det är alltid så konstigt hos kuratorn. Skratt blandas med gråt, glädje med sorg, rädslor med förväntningar. En enda stor soppa av känslor. Så skönt, skönt att bara slå på kranen och låta det strömma, känslorna bara forsar ut helt ohämmat. Man kan prata om allt, ohämmat och jag behöver inte utsäkta mina känslor.
Vi ska fortsätta träffa Therese, skönt att veta att vi kommer fortsätta träffa henne tills vi har en frisk bebis i famnen. Kunna träffa samma genom all oro som kommer komma.

Efter kuratorn så åkte vi till Mölndal, träffade barnmorskorna som var med när Meya föddes. Vi har ju inte så mycket tankar kring förlossningen. Mycke kanske för att jag ju hade en drömförlossning. Och att jag är så insatt i arbetsrutiner och visste helatiden vad som hände. Jag visste ju inte vad som hände med Meya men jag har ju förstått sen.

De har fått ändra sina rutiner sen det som hände, inget hade kunnat rädda Meya, men det faktum att moderkakan slängdes är något de själva reflekterat över och nu får moderkakan inte lämna rummet innan man vet att bebisen mår bra.
Jag tänker att det är tur att jag själv stått där i stress och kaos, att jag förstår var det gick fel. Och att jag inte klandrar dom. Hade det hänt någon annan hade det ju kunnat resultera i anmälan. Egentligen till ingen nytta. Vi ville inte obducera, men moderkaksprov hade kunnat ge oss svar utan obduktion. Det hade kunnat skänka lite lugn i nästa graviditet, att veta om det kan vara genetiskt, det som Meya drabbades av, lilla skruttan. Idag vet vi inte, kan bara hoppas.

imorgon har deg gått åtta veckor. Min fina lilla Meya! Du skulle blivit åtta veckor. Kanske skulle du ha gett oss dina första leenden nu.
Om du bara visste hur gärna mamma vill få se dom, dina leenden, ett litet tandlöst.
Jag kan fortfarande inte ta in det. Vill att allt ska vara en mardröm, vill att du ska vara här igen!
Det är första gången jag skriver om din saknar utan salta tårar som rinner, åtta veckor, varför rinner inte tårarna? Har jag accepterat? Nej, jag kommer aldrig lära mig acceptera det faktum att du inte fick leva. Vem än det var som beslutade det. Du är en ängel nu.

Siri kom still insmygandes till mig igår, med tårarnas rinnande, hon hade suttit bredvid när Frans läste bloggen. "vilken din sång du sjöng för Meya mamma, men du var på hennes rum, man får inte vara på meyas rum"

Åh lilla älsklingen, man får vara på meyas rum nör man saknar henne och vill sitta där en stund.

"Jag vill vara på meyas rum mamma"

Dörren hålls stängd. Lika många demoner finns bakom dörrna än, lika plågsamma spöken. Siri fick gå in där igår, hon fixk in och kände, stannade en stund och gick ut igen.

"Det räcker så mamma"

Min förnuftiga, varmhjärtade, empatiska lilla tjej har tvingats genomgå det här. Hon tvingas varje dag inse det faktum att fet inte var som hon tänkt sig att bli storasyster.

Påväg till graven igår säger Siri.

"Vi vill ju att Meya ska vara här och då är vi ledsna. Men vi har ju en egen ängel nu mamma och då är vi inte ledsna"

..... Och dör kom tårarna igen....