Just nu är läget stabilt hör. Inga känslor utspel åt något håll. Mår ganska statiskt ok. Inte hurra och inte skrik och panik. Utan ok!

Nya jobbet känns fantastiskt. Barnakuten känns verkligen som ett ställe jag kommer trivas på. Extremt mycket att lära just nu och hjärnan går på högvarv hela dagarna för att helt slå av så fort jag sätter fötterna innanför dörren på kvällen. Slut. Finito, snark.

Siri fortsätter tjata om småsyskon. Härom veckan la hon örat mot magen och utbrast, mamma nu hörde jag att det var en bebis där inne. Fina siri. Hur det lät kunde hon inte redovisa men att hon hörde en bebis det var hon säker på. Vi knallar på hela enkelt. Kanske får jag snart ork till att uppdatera er mer igen. Hoppas att jag snart får komma med glada nyheter. Hoppet är det sista som överger....

Idag har jag fått nytt jobb. Jag börjar förhoppningsvis om två veckor förutsatt att inte belastningsregistret dröjer. Jag skall jobba heltid på barnakuten. Det känns stort och häftigt. Ett jobb där jag verkligen kan göra skillnad för barn och föräldrar. Vilken grej! Många bra besked idag! En bra dag!

Jag har kommit till en fas där jag minns allt så tydligt. Där intrycken från förlossningen kommer skarpare än några andra minnen. Där jag kan minnas personalens blickar, tårar som rann, gester och tonlägen som om jag upplevde dom nu. Som upp jag upplever allt om och om igen.. rätt vad det är så ser jag min barnmorskas ögon, där tårarna har sprängt en lång stund. .jag ser hur hon samlat ihop sig för att gå in till oss, fortfarande en droppe på näsan, kanske hade hon spolat ansiktet innan hon drog ett djupt andetag för att öppna dörren in till oss. Dörren in till döden, in till sorgen, förtvivlan och smärtan. Hon satte sig bredvid sängen och tårarna rullade ner för kinderna på henne.
Helt plötsligt kände jag att jag måste trösta. Det var mitt fel att alla dessa människor grät idag "det var inte ditt fel, du gjorde inget fel, hon kunden inte leva" ... denna känsla av att måsta trösta kommer gång på gång. När man möter vänner man inte mött sedan graviditeten. Eller nya människor, "har du barn?" "Ja jag har barn" "hur många?"
Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin räkna bort meya. Aldrig dölja att hon funnits, att hon finns, bara inte på samma sätt som de flesta får uppleva sina barn. "Åh hur gamla är dom?" Detta sägs ofta med en nyfiken positiv och nästan bubblande röst. I ögonen lyser det. Ja av någon konstig anledning så blir folk alltid sådär uppspelta när man pratar om åldern på barn. Och det är då jag måste slå ner dom på jorden. För nu kommer det oundvikliga. Nu förstår dom min förlust "Min stora är 4, min lilla skulle blivit 3,4,5 månader" det kommer aldrig sluta. Alltid kommer jag se människors entusiasm bytas ut mot skam. Folk skäms när de "tvingar" en att nämna meya. Som om jag inte skulle vilja berätta. Så vill man trösta. Människor börjar gråta, folk man inte känner blir förtvivlade och Skamsna. Ja det är sant. Barn dör, bebisar dör, varje dag.
Ofta är man i stunden inte alls ledsen, känner sig skyldig att trösta personen mitt emot som ramlade ner från sina rosa moln av bebis lycka och skrubbade knäna, och nu gör de ont.
Minnena gör ont nu. De är för skarpa och för tydliga. Minnet av då jag fick upp meyas livlösa kropp på bröstet första gången, när jag insåg att det var såhär nu, nu skulle jag alltid ha ett barn utan liv, ett barn som snart skulle tas ifrån mig och som jag aldrig fick hålla mer. Kanske mår jag så bra att hjärnans skyddsmur bryts ner bit för bit. Den där dimman som till en början var lytzen tjock blir mer och mer genomskinlig och luckras upp. Och sorgen blir skarp igen. Inte längre inbäddad i fluffiga moln som skyddar mot det skarpaste. Jag önskar så att jag fick vara hel. Slippa sorgen och smärtan och vara hel