Paniken!!

Jag har känt hur den smugit omkring mig hel dagen. Hur den sneglat på mig runt varje hörn och kommit närmre och närmre. Nu är det som att den kastat sig över mig. Den sitter över bröstet, får inte luft, kan inte andas! 

Klockan blir mer och mer och snart måste jag gå och lägga mig, men jag vill inte det.

Vill inte att det ska bli en ny dag!

Ett nytt datum som kommer bränna hål i mig varje år. Meyas begravningsdag. Fy fan!

Det är så fel och hela min kropp skriker bara nej! Det känns åter igenom som att jag kansk aldrig vaknar imorgon, som att sorgen ska ta kol på mig. Men jag vet ju att det inte är så, vet att jag kommer måsta vakna imorgon med, kommer behöva gå igenom den dagen också...

Fina fina Meya, jag vill inte släppa taget m dig här, vill aldrig låta dig gå, jag är ie redo, kommer aldrig bli redo.  

Du skulle vara här hos oss, alltid!

Älskar dig så otroligt mycket min fina änglaflicka!

Det var ju så många sidor man registrerade medlemskap på under graviditeten...

Jag tar bort mig från någon sida varje dag, så kommer mailen och det gör ONT och jag blir arg och ledsen!

Fan i helvete att inte Meya är här!
Ännu värre blir det av att mensen kom idag! Alldeles för tidigt, som ett hån... Jag ska inte tro att kroppen jobbar med mig den här gången. Hur rädd jag än må vara så längtar jag så fruktansvärt intensivt efter att ha en liten här! En liten som är varm och mjuk och griper om mitt finger.
Jävla skit mens, jävla skitkropp!

Det är ett par veckor sedan nu som vi stoppade om vår lilla Meya! 

Det var så fint att få göra det! 

Dagen som jag hade fasat för så länge blev så fin och så rogivande. Vi hade tagit allt i vår takt. Även om den enligt riktlinjerna var för långsamt så stressade vi inte fram något och det känns så bra! 

När det väl var dags att bädda ner Meya i hennes lilla vita kista så visst gjorde det vansinnigt ont, den smärtan önskar jag ingen. Men den var inte sådär sylvass mer lugn och molande. 

Vi hade funderat så noga på vad Meya skulle få med sig. Siri satt hela eftermiddagen dagen innan och ritade solar. Hon ville att Meya skulle ha en sol på huvudet,  en sol på magen och en på fötterna "så skiner alltid solen på Meya". Åh hon är så fin vår Siri. 

Vi hade framkallat bilder och la med en glad bild på hela familjen. En glad och förväntandfull bild från gravidfotograferingen som vi gjorde med min faster lördagen innan hon föddes! Jag är så obeskrivligt glad att den blev av just då! Vi har så fina lyckliga bilder från den!  Siri ville också skicka med en bild där hon pussar och kramar Meya, det fick hon såklart! 

Dessutom hade Siri pärlat ett halsband och vi hade köpt halsbandet på bilden. Meya har ena delen och jag har andra, så bär jag henne alltid med mig och hon har mig alltid nära. Hon har sin lilla kaninsnutte som Siri sett ut innan hon kom och en liten igelkott  som hon fått av farmor. 

Siri valde meyas kläder, hon har på sig en labanbody, och har en mjuk handduk med Laban på som vi stoppade om henne med. Handduken fick vi till Siri när hon var liten. Och givetvis så rockar hon sockor! 💗

Jag fixk äntligen ro om min lilla tjej precis som jag hade gjort om hon levde, jag fick stoppa om henne och se till att hon fick det så mysigt det bara gick! 

Nu ligger hon fint vår Meya!

Redan när vi låg på sjukhuset så kom Therese in och pratade med oss. Inte i egenskap av gammal kollega med medkänsla utan i egenskapa av meddrabbad och aktiv inom Spädbarnfonden. 

Det kändes så bra, hon hade så många ord, så många ord som jag inte hade funnit själv än. För hur sätter man ord på det ofattbara.  Det som inte ens går att greppa, att vårt barn vände i porten till himlen och gick in igen.

Igår hade Spädbarnfonden  en minnesstund, jag velade fram och tillbaka i flera dagar, ska jag våga åka. Meya är ju inte ens begravd ännu. Vad kommer jag få höra och hur kommer jag känna. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig men vi ordnade barn och hundvakt och åkte dit.  

Minnesstunden var så fin, tårarna forsade, och det gjorde dom på alla andra också. Dom kände min sorg, ja eller inte min sorg men samma sorg. Inte likadan, samma. Vi all som satt i det rummet ar gått och går ignom samma sak, för vissa var det nyligen, för andra har et gått ett tag, för vissa har det gått lång tid. Men alla sörjer vi våra barn.

Jag mötte en gammal studiekamrat där, det är verkligen ett ställe jag inte vill träffa gamla bekanta. Men det visar bara så tydligt, det är för många barn som inte får leva.

Visste ni att det dör mer än ett barn om dagen, mer än ett barn om dagen i Sverige. Mer än en gång varje dag så får föräldrar säga adjö för tidigt! Och det är skit!

Spädbarnsfonden är en ideell organisation som drivs av föräldrar som förlorat sina barn.

Jag har fått så mycket omtanke från så  många. Från vänner och bekanta och folk som jag inte ens känner. Jag har fått presenter och små minnen hemskickat till mig från folk som jag inte ens träffat. Det betyder så orhört mycket. 

Jag har nått ut till så många läsare och därför vågar jag skriva det här, om DU känner att du vill göra NÅGOT och har en liten slant över. Skänk den till Spädbarnsfonden för deras stöd till drabbade är ovärderligt och dera forskning behövs.    

Skänk en liten gåva för Meya eller någon annan drabbad. Klicka här för att komma till spädbarnsfondens gåvosida. 

Skriv gärna en kommentar om du väljer att bidra, så jag kan tacka dig personligen!

Ett litet barn med blåa läppar
Det vackraste jag sett
Vårt lilla barn fick läppar blå
Nu blir det inte lätt
Du lilla barn, vi älskar så
Men du lämnade vår jord
Vårt lilla barn med blåa läppar
En saknad utan ord