Maria

7 maj 2015 17:15

Hej, jag heter Maria och snubblade in av en slump. Vi förlorade en liten flicka, Alva, för ganska precis 2 år sedan. Den 20 maj 2013 var vi på ultraljud och fick veta att hon inte var livsduglig. Levde bara med hjälp av min kropp. Den 22 maj föddes hon, död, och jag levde i ett helvete länge efter det. Många långa vakna nätter, tårar och skrik som skulle räcka i en evighet. Så kändes det. Och en sambo som inte ville försöka igen, inte på ett tag i alla fall. Vi hade en semester bokad bara 3 veckor efter att hon föddes. Kändes så där att vara där, då jag i tanken skulle vara gravid och mysa med magen i skuggan. Och allt här hemma påminde om bebisen som skulle komma, trots att vi inte förberett något ännu. Och jag vet att det inte går att jämföra ett fullgånget barn med ett foster. Men jag tänkte ändå att jag kan inge lite hopp om en lyckligare framtid. Efter några månader började vi försöka igen, tyvärr resulterade första plusset i ett missfall och jag föll djupt igen. Men nästa graviditet resulterade i en frisk dotter som idag är 8 månader och har fullt sjå att hänga med storasyster på 8 år. Under graviditeten var jag så rädd och orolig att jag inte fixade att jobba, så jag var sjukskriven på deltid redan från vecka 12 och fram till förlossning. Jag fick hjälp av en psykolog att hitta verktyg för att hantera oron. Hade så svårt att knyta an, litade inte på att alla tidiga ultraljud verkligen visade att allt såg normalt ut. Efter rutinultraljudet kunde jag inte heller riktigt tro på det, men i och med att sparkarna kom och jag kände henne mer och mer så lättade det. Den riktiga glädjen kom dock inte förrän på förlossningen, när hon var ute och låg i min famn och jag kunde se att hon mår bra, hon är frisk. Så, oron ligger nog kvar länge. Jag tror att jag kommer reagera ungefär likadant vid kommande graviditet (yes, vi planerar för ett fjärde barn). Men nu börjar den 22 maj närma sig och det är 2 hela år sedan hon föddes, minstingen ska hälsa på sin storasyster, stortjejen sin lillasyster, i minneslunden och det kommer bli så sjukt jobbigt att vara där. Men jag vet att jag överlever och jag kommer alltid bära Alva med mig.
Önskar er all lycka i framtiden <3
Kram

Filippa Bräutigam

7 maj 2015 18:18

Tack snälla. Det var fint att du hittade hit! Hoppas du fortsätter läsa!
Ja just nu känns allt tungt jag tar fortfarande en dag i taget, knappt det. Men det är så konstigt hur tiden löper vidare. 7 veckor idag. Kan inte förstå att jag överlevt 7 veckor på jorden utan henne. Snart står jag där du står...

Susanne

7 maj 2015 18:15

Vilken oerhörd smärta
varför??
bebis änglar finns på jorden och i himlen
så älskade
saknad...
alltid i våra hjärtan
saknar ord... saknar, gråter, älskar
solen ger liv...
nytt liv
framtiden finns
kärleken finns för alltid
älskar för alltid
våra barn är alltid med oss
i solen, i gräset, i evighet
kärleken är evig
Meya finns för alltid...i våra hjärtan

Karin

8 maj 2015 22:12

Jag är också där nu, längtar efter ett nytt plus. Vi hade det redan, men det slutade i ett tidigt missfall. Det rev mig ner i avgrunden tillbaka. Varför ska det vara så svårt och jobbigt just nu? Har vi inte gått igenom tillräckligt elände redan? Jag är livrädd för att vara gravid igen samtidigt som jag längtar efter det. Hela kroppen skriker efter en liten att få hålla om <3