Meya var vårt lilla mirakel. Vår lilla bröllopsbebis.

Vi började försöka redan ett bra tag innan bröllopet, och i april förra året så tog det sig! Så lycklig jag var! Jag skulle hålla det hemligt för Frans, han skulle få veta först på bröllopsdagen. Så var planen. Men så kom blödningen och missfallet var ett faktum. Så ledsen jag blev men livet gick vidare. Vi gifte oss och allt var bra, tills det blev ännu bättre!

Jag blev gravid igen! Så orolig jag var inledningsvis, men graviditeten löpte på och när vi i vecka 13 fick se att bebisen mådde bra så släppte all oro.

Graviditeten var en bergochdalbana, jag fick foglossning tidigt och stundtals kunde jag inte gå. Jag gjorde allt för att hålla ut på jobbet men fick sota för det på kvällarna.

Sen började klådan och man konstaterade att mina gallsyravärden hade stigit i höjden. Jag fick börja medicinera och min oro var kollosal! Dåliga gallsyravärden kan vara farliga för bebisen och det skrämde mig men när jag svarade bra på behandlingen så släppte all oro.

Jag gick igenom hela graviditeten, eller ska jag säga genomled hela graviditeten eftersom jag visste att det skulle resultera i ännu ett perfekt barn!

Och det gjorde det! Hon är helt perfekt, men hon fattas oss!

Vetskapen att nästa graviditet antagligen kommer kantas av samma komplikationer men att den psykiska pressen kommer att vara betydligt större gör mig så oerhört rädd. Kommer jag kunna känna glädjen i sparkarna, kommer jag kunna knyts an? Kommer jag vara lycklig!

Jag vet inte svaret på dom frågorna. Men jag fasar över hur jag tror det kommer bli.

Jag brinner ju så för graviditeter och förlossningar. Men det känns som att mina egna framöver kommer vara niomånader långa skräckupplevelser...

Nu har valpen gått sin första skogspromenad, vilket även resulterade i första badet.

Det var INTE uppskattat.

Visst är det märkligt hur livet går vidare? Visst är det märkligt att kag fortfarande har förmågan att le, skratta känna någon sorts glädje.

Visst är glädjen inte sådär sprudlande bubblande och jag skulle inte kalla det för lycka. Men glädje det känner jag. Glädje över min stora flicka, glädje över valpen, glädje över den galna katten, glädje över min underbara man och inte minst glädje över att jag fick min lilla underbara Meya!

Idag har jag ett rum i mitt nya fina hus som jag inte kan besöka. Ett rum dit dörren står stängd. Ett rum så laddat med förväntningar som blev till sorg förtvivlan och ångest!

Vi höll på halva natten på inflyttningsdagen. Så ivrig var jag att få förbereda för det lilla miraklets nedkomst.

Vi blev nästan färdiga tills hon kom, helt oväntat och en smula för tidigt redan dagen efter.

            När vi kom hem från sjukhuset första gången utan Meya så fylldes det på med allt som orsakar sådan ångest och bottenlös sorg hos mig. 

Vagnar, babysitter, bilstol, Matstol, alla påsar med kläder som skulle packas upp, det lilla Apoteket för små som legat i badrummet, mina mammakläder och amningskläder. Allt lades på hög i rummet som väntade på sin lilla boende som aldrig kom. 

Igår öppnade jag för första gången dörren till demonerna. Gick in och satte mig på golvet, satte mig och lät tårarna forsa som Niagarafallen. 

Hur ska jag kunna öppna denna dörren igen? Hur ska jag kunna bädda ner en annan liten människa i Meyas säng. När det lilla barnet som jag senast lade ner på den fluffiga kudden inte andades och aldrig någonsin kommer att göra det heller. 

Hur ska jag putta ett annat barn i Meyas fina vagn som skulle följa med på så många promenader i vårsolen som hon föddes till. När den senaste promenaden som denna vagn gått var med en liten livlös vacker ängel. Denna fina ängel vaggades fram på grusvägen mot havet precis som hon skulle så många gånger. Men hon vaggades förgäves för hon skulle aldrig skrika och aldrig behöva tröst. 

Istället är det jag som skriker, skriker utav smärta!

Vi låg på sjukhuset i fem dagar! Det var så skönt att vara där och kunna ha Meya hos oss hela tiden. Men största anledningen till att vi var där var att jag inge kunde sova. Jag fixk både insomningstabletter och morfininjektioner under nätterna på sjukhuset för att lättare kunna sova. De bytte ut mina smärtstillande mot Panocod istället för panodil, vilket gjorde mig dåsig mest hela tiden, men då sov jag i alla fall.
De korta stunder jag lyckades sova slets jag till vakenhet av panik. Jag ville inte sova bort den lilla korts stund av mitt liv som jag hade möjligheten att vara hos mitt barn!
Rätt vad det var så vällde sorgen över mig igen och drog i mig från alla håll! Jag trodde verkligen att jag skulle dö av sorg. Inledningsvis både trodde och hoppades jag nog det. Trodde att sorgen skulle leda till att jag skulle få följa med lilla Meya till änglarna. Men lika förvånad varje gång så vaknade jag och påmindes om hur ont det gjorde.

Jag är så otroligt glad idag att jag delade alla de där timmarna med Meya. Att jag sovit med henne intill, att jag höll henne så hårt alla de där första dagarna.

Successivt så började sömnen bli lättare och mer ihållande. Jag ville inte åka hem med några mediciner, vill inte ha sån skit hemma!

När sömnen tillslut fungerade någorlunda så var det dags att åka hem. Åka hem och lämna min vackra ängel på sjukhuset! Bortsätt från dödsbeskedet så är det fortfarande det värsta jag någonsin varit med om! Att lämna sjukhuset som vi kom in på med sådan förväntan, och lämna det med den värsta sorgen en människa kan drabbas av. Att lämna min lilla flicka på sjukhuset, åka hem, långt ifrån henne! Sorgen skär igenom mig som knivblad bara jag skriver om det.

På fredag är hennes begravning och jag har en känsla av att den bottenlösa och lamslående fysiska smärtan kommer jag få uppleva igen. Bara tanken att min lilla flicka i sin lilla lilla kista ska sänkas ner i marken....
Vad jag önskar att jag slapp uppleva det här! Att vi slapp! Att vi fixk vara en lycklig familj på fyra precis som det var tänkt!

Den frågan!
Den bränner i mig varje dag!

Till skillnad från många andra som förlorar sona barn i magen så vet vi ju till viss del varför.

Meya föddes svårt sjuk. Hennes lilla kropp mådde så bra medan jag hjälpte den med min, men nör tanken var att hon skulle andas själv så gick det inte.

När Meya föddes fick hon apgar 1. Poängen som skall vara 10 var bara 1. Hon fick poäng för puls, hon hade en svag puls min lilla tjej.

Barnmorskan navlade av och sprang iväg med min lilla älskling! Det gör så ont att hon inte kunde stannat på mitt bröst. Hade man vetat utgången så hade hon ju fått stanna och dö i tryggheten hos sin mamma. Istället dog hon i kaoset bredvid barnbordet där läkare gjorde allt för att få igång hennes lilla kropp.

Meya kämpade! Hon var så tapper och hon ville leva, ville andas. Inledningsvis så svarade hon bra på behandling. Efter sju minuter så vad pulsen bra och hon hade fått lite färg. Hennes pappa fick se henne öppna ögonen och höra hur hon kippade efter luft. Men så la allt bara av! Åh vad jag gråter när jag skriver det här!

Meya levde i 25 minuter, i ytterligare 20 minuter gav läkarna hjärtmassage och försökte förgäves med allt som gick att få liv i Meya!

Meya föddes med ert extremt ovanligt kromosomfel. Jag är 24 år och födde ett barn med kromosomfel. Och inte heller ett av de tre kromosomfel som är så gott som de enda förekommande utan ett kromosomfel utan namn. Läkarna river sig i huvudet och förstår inte alls. De ville så gärna obducera Meya men vi sa nej! Tanken att någon skall röra hennes fina kropp på det sättet får det att kännas som om dom skär i mig.

Av någon anledning så hade dom hunnit slänga moderkakan, i vanliga fall kan man ta ett moderkaksprov. Kah blir både ledsen och besviken. Då hade vi kunnat få veta utan att göra illa Meya.

Även om mitt varför inte så mycket handlar om varför henens hjärta stannade så kvarstår frågan! Varför?

Hur kan något så litet som en kromosom ta vår Meya ifrån oss?
Livet är så sjukt orättvist!

Jag visste redan, när barnläkaren kom in så visste jag.
"Hon är död" lyckades jag i förtvivlan krysta fram.
Och han slog ut med armarna och ryckte på axlarna, den likgiltigheten, usch vad ont det gör. Min lilla flicka är död! Förstår du inte, hur kan du rycka på axlarna.
Någonstans i dimman hör jag honom säga att "det fanns inget vi kunde göra"
Dom frågar mig om jag vill se henne.

I den första chocken så vet jag inte, och jag svarar just det. Innerst inne så ville jag såklart men den känslan hade inte hunnit komma till kännedom än.
Barnmorskan förklarar att det nog är bäst att jag ser henne. När hon kommer in med Meya i famnen, inlindad i filtar vill jag bara få upp henne på bröstet med en gång. Jag håller så hårt i min lilla slicka, vill aldrig släppa taget! 
Jag tog av henne filtarna och la henne under mitt linne som jag aldrig hann få av mig under förlossningen. Min förtvivlan sliter mig i stycken.
"Vi måste försöka igen" hör jag någonstans ifrån, Frans min fina dina Frans!  
Jag hör mig själv svara, jag svarar innan jag kännt efter och jag känner bara NEJ inte nu.
Det går väll ett par timmar innan det vällde över mig, klart vi ska försöka nu! Jag vill ha fler barn, hur många som helst. Meya ska få bli storasyster och Siri ska få ett syskon att ro om!
Klart vi ska försöka igen.

Så rätt vad det var så var äl-testet positivt, vi hade prickat första ägglossningen som kom knappt sex veckor efter förlossningen.
Helt plötsligt så slås jag av panik.

Tänk om jag är gravid, tänk om jag inte är det. Hur gärna jag än Vill försöka och hur gärna jag än vill ha ett barn till, så är det lika skrämmande att mötas av ett plus på Stickan om en vecka som det är att få tillbaka mensen. Rädslan för ett missfall, rädslan för foglossningen som ju långt ifrån läkt ihop, rädslan för rädslan, rädslan för hur jag ska våga knyta an igen... Rädslan är överväldigande. Men inte mindre är rädslan för mensen, för att få bekräftat att det dröjer ytterligare innan jag kan få hålla ett litet syskon i min famn och nära det med kärlek och närhet.

Åh vad jag är oändligt rädd för allt! Rädd och förtvivlad