Idag fick vi post.
När våra stora var små umgicks vi nästan dagligen! Vi delar så många intressen, Sandra och jag. Vi bakar och syr och uppskattat det mesta i pysselväg båda två.

Idag landade ett vadderat kuvert i lådan med så fint innehåll. Innehållet var omsorgsfullt tillverkade. Siri fick en klänning, Bertil-Bus en så fin scarf och jag fick ett armband med mina fina tjejers namn!

Alla tankar värmer så mycket, och när folk anstränger sig som Sandra gjort och från ingenstans så blir jag rörd till tårar!

Tack snälla snälla Sandra och Mathias! Ni får komma förbi på en fika någon dag!

PS. Bertil blev mycket nöjd och tycktes känna sig väldigt stilig i sin sjal.

Jag ser hur antalet besökare bara tickar på och jag förstår i ärlighetens namn inte hur ni kunde bli så många så snabbt. 

ni är helt underbara pch responsen jag får gör mig så himla glad. Nör jag började kändes det nervöst och när jag med darriga fingrar klickade på "spara inlägg" för första gången så viste jag inte hur reaktionerna skulle bli. 

Ganska snabbt hände det jag var mest rädd för! En person som var modig nog att vara anonym sa det... "Du kanske inte borde lägga upp bilder på ett dött barn, det känns sjukt obehagligt" det träffade mig som en pil rakt igenom hjärtat. Bland mina fem första besökare så trädde alltså den hör idioten fram. 

Jag gav upp, nu  blir det ingen mer blogg... Med tårarna sprutandes så förklarade jag i en facebookgrupp vad som hänt. Men då trädde Jenny fram, hon peppade mig, fick mig att fortsätta. 

Jenny har en egen blogg. Hon bloggar om sitt livs förlust. För 9 månader råkade hon ut för det ofattbara, hennes Bella fick inte leva mer. Hon flög iväg efter en trafikolycka! Det berör mig så djupt. Och det ger mig en fingervisning om hur min sorg kanske yttrar sig sedan, om ett tag, när det värsta värsta såret i alla fall slutat blöda.

Jennys blogg heter www.mittofrivilligaliv.se 

(Jag har fått lov att dela bloggen) 

Som vi väntat allihop, hela familjen. Och den som väntat mest otåligt är den lilla förken på bilden. Som hon repeterat allt i månader, allt som hon ska lära den lilla bebisen. Som hon planerat för vad hon ska göra med bebisen när den väl kommer ut.

Hon har pratat med, kramats och klappat på Meya varje dag.

Det sista hon gjorde varje kväll och det första hon gjorde varje morgon var att ge bebisen en stor puss och kram. Min fina Siri, vad jag är ledsen att dina planer aldrig fick bli verklighet!

Jag fick nys om en tävligt med sjukt fint pris. Som bloggare kan man nämligen vara med och tävla om en goodibag från Bamba.se till ett väde av 900 kr. 

För att vara med och delta i tävlingen så är kravet att man har tillgång till en blogg. Och det har ju jag så varför inte give it a go.  En goodiebag skulle jag kunna behöva nu. 

Bambapåsen innehåller fina gåvor från Teddykompaniet, Brio, Micki, Melissa & Doug, Sophie the Giraffe, Tildas, Carlo Baby, Plasto och Rätt Start. 

När det blir småsyskon så finns det nog en hel del intressant i påsen. Och desutom behöver nog Siri både Brio och Teddykompaniet. Jag håller tummarna!

Sitter i solen på altanen! Precis som jag i ett halvår längtat efter att få göra! Men vagnen med den lilla som skulle stå intill den är inte där! Hur kan gräset var så grönt och solen vara så varm när hon inte är här?
I ett halvår jag kag föreställt mig hur det ska vara att sitta på altanen och blicka ut mot lekplatsen. Den man så väl kan observera från platsen där jag sitter. Där Siri skulle kunna springa medan jag skulle kunna ta en fika och amma den lilla.
Nu springer Bertil och hittar på bus i gräset, den lilla valpen som ger så mycket men Meya kan aldrig stappla runt här... Och det gör så ont!
Siri är på dagis, Frans på gymmet... Jag sitter i solen som borde vara så underbar men kan jag vara mer likgiltig?
För min del kan det lika gärna regna, blåsa och piska på.

Och där kom den.... Just i skrivande stund, hatat mig själv som inte vill se den. Barnvagnen som dras fram och tillbaka med en liten som har svårt att sova. Jag hör skriket ända hit, åh vad jag önskar att Meya kunde skrika så! Att hon fick fylla sina lungor med vårluft och skrika tills öronen ramlar av en.

Det är allt jag önskar, men jag vet ju så väl att så blir det aldrig!

Där satt jag med min fina tjej i famnen och började känna hur paniken växte. Hur blir det nu? Har vi råd att vara hemma båda två? Vad kostar en begravning?

Vi som just så gott som tömt sparkontot för att betala det sista av kontantinsatsen. Skulle vi ens ha råd med en liten sten. Söker runt på nätet och läser "man kan plocka sin Egen sten i skogen för att dra ner kostnaderna"... Ännu mer panik!
Det får bara inte bli så. Tårarna forsar ner när jag ser framför mig hur Meya skulle ligga begravd under en mosstäckt sten rakt från skogen bredvid alla andra fina stenar på kyrkogården.
Frans var inte ett dugg orolig "det där löser sig"... Vadå löser sig? Ska vi ta ett lån för att begrava Meya värdigt?

Känslan att sitta där med min fina lilla ängel i famnen och känna hur ångesten för ekonomin växer, då mår man illa på mänskligheten. Hur kan ekomomi och pengar ha blivit så viktigt?

För dig som inte är så intresserad
av försäkringar och liknande, du kan sluta läsa nu. Men summan av kardemumman är att det löste sig, Meya var försäkrad och pengarna täcker begravningen med råge. För dig som liksom jag håller ett litet barn i famnen och känner panik. Det löser sig faktiskt! Kuratorn är till stor hjälp i den biten!

När Meya dog så fick vi ut pengar från gravidförsäkringen. Den summan täcker precis kostnaden för gravstenen och kistan. Jag hade trygg hansas gratisförsäkring.

Men förutom gravidförsäkringen så finns en försäkring som Göteborg Stad tecknade efter hisingsbranden. De upptäckte då hur många unga som var oförsäkrade och såg problemet i det. Den gäller för alla minderåriga i kommunen och vi är så obeskrivligt glada att vi var skrivna i Göteborg till den 1a april. Vilket innebär att vi fick ta del av försäkringen. Hade vi i själva verket varit skrivna i Stenungsund så hade Meya varit oförsäkrad, i Stenungsund måste man bott en månad innan försäkringen gäller.

Frans han är dessutom försäkrad via jobbet vilket innebär att han kommer få tillbaka inkomstförlusten retroaktivt när han väl är tillbaka i heltidstjänst igen.

Från första stunden så börjar det..

Man överöses med saker som man måste ta ställnign till. Där ligger jag utslagen och fullständigt lamslagen av sorg och ska vara kapbel till att fatta rationella och genomtänkta beslut.

När Meya var en vecka gammal så mötte vi sjukhuskyrkan för första gången. Då fick vi höra att Meya enligt regelveket skulle vara begaven efter fyra veckor, det kom som ett knytnäveslag i magen och jag tappade luften. Fick inte ur mig ett ord och tårarna forsade. FYRA VECKOR?! Det ä ju helt inhumant. Hur ska jag mitt i den djupaste djupaste sorgen kunna besluta om hur jag vill ha mitt barns begravning?

Jag skulle ju sjunga vaggvisor, inte välja psalmer!

Vilken tur att alla sörjer olika och att min fina Frans var mer handlingskraftig inledningsvis, jag hade aldrig taigt mig ifrån ruta ett utan honom! Vi började så smått med att leta gravsten. Och vi hittade en perfekt, en glad sprallig och bedårande söt. den skulle vi bara ha, kosta vad den kosta ville.

men hur går man tillväga när man beställer en sten och vad skriver man på den? Hur köper man en kista och hur finansierar man sitt barns begravning?  

Kuratorn hjälpte till med mycket praktikskt, hon har ringt många samtal för våran skull, försäkringsbolag och arbetsgivare. Från sjukhuskyrkan fick vi hjälp med att ringa kyrkor och präster, kolla med begravininsplats, leta upp vart vår fina sten fanns att köpa och priset.

Jag vill inte veta vad en gravsten kostar eller hur det går till när man väljer en gravplats. Jag vil innte fatta beslut om var jag själv ska begravas eller vlket datum min dotter ska sänkas ner.

Vi har tagit allt i vår takt. Inte låtit oss stressas av riktlinjer. Att lyckas begrava vår dotter på fyra veckor skulle inte vara möjligt. På torsdag blir hon sju veckor och på fredag blir begravningen.

Det har varit absolut nödvändigt för oss att ta processen ett steg i taget, det hade varit omöjligt för oss att boka tid för begravning innan alla steg innan dess var färdiga.