Redan nu, de senaste månaderna så har jag förstått att jag förmåga tappat min identitet.

Folk har svårt att umgås med mig som bara filippa. Som förr. Svårt att inte inleda varje mening med en välment fråga. Hur mår du? Hur mår ni? Hur känns det? Hur tänker ni? Vad händer nu? Får ni stöd?. och avsluta varje svar med. Hur känns det då? Vad tycker du om det?

Få kan längre se mig som något annat än en änglamamma. Mina livsvillkor har förändrats och jag har bara en handfull vänner som anpassar sig efter det, tar in det, läser av mig, och tar upp det när det passar.
Faktum är att ibland mår jag bra, ibland har jag inget som helst behov av att prata om det. Ibland försöker jag lite krystat avsluta diskussionen men då dyker snabbt en ny fråga upp. Jag vet att ni gör det med välmening, men jag är inte bara en änglamamma..någonstans djupt där inne så finns filippa kvar. Det är henne jag vill hitta tillbaka till. Och ältande och ömkan tar mig inte närmre henne. I alla fall när det inte sker på mina villkor.

Nu ringde kuratorn. Jag klickade henne, vet vad hon skulle säga. Nu är det fritt fram att döda vårt barn................

Vi låg på sjukhuset i fem dagar! Det var så skönt att vara där och kunna ha Meya hos oss hela tiden. Men största anledningen till att vi var där var att jag inge kunde sova. Jag fixk både insomningstabletter och morfininjektioner under nätterna på sjukhuset för att lättare kunna sova. De bytte ut mina smärtstillande mot Panocod istället för panodil, vilket gjorde mig dåsig mest hela tiden, men då sov jag i alla fall.
De korta stunder jag lyckades sova slets jag till vakenhet av panik. Jag ville inte sova bort den lilla korts stund av mitt liv som jag hade möjligheten att vara hos mitt barn!
Rätt vad det var så vällde sorgen över mig igen och drog i mig från alla håll! Jag trodde verkligen att jag skulle dö av sorg. Inledningsvis både trodde och hoppades jag nog det. Trodde att sorgen skulle leda till att jag skulle få följa med lilla Meya till änglarna. Men lika förvånad varje gång så vaknade jag och påmindes om hur ont det gjorde.

Jag är så otroligt glad idag att jag delade alla de där timmarna med Meya. Att jag sovit med henne intill, att jag höll henne så hårt alla de där första dagarna.

Successivt så började sömnen bli lättare och mer ihållande. Jag ville inte åka hem med några mediciner, vill inte ha sån skit hemma!

När sömnen tillslut fungerade någorlunda så var det dags att åka hem. Åka hem och lämna min vackra ängel på sjukhuset! Bortsätt från dödsbeskedet så är det fortfarande det värsta jag någonsin varit med om! Att lämna sjukhuset som vi kom in på med sådan förväntan, och lämna det med den värsta sorgen en människa kan drabbas av. Att lämna min lilla flicka på sjukhuset, åka hem, långt ifrån henne! Sorgen skär igenom mig som knivblad bara jag skriver om det.

På fredag är hennes begravning och jag har en känsla av att den bottenlösa och lamslående fysiska smärtan kommer jag få uppleva igen. Bara tanken att min lilla flicka i sin lilla lilla kista ska sänkas ner i marken....
Vad jag önskar att jag slapp uppleva det här! Att vi slapp! Att vi fixk vara en lycklig familj på fyra precis som det var tänkt!

Den frågan!
Den bränner i mig varje dag!

Till skillnad från många andra som förlorar sona barn i magen så vet vi ju till viss del varför.

Meya föddes svårt sjuk. Hennes lilla kropp mådde så bra medan jag hjälpte den med min, men nör tanken var att hon skulle andas själv så gick det inte.

När Meya föddes fick hon apgar 1. Poängen som skall vara 10 var bara 1. Hon fick poäng för puls, hon hade en svag puls min lilla tjej.

Barnmorskan navlade av och sprang iväg med min lilla älskling! Det gör så ont att hon inte kunde stannat på mitt bröst. Hade man vetat utgången så hade hon ju fått stanna och dö i tryggheten hos sin mamma. Istället dog hon i kaoset bredvid barnbordet där läkare gjorde allt för att få igång hennes lilla kropp.

Meya kämpade! Hon var så tapper och hon ville leva, ville andas. Inledningsvis så svarade hon bra på behandling. Efter sju minuter så vad pulsen bra och hon hade fått lite färg. Hennes pappa fick se henne öppna ögonen och höra hur hon kippade efter luft. Men så la allt bara av! Åh vad jag gråter när jag skriver det här!

Meya levde i 25 minuter, i ytterligare 20 minuter gav läkarna hjärtmassage och försökte förgäves med allt som gick att få liv i Meya!

Meya föddes med ert extremt ovanligt kromosomfel. Jag är 24 år och födde ett barn med kromosomfel. Och inte heller ett av de tre kromosomfel som är så gott som de enda förekommande utan ett kromosomfel utan namn. Läkarna river sig i huvudet och förstår inte alls. De ville så gärna obducera Meya men vi sa nej! Tanken att någon skall röra hennes fina kropp på det sättet får det att kännas som om dom skär i mig.

Av någon anledning så hade dom hunnit slänga moderkakan, i vanliga fall kan man ta ett moderkaksprov. Kah blir både ledsen och besviken. Då hade vi kunnat få veta utan att göra illa Meya.

Även om mitt varför inte så mycket handlar om varför henens hjärta stannade så kvarstår frågan! Varför?

Hur kan något så litet som en kromosom ta vår Meya ifrån oss?
Livet är så sjukt orättvist!