Jaha. Då har vi kommit till den tiden på månaden när det bara är att vönta . Vänta också se om dessa försök resulterat i något eller om det gick åt skogen även denna gång. Ägglossningen kom ju till slut enligt alla fertilitetstecken man kan komma på. På 17e cykeldagen, så mensen lär ju dröja två åtminstone 10 dagar till.
Grannen har fått en bebis nu under midsommar. Oj vad det lilla hjälplösa skriket kan skära som knivar i hjärtat. Önskar det inte var så. Men känslorna finns där och går inte att trolla bort .
Vi firade midsommar Utan stång. Jag orkar knappt med tanken på alla söta små barn med kransar i håret. Nästa år hoppas jag vi kan fira midsommar som sig bör igen. Vi firade istället med nyfunna vänner med samma ärr som vi. Vad mysigt det blev!

Ne men nu ska jag åter lägga mig och vänta på att tiden ska gå lite snabbare. Kanske orkar jag klippa ut lite kläder att sy ihop en annan dag medan jag torkar tårarna. Jag hatar detta jävla efterliv!

Bilden säger väll inte er så mycket men mig säger den att det inte är kört förens menskärringen dykt upp!

Vår stora fina duktiga tjej och den lilla skiten till hund.. saknar din sista lilla. Den lilla som blev tre månader På självaste midsommar men som fick firas med en omsorgsfullt bunden blomsterkrans på den finaste stenen jag skådat, stenen som står och hälsar oss lika välkomna om det gått en, fem eller åtta dagar sedan senaste besöket. Lilla meya vad vi saknar dig varje dag!

Midsommarängel

I lövad skrinda så fylld utav skratt
Små pojkar i sjömanskravatt
På mjuka små fötter runt midsommarstång
Små rosa flickor med hatt och ballong
Och där mitt ibland oss i den ljuvaste tid
En tomhet, en saknad, en stilla frid
I lövad skrinda av bus och kiv
En tom liten plats. Där saknas ett liv.

Två ben som inte fick dansa en gång
En saknad groda kring midsommarstång
En blick som ingen fick möta idag
En änglavinge på lätta små slag
På skilda stränder, i skilda land
Men här på jorden, här saknas din hand
På sommarprydd grav i solens sken
En flyktig kyss på en skrovlig sten

En krans utan hjässa, en ros i en vas
Så väl dolda tårar i skuggiga glas
Och en röst som viskar i hjärtat idag
?Mamma förstå, att i dem finns jag
I barnens glittrande blick ser du mig
Jag finns här för alltid precis intill dig
I barnens klingande skratt där hörs jag
Där i vart hjärta, i vart andetag,
Älskade mamma, där finns jag??

Så älskade och så saknad
Ett osynligt barn.


© Sanna Remnerud Hansson, 2006

exakt var hade bu tänkt jag skulle sova då

av min egen sort, pluggandet går ju ssådär kanske men jag har fått sytt idag igen. Åh vad skönt det är! Idag var det Siri som fick påfyllt lite i garderoben.
En kjol, misstänker att fröken kommer bli ganska nöjd över en snurrkjol i rosa/lila.

Nu får jag sätta mig med skolarbetet igen! Men roligt var det!

hur kan jag beskriva med ord vad du betyder för oss. Lilla fiskorven

imorgon har deg gått åtta veckor. Min fina lilla Meya! Du skulle blivit åtta veckor. Kanske skulle du ha gett oss dina första leenden nu.
Om du bara visste hur gärna mamma vill få se dom, dina leenden, ett litet tandlöst.
Jag kan fortfarande inte ta in det. Vill att allt ska vara en mardröm, vill att du ska vara här igen!
Det är första gången jag skriver om din saknar utan salta tårar som rinner, åtta veckor, varför rinner inte tårarna? Har jag accepterat? Nej, jag kommer aldrig lära mig acceptera det faktum att du inte fick leva. Vem än det var som beslutade det. Du är en ängel nu.

Siri kom still insmygandes till mig igår, med tårarnas rinnande, hon hade suttit bredvid när Frans läste bloggen. "vilken din sång du sjöng för Meya mamma, men du var på hennes rum, man får inte vara på meyas rum"

Åh lilla älsklingen, man får vara på meyas rum nör man saknar henne och vill sitta där en stund.

"Jag vill vara på meyas rum mamma"

Dörren hålls stängd. Lika många demoner finns bakom dörrna än, lika plågsamma spöken. Siri fick gå in där igår, hon fixk in och kände, stannade en stund och gick ut igen.

"Det räcker så mamma"

Min förnuftiga, varmhjärtade, empatiska lilla tjej har tvingats genomgå det här. Hon tvingas varje dag inse det faktum att fet inte var som hon tänkt sig att bli storasyster.

Påväg till graven igår säger Siri.

"Vi vill ju att Meya ska vara här och då är vi ledsna. Men vi har ju en egen ängel nu mamma och då är vi inte ledsna"

..... Och dör kom tårarna igen....

Som vi väntat allihop, hela familjen. Och den som väntat mest otåligt är den lilla förken på bilden. Som hon repeterat allt i månader, allt som hon ska lära den lilla bebisen. Som hon planerat för vad hon ska göra med bebisen när den väl kommer ut.

Hon har pratat med, kramats och klappat på Meya varje dag.

Det sista hon gjorde varje kväll och det första hon gjorde varje morgon var att ge bebisen en stor puss och kram. Min fina Siri, vad jag är ledsen att dina planer aldrig fick bli verklighet!