Jag började hitta tillbaka till den personen igen. Men är rädd att ha förlorat henne från alltid.

Vad jag vet är att vi har vänner nära som betyder så mycket... bara rädd hur jag ska hantera vpr vänskap när de i slutet avdecember får sitt barn.. och jag just har fått föda mitt tredje, mitt andra barn som föds livlöst i år! Måtte 2016 bli ett bättre år! Jag bara önskar mig ett nytt år nu!

I 18 månader har vi varit gifta.
Jag undrar hur mycket prövning hans kärlek skall övervinna!

Han är helt fantastisk och han har inte förtjänat det här!
Under den tiden har vi hunnit med två missfall och två sjuka barn.
Vi har vankat oss fram. Försökt hålla oss flytande.
Frans har försökt hålla oss flytande, Frans har vaknat oss fram, Frans har tagit hand om mig, om sig, om siri!

Min sorg är lamslående, den är hysteriskt, den är apatisk, den är panik.
Jag sover inte, äter inte, dricker inte. Jag ser i hans ögon hur mkt det skrämmer honom. När han ser hur illa jag mår. Jag ser hur han sliter för att hålla hela skeppet flytande. Sig själv, mig, siri! Men jag är inte kapabel att hjälpa honom. Jag förlorar min simkunnighet och han måste simma för oss båda.

Jag hatar att det är så. Jag hade just lärt mig på nytt. Just börjat fungera igen. Men så föll jag.

Kärleken jag känner för honom är oändlig, obeskrivlig. Jag värderar honom högst av allt men det är så svårt att visa sin tacksamhet i sorgen, hur mycket man än försöker! Han gör så gott han kan för att räcka till även där han har svårt att räcka till. Han tar ansvar för allt och låter mig släppa desamma.

Han vaknar och vaggar mig när jag skriker i ångest på natten. Han andas med mig när jag inte får luft, han hjälper mig att hålla pennan när jag ska signera de papper som skrämmer mig så.

Utan honom hade jag legat på botten för länge sen! Jag har honom att tacka för så mycket! För livet, för hoppet och för kärleken!

Vackra, vackra man!

En dag hoppas jag du förstår vad du gör och hur högt jag värderar dig. Även om jag inte kan visa det...
Nu!

Känns som att jag frivilligt lägger mig i gilliotinen. Anmäler intresse rakt till bödeln när jag sätter mig i bilen nu. Vill knte köra dessa milen! Vill inte få beskedet. Kan omöjligt fatta beslutet.

Vi hann aldrig längre än såhär! Vad jag önskar att jag fick bära dig till april och föda dig stark och frisk! Älskade lilla barn!

Idag firar jag födelsedag!
Självklart har min söta karl och underbara dotter ordnat med mys på sängen, tårta och blommor. Ibland är jag bara för tacksam över att ha dom!
Jag är förundrad över var jag befinner mig i mitt liv. Jag har ett liv som är få förunnat!
Jag är tvåbarnsmor! Det är helt fantastiskt! Snart trebarnsmor! Jag är gift med världens underbaraste man! Har en dotter som är vad man skulle kalla en riktig gudagåva om man nu trodde på honom. En dotter som saknas mig enormt men som trots allt berikar mitt liv, hon har funnits i mig och det är där hon kommer att finnas nu. Det smärtar att hon inte får vara här men ingen kan ta henne ifrån mig!
Jag har en hund som är bedårande och en katt som är knäppaste än få!
Vi har vårt underbara radhus i en fantastisk liten idyll! Jag är så oerhört tacksam. Jag har en examen och ett fast jobb som jag trivs med, och jag har mål i livet!
Det jag har idag var aldrig så självklart för mig. Under perioder i min uppväxt så trodde jag verkligen aldrig att mitt liv skulle bli så bra som det faktiskt är, trots enorm sorg så ser jag det! Jag är så lyckligt lottad, verkligen.

Men min uppväxt var aldrig en dröm. Jag känner ett behov av att dela med mig av den. Att ni som läser min blogg skall förstå var jag kommer ifrån. Hur jag mått och förstå de dagar som jag bara klagar på allt, trots att jag är så lyckligt lottad.
Jag tror att jag inom kort ska ta kraft till mig och berätta lite mer om mig själv. Jag har bara skrapat på ytan hittills och jag känner att ni förtjänar att beta mer. Och jag behöver bara få det ur mig.
Vi får se när det kommer. Inte idag, idag är jag tacksam och lycklig och ska inte älta. Men imorgon kanske.

Dom blir fler och fler. Illamående, bedövande trötthet, kissnödig som få, gasig, varm, lätt.ömande bröst.... kan hålla på nästan hur länge som helst... åh vad jag ser fram emot den dagen min biceps brinner av allt bärande på en liten och tröstlös. Skulle kunna göra vad som helst för att snabbspola tiden tills den dagen är här.

En fuskomlott till i storlek 50.
Så fel att sitta och sy åt en bebis som inte ens blivit till ännu när jag egentligen skulle haft fullt upp med en tre månader som vi längtade ihjäl oss efter ... allt gick så snett. Önskedrömen blev till mardröm och livet vändes uppochner på en sekund. Just då hennes hjärta slog sitt sista slag. Vackra lila meya.

Oavsett , resultatet blev betydligt bättre än gårdagens men jag får inte riktigt till det. Hinner sy många body till innan vi har en nyfödd varm och gosig här så jag hinner nog få in snitsen.

Ärmsluten skall fålla eller kantas. Suger på den. Och knappar ska sättas men energin tog slut så det får bli en annan dag.

Jaha. Då har vi kommit till den tiden på månaden när det bara är att vönta . Vänta också se om dessa försök resulterat i något eller om det gick åt skogen även denna gång. Ägglossningen kom ju till slut enligt alla fertilitetstecken man kan komma på. På 17e cykeldagen, så mensen lär ju dröja två åtminstone 10 dagar till.
Grannen har fått en bebis nu under midsommar. Oj vad det lilla hjälplösa skriket kan skära som knivar i hjärtat. Önskar det inte var så. Men känslorna finns där och går inte att trolla bort .
Vi firade midsommar Utan stång. Jag orkar knappt med tanken på alla söta små barn med kransar i håret. Nästa år hoppas jag vi kan fira midsommar som sig bör igen. Vi firade istället med nyfunna vänner med samma ärr som vi. Vad mysigt det blev!

Ne men nu ska jag åter lägga mig och vänta på att tiden ska gå lite snabbare. Kanske orkar jag klippa ut lite kläder att sy ihop en annan dag medan jag torkar tårarna. Jag hatar detta jävla efterliv!

Bilden säger väll inte er så mycket men mig säger den att det inte är kört förens menskärringen dykt upp!

Midsommarängel

I lövad skrinda så fylld utav skratt
Små pojkar i sjömanskravatt
På mjuka små fötter runt midsommarstång
Små rosa flickor med hatt och ballong
Och där mitt ibland oss i den ljuvaste tid
En tomhet, en saknad, en stilla frid
I lövad skrinda av bus och kiv
En tom liten plats. Där saknas ett liv.

Två ben som inte fick dansa en gång
En saknad groda kring midsommarstång
En blick som ingen fick möta idag
En änglavinge på lätta små slag
På skilda stränder, i skilda land
Men här på jorden, här saknas din hand
På sommarprydd grav i solens sken
En flyktig kyss på en skrovlig sten

En krans utan hjässa, en ros i en vas
Så väl dolda tårar i skuggiga glas
Och en röst som viskar i hjärtat idag
?Mamma förstå, att i dem finns jag
I barnens glittrande blick ser du mig
Jag finns här för alltid precis intill dig
I barnens klingande skratt där hörs jag
Där i vart hjärta, i vart andetag,
Älskade mamma, där finns jag??

Så älskade och så saknad
Ett osynligt barn.


© Sanna Remnerud Hansson, 2006