Nu är det gjort, Meya är begravd.
Obeskrivligt, plågsamt så ända in i märgen.
Ceremonin var fin, solisten sjöng tears in heaven.

Hon kommer få det fint vår Meya, hon kommer tas om hand av alla andra änglabarn som redan är där uppe i himlen. Dom kommer visa henne alla sina finaste lekplatser, alla barn till mina nyfunna vänner som redan begravt sina änglar! Det gör så ont i mig att vi är så många som aldrig får se våra små grimasera till första smakportionen, krypa på sitt alldeles egna vis, ta sina första steg.

Jag säger det igen, alla bidrag är så ovärderliga! Skänk en slant till spädbarnsfonden, nästa gång kan det var din vän, din syster, du. Stödet de ger drabbade och forskningen de bedriver! Den är så viktig!

Vi hade en liten ceremoni med våra närmsta, de viktigaste. Det var skönt!

Det kändes jobbigt att jag inte klarade av att sjunga, tårarna var för många idag. Hade dom varit alla dagar men jag önskar att jag kunnat sjunga för meya. Som jag gjort om det vore hennes dop, födelsedag, eller om hon hade svårt att sova.

Jag har inte orkat förbereda för begravningen, inte orkar tänka på det, gjort allt för att låta bli att tänka. Hade Meya levt hade jag bakat kakor och tårtor i veckor. Nu köpte vi fika på affären. Jag känner mig orättvis, vill ju förbereda för Meya som jag gör för Siri. Men jag har inte varit kapabel.

Prästen sa det så fint "Meya var en liten människa, men lämnar ett stort tomrum, hon var så efterlängtad" .
Det var hon verkligen! SÅ efterlängtad, så älskad och så saknad!

Eller egentligen imorgon då jag skriver det här i förväg. 

Det känns så skit det här! Min vackra prinsessa, min lilla skatt, mitt barn! 

Vill inte ha dig i botten av en mörk kall grop, vill inte du skall bli bLöt när det regnar, att det ska vara mörkt omkring dig, vill inte att det ska vara sista gången jag får klappa på din lena kind, pilla dig i ditt silkeslena hår och pussa dig i pannan. 

Det var länge sen nu som jag höll dig för sista gången... Jag minns hur ont det kändes att konstatera att det inte gick mer, den smärtan blir Inte lättare. Jag som burit din så länge inom mig, som jag bara längtade efter att få ha dig i min famn. I månader bar jag och trodde att jag skulle få bära dig så många fler. Vad fel jag kan ha!

Sånt händer andra, inte mig..... Men vet ni, det hände mig. Idag ska vi sänka ner kistan i jorden, i kistan ligger det vackraste jag har men hon stals ifrån mig och gavs aldrig tillbaka. 

Jag vet inte vad begravningen kommer resultera i, vet inte hur det kommer kännas eller bli sen. Jag vet bara att jag inte vill! Vill aldrig i mitt liv ha henne där men jag har inget val!