Första tabletterna sattes upp 15.10
Tio minuter senare började värken. En enda lång värk som varade i 4 timmar innan lilla Wilya föddes.
Jag försökte vara stark men smärtan var fruktansvärd och jag fick ingen paus.
Jag kräktes på morfinet trots att dr föraökte parera det men läkemedel mot illamående oxh började med en fjärdedels dos så att smärtlindrande mig var omöjligt. I fyra timmar andades jag i lustgasen och led med Frans som var tvungen att sitta där bredvid och uppleva allt så klart.
Så många ord han viskade i mitt öra. Denna vackra man! Jag önskar jag klarade av att göra detta igen under andra omständigheter , men jag är färdig med vaginala förlossningar nu! Vill aldrig behöva återuppleva den smärta som nu avslutats med två nya änglar i himlen.
Hon var den minsta av minsta vår lilla Wilya!
Nu håller systrarna varann i hand och dansar bland molnen! Skapa nu inte totalt kaos där uppe mina fina flickor, innan mamma kommer och styr upp.

Denna blogg är INTE till för att tigga pengar eller sympati. Den är till för mig oxh såhär långt tror jag att mina läsare förstått det. Nu är ni relativt många som frågat efter den insamling som drivs i en av de grupper för oss änglamammor som finns på Facebook.
Därför delar jag nu med mig av insamlingen och ni som känner att ni vill bidra får göra det! Vill åter igen understryka att jag inte alls förväntar mig någonting och ni alla visar det stöd ni förmår och ni är ovärderliga på många sätt!


"Ännu en gång har en av våra medlemmar drabbats av det ofattbara, att behöva mista ännu ett barn. Filippa Bräutigam går nu igenom det värsta tänkbara igen, och vi får i en stund som denna, visa stöd och kärlek ?

Precis som alla andra gånger, startar vi en insamling, för att visa att vi finns här ?

Ingen ska känna att de inte kan va med och bidra, och summan är inte av betydelse, utan att alla ska känna att de kan hjälpa till ?

Jag har satt över min Swish till vårt konto som är knutet till gruppen. Swishen är 0707753933

Själar säger aldrig farväl-kontot är i Swedbank och har Clearingnummer 83683 Kontonummer 9331677618

Jag håller insamlingen öppen t.om nästa söndag ?"

Jag började hitta tillbaka till den personen igen. Men är rädd att ha förlorat henne från alltid.

Vad jag vet är att vi har vänner nära som betyder så mycket... bara rädd hur jag ska hantera vpr vänskap när de i slutet avdecember får sitt barn.. och jag just har fått föda mitt tredje, mitt andra barn som föds livlöst i år! Måtte 2016 bli ett bättre år! Jag bara önskar mig ett nytt år nu!

Moderkakan moderkakan moderkakan..... det har rakat upp sig! Jag som förstått vad som hände. Varför den i kaoset av misstag slängdes. Som försökt tänka att citera alla är människor!
Nej! Det får inte gå till så! På grund av sjukvården sitter jag nu här igen.. knappt 8 månader senare! Med ett liv i magen som inte ska få leva! Jag skulle kunna önska livet ur den som slängde min moderkaka just nu! Jag är påväg ätt ut för ett stup..jag känner det, dom känslorna jag har just nu går inte att jämföra med något jag upplevt innan!

Ilskan! Sorgen! Smärtan! Den önskar man inte sin värsta fiende säger dom... men idag gör jag det! Jag önskar att varje iskall läkare jag mött de senaste dagarna fick lov att uppleva det här! Så hemsk är jag! Så hemsk!

Jag är helt förlorad i detta och den moderkakan hade kunnat räddas. Mig från det här. Inte rädda mig från abort. För detta barnet hade varit lika sjukt. Men rädda mig från denna sorts abort. Dom kallar det missfall! Det som inte ens upptäckts om det inte av en slump blev en extra kontroll av hjärtat! Dom kallar det ett missfall, meya var inget missfall för där gjorde vi inga fler ultraljud. Denna bebisen skulle kunna leva lika länge. Och hade det inte varit för att bebisen ligger så tokigt så hade man inte gjort något mer iäultraljud förens vecka 24! Då hade det inte längre varit ett missfall....
Min signatur på ett papper "det betyder ju ingenting"...
Jag dör! Gång på gång känner jag hur jag bryter ihop efter varje mening de uttalar. Jag hatar dom! Hatar alla äckliga läkare som lutar sig mot data.
Jag är en individ inte någon jävla statistik i en studie. "Men statistiken grundar sig på individer" är du på riktigt seriös? Och därför så innebär det att alla reagerar likadant? Att alla upplever detta på samma vis?!
Det ska tydligen vara bra att det tar många dagar att avbryta för då "hinner man förstå va som händer"... hinner förstå? Jag förstod i tisdags efter en ynka sekund vad som hände! Tack men du kan köra upp dina jävla studier där solen aldrig skiner! Jag är inte sån här! Har aldrig varit! Jag tycker knte illa om människor på grund av min egen olycka! Men nu gör jag det! Jag tycker illa om alla som säger att jag klarar detta när jag vet att det inte är sant. De som påstår att de vet mitt bästa, när sanningen är någon helt annan! De vet inte mitt bästa! De gör mig mer och mer illa för varje ord de uttalar! Jag HATAR dom!

Känns som att jag frivilligt lägger mig i gilliotinen. Anmäler intresse rakt till bödeln när jag sätter mig i bilen nu. Vill knte köra dessa milen! Vill inte få beskedet. Kan omöjligt fatta beslutet.

Vi hann aldrig längre än såhär! Vad jag önskar att jag fick bära dig till april och föda dig stark och frisk! Älskade lilla barn!

Alla sover igen!
Inte jag!
Jag ligger vaken! Vill inte att det ska bli morgon! Vill inte få de besked som jag vet väntar imorgon bitti! Varför händer allt detta mig?!
Jag fixar inte mer nu!
Mitt psyke fixar inte detta! Åh lilla bebis vad jag inte kan förstå! Hur kunde du också bli så sjuk! När de sagt att du var frisk, när de nekat mig de kontroller jag önskat. Ultraljudet igår var bara en extrakontroll, checka av de sista små fina detaljerna på det lilla hjärtat som slår i din kropp! Vi skulle inte ens gjort det ultraljudet. För de tyckte att det räckte med ett i vecka 17 och nästa i vecka 24! Fast jag sa att jag behövde mer..hade vi väntat till vecka 24 hade vi inte haft några alternativ. Nu skyndar läkaren på allt, nästa vecka är sista chansen att få ett godkännande för avbrytande och läkaren är smärtsamt medveten om det. Det märktes så tydligt redan igår. Imorgon krossas jag igen och de kommer be mig om det ofattbara! Men jag kan bara inte göra det! Kan inte fatta drt beslutet! Hur skulle jag? Utan att bli galen? Känns som att jag redan är på väg åt det hållet! I snart 5 månader har du legat i min mage. I 3 veckor har jag mer och mer börjat slappna av, föreställa mig livet med dig här, just då.... då kommer dolkstöten! Jag klarar verkligen inte av detta! Hur överlever man? Utan att bli galen, utan att förlora förmågan att leva! Jag tycker så hemskt synd om siri! Alla får småsyskon utom hon! Och hon har väntat längst av alla!
Jag går sönder!
Någon måste ta över nu för jag orkar inte mer. Någon måste befria mig från mig själv, bara för en liten stund.
Frans säger ingenting. Han är nog i chock. Vet inte vad han ska säga. Har inget att säga! Det är nu man önskar man hade en mamma att ringa till och gråta ut hos. En pappa som sa att allt kommer bli bra. Någon som kan bära Min börda bara en kort sekund. Avlasta mig från smärtan det innebär att andas!
Ångesten smyger sig på. Jag har aldrig haft panikångest innan. Inte när Meya dog heller. Men det senaste dygnet har jag upplevt något som inte kan vara något annat. Och jag är rädd. Rädd att Siri ska sluta där jag står. Jag är så långt ifrån min mamma som man kan bli, men med varje trauma så känns det närmre och närmre att bli helt galen. Jag orkar inte leva med alla mina känslor. Ännu en gång börja om från början. Veta att det är många månader bort tills vi kan tillåta oss att försöka igen... vem är det som bestämt att mitt liv skall vara så fullt av skit? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag börjar äcklas av min kropp och vad den tvingar mig att utstå. Hatar sjukvården och dess ignorans emot min oro. Att det nu gör att jag tvingad återuppleva skiten, men kanske ännu värre nu. Denna gången ser jag det komma. Jag måste förbereda mig för döden... den lurar runt hörnet och jag vet om det. I magen sparkar det som skulle bli mitt tredje barn, men i lagens mening är det bara ett foster än. Något som.ä är några dagar från att inte ens med socialstyrelsens tillåtelse få aborteras. Som jag kommer tvingas att föda. Död!

Det händer igen! Det som ingen ska behöva råka ut för ens en gång! Det händer oss igen! Tårarna sprutar och allt är bara panik just nu. Det där extra ultraljudet som bara var för att läkaren hade svårt att undersöka hela hjärtat, de blev något helt annat än ett hjärtultraljud.
Bebisen har inget forstervatten, eller åtminstone extremt lite. Njurarna tar upp i stort sett hela buken och månaderna efter Meya passerar revy framför ögonen.
Att behöva ersätta för siri; en gång till. Jag klarar inte ens av att tänka på det.
Alla bebisar som ska födas i vår närhet inom kort. De som kommer födas friska och rosiga och finnas här.
Det gör så jävla ont! Igen? Verkligen?
Va finns rättvisan? Varför?
Magnetröntgen ska ringa och läkaren strök under att telefonen ska vara på och absolut inte på ljudlöst! MED LJUD! Dom kommer ringa er! Eller jag! Stäng inte acceptera ljudet. Jag kommer få föda ett barn till som kommer ligga livlös i min famn. Jag vet det så väl! Fast detta lilla barn kommer bara väga några hundra gram och kommer rymmas i min handflata.
Jag vet redan nu, på läkarens blick, på hans ord, på hans agerande. Detta kommer inte gå! Det kommer inte gå!