första mors dag med ett barn i himlen. Vill inte ha henne där! Men fick jag välja? Inte fan var det någon som frågade mig! Att Meya ville stanna råder det ingen tvivel om, som hon kämpade för sitt liv, som hon gjorde allt för att lyckas fylla lungorna med luft, men det gick inte.
Så jävla löjligt att denna dagen ska vara värre än någon annan, mors dag har aldrig varit min grej, men helt plötsligt spelar det roll! Helt plötsligt känns det som att denna dagen är ett stort hån! Jag har Siri, givetvis är jag obeskrivligt lycklig att jag har min underbara Siri, men det hjälper inte, på något sätt har sorg en förmåga att så gott som förinta det vackra. När allt känns svart, då är det inte lätt att känna ljuset där i bakgrunden, ljuset som så länge varit det bösta som hänt mig i mitt liv och som fått mig att känna mig så priviligerad, det är som att jag inte kan se det längre, trots att det fortfarande finns där. Frans och Siri, min älskade familj på jorden.
Det blir inte något firande sv morsdag för min del, drar täcket över huvudet. Så slipper jag lösa fler gulliga inlägg på Facebook om mammor som firar sin första mors dag med sina friska bebisar i famnen. Klarar inte av att se det!

lämnat sv Siri på barnkalas, klump i halsen och gråt fyller mig från topp till tå! Helvetes jävla skit! Hatar att tycka synd om mig själv! Har liksom klarat mig ifrån den trots all jävla skit jag gått igenom. Men nu går det inte längre! Jag tycker så jävla synd! Jag tycker inte jag ska behöva det här! Hur fan kunde det vara min tur igen?
Har jag inte fått tillräckligt?
Jag önskar bara då djupt stt jag fick känna hennes hud igen, pussa henne på den mjuka mjuka kinden, känna hennes tyngd i min famn! Att jag fick se henne skratta!
Hur länge skall sorgen skölja över mig såhär! Jag lever för tanken att vi kommer ses igen, det är det lilla hoppet att vi en gång återförenas som gör att jag håller huvudet över vattenytan.
Vill inte behöva kämpa för att hålla mig flytande! Kommer jag någonsin känna igen mig själv igen? Finns det ett jag i all denna skiten?

jag har ett riktigt favorit tyg hemma!
Tänkt att sy något läckert till mig själv. Igår satt jag i evigheter och tejpade ihop mönstret. Ikväll och imorgon måste jag dock plugga :/
Sp jag hinner inte riktigt klippa ut tyget förens efter seminariet på tisdag. Efter det seminariet har jag lyckats samla ihop 15 urviktiga högskolepoäng, och förhoppningsvis behöver jag inte så många till för att komma in på barnmorska hösten 2016. Kom in på sommarmatte, 7,5 högskolepoäng, långt ifrån min grej men det ska nog gå. Jag gör allt för att samla poäng nu!

Tillbaka till tyget! Det är sååå snyggt

Tänkte mig något sånt här.

Om inte annat har vi en ny snygg matta!

satte mig att du gör att skingra tankarna, relativt nöjd med resultatet.
Nu får det gärna bli sommar också!

Väntar in den röda jävla kärringen vilken dag dom helst.
Dagarna just före mens är hemska, slits mellan hopp och förtvivlan, slösar gravtest för tusenlappar (en lätt överdrift) och kan inte fokusera på något annat än det där lilla lilla hoppet om att det bara skulle vara knappa nio månader tills jag får hålla en liten igen. En liten som kan greppa mitt finger, en liten att ge all den där kärleken som just nu ligger där inne och gör ont ont ont!
Idag har jag inte presterat någonting, ligger mest och väntar på att dagen ska ta slut så jag kan slösa ett nytt gravtest imorgon bitti för att sedan stirra på det i timmar med förhoppningen att kanske ett sträck uppenbarar sig, kanske om jag stirrar tillräckligt länge! Tycker inte om att ha det såhär. Och egentligen så vill jag ju inte vara gravid just nu, hade jag bara fått ha min Meya.
Känns nästan orättvist mot nästa barn, på något sätt är det ju mer efterlängtat än de andra, fast ändå inte!
Men kom då jävla menskärring så jag kan sluta hoppas!

det är så konstigt hur man förändrats i sitt sett att tänka och hur ens person ändras när man tvingas gå igenom det vi gör jag och Frans.

Jag tittar på kläder med dessa budskap och jag får en stor hård klump i magen. Min lilla Meya föddes och snabbt växte hennes vingar ut och hon försvann. Skulle aldrig i mitt liv igen klä mina barn i "angel" kläder

jag åkte förbi meyas grav själv idag för första gången, samtidigt som det var så ofattbart tungt då kändes det befriande på något sätt. Flera veckor sedan jag kände att jag kunde gråta hämningslöst, bara släppa ut sorgen. Den där sylvassa tortyrliknande sorgen som äter upp mig inifrån! Tårarna strömmade och jag satt där i det gröna gräset och pratade med min vackra lilla flicka under den där jävla gravkullen!

Jag hatar det! Hatar att behöva sakna detta vackra barn så mycket att själen går i tusen bitar! Önskar så stt jag kunde hålla henne igen! Känns hennes mjuka hud under mina fingertoppar! Pussa hennes panna! Känna hennes tyngd i min famn! Hennes perfekta 3132 gram! Så fin hon var! Så välskapt! Så rofylld!