"Du hade så bråttom ut
I vecka 36+6och efter bara en knappt timma på förlossningen så låg du en knapp minut på mitt bröst.
Men du drog aldrig ditt första andetag och aldrig fick jag höra din röst.
Pappa var hos dig når du tappert kippade efter luft, mammas och pappas kämpe.
Jag vet att du gjorde allt du Lindeman din kropp ville något annat.
Vi har hållit dig så hårt vi bara kunnat, sovit med dig nära.
Din syster har visat dig ditt rum och du har fått se solnedgången vid vattnet.
Så mycket mer vi ville visa dig, vi ville se dina vackra ögon, höra ditt skratt, le åt dina hyss.
Aldrig skulle det bli såhär!
Vem hade kunnat ana?
Vi ville ju ha dig här hos oss, är inte beredda att låta dig gå...
Vi kan se att du var sjuk, underbara Meya, men så perfekt ändå! Storasyster är så ledsen "dumma bebisens kropp".
Dumma kropp som bestämde åt oss alla att du inte fick vara här!
Fast att vi alla ville det så gärna....

Meya Astrid Eliisa Bräutigam
2015-03-19
3132 gram 47cm

Mamma, pappa och Siri älskar dig så"

Skrev jag i minnesboken på förlossningen där så många innan oss skrivit. Alldeles för många!

Jag har haft så ont om sånna i mitt liv, ont om de som alltid funnits där. Ont om människor att vända mig till i kris. Men det finns en, inte sådär hemskt mycket äldre än mig, men så nära modersgestalt man kan komma, våra barn är jämngamla, mina kusiner och mina egna flickor.

Hon har så många vackra ord min faster! Och dom tar aldrig slut.

Hon är så liten!
Det är så orättvist, hon är så liten att Frans kunde bära ut hennes lilla lilla kista till graven själv.

"Ni kanske inte märkte det igår men det var en solig dag hon begravdes på, och träden ville grönska. Det kan ni i alla fall se på bilderna när ni vill" Min bästa Caroline! Nej, jag märkte det inte igår, kunde inte ta in. Det var en vacker dag för vår Meya.

Jag önskar så att jag som så många andra kunde tro. Jag försöker övertala mig själv att jag gör det. Att du är min lilla ängel nu, att vi kommer att ses igen, att vi kommer återförenas sen. Men det är så svårt. Önskar att jag slapp tvinga mig själv att tro på det.
Jag tror inte på en Gud, inte förut oxh ännu mindre nu!
En allsmäktig Gud känns som ett hån efter allt jag tvingats gå igenom i mitt liv. Och när allt äntligen äntligen var så perfekt, då förlorar jag dig! Du som skulle göra mitt liv komplett.
Just när man skulle behöva en tro mest av allt, då är det som allra allra längst borta.
Och om OM det skulle finnas en Gud, då tycker han inte om mig ändå!

Det lugn som så många beskrivit för mig, det som ska infinna sig efter begravningen.... Jag känner det inte!

Min fina fina Meya! Sorgen kastar sig över mig stötvis! Så intensiv! Det är som att få beskedet om och om igen!

Jag vill inte ha beskedet om och om igen! Jag vet redan! Meya jag vet redan att vi aldrig får hålla din lilla mjuka kropp i famnen igen. Jag vet att jag aldrig kommer att få se dina ögon... Jag önskar så att jag kunde fått se dina ögon innan du slöt dom för alltid!

Det lilla fina spöket.
Dom han sträcker armarna i luften och ler ett brett leende!

Han har kommit att få en helt ny innebörd här hemma. Meya begravs med en labanbody som Siri såg Ut bland de nyinköpta kläderna som var med till förlossningen. Siri ville att Meya skulle begravas i den. Meya har ju även en filt med det glada lilla spöket. Snart kommer ännu en anledning till varför allt med Laban skänker mig lite glädje.

I några dagar nu så har paketen i lådan varit många. Jag la ut en förfrågan i en lokal köp och säljgrupp på Facebook. Jag la ut en bild på bodyn Meya bar och frågade om någon hade en sådan dunkudde tänka sig sälja. Snart fylldes brevlådan med små fina paket.

Alla dessa främlingar som börjat skicka alla små plagg de äger med Laban, för att hedra Meya och för att de vill hjälpa mig i min sorg, mig som de inte ens känner. Jag blir varm inombords.

När det blir ett litet syskon så kommer denna kunna bära kläderna, och påminna oss om vår djupa djupa kärlek till Meya! ?

Jag blir berörd av medmänskligheten.