Jag visste redan, när barnläkaren kom in så visste jag.
"Hon är död" lyckades jag i förtvivlan krysta fram.
Och han slog ut med armarna och ryckte på axlarna, den likgiltigheten, usch vad ont det gör. Min lilla flicka är död! Förstår du inte, hur kan du rycka på axlarna.
Någonstans i dimman hör jag honom säga att "det fanns inget vi kunde göra"
Dom frågar mig om jag vill se henne.

I den första chocken så vet jag inte, och jag svarar just det. Innerst inne så ville jag såklart men den känslan hade inte hunnit komma till kännedom än.
Barnmorskan förklarar att det nog är bäst att jag ser henne. När hon kommer in med Meya i famnen, inlindad i filtar vill jag bara få upp henne på bröstet med en gång. Jag håller så hårt i min lilla slicka, vill aldrig släppa taget! 
Jag tog av henne filtarna och la henne under mitt linne som jag aldrig hann få av mig under förlossningen. Min förtvivlan sliter mig i stycken.
"Vi måste försöka igen" hör jag någonstans ifrån, Frans min fina dina Frans!  
Jag hör mig själv svara, jag svarar innan jag kännt efter och jag känner bara NEJ inte nu.
Det går väll ett par timmar innan det vällde över mig, klart vi ska försöka nu! Jag vill ha fler barn, hur många som helst. Meya ska få bli storasyster och Siri ska få ett syskon att ro om!
Klart vi ska försöka igen.

Så rätt vad det var så var äl-testet positivt, vi hade prickat första ägglossningen som kom knappt sex veckor efter förlossningen.
Helt plötsligt så slås jag av panik.

Tänk om jag är gravid, tänk om jag inte är det. Hur gärna jag än Vill försöka och hur gärna jag än vill ha ett barn till, så är det lika skrämmande att mötas av ett plus på Stickan om en vecka som det är att få tillbaka mensen. Rädslan för ett missfall, rädslan för foglossningen som ju långt ifrån läkt ihop, rädslan för rädslan, rädslan för hur jag ska våga knyta an igen... Rädslan är överväldigande. Men inte mindre är rädslan för mensen, för att få bekräftat att det dröjer ytterligare innan jag kan få hålla ett litet syskon i min famn och nära det med kärlek och närhet.

Åh vad jag är oändligt rädd för allt! Rädd och förtvivlad

 

Linda

4 maj 2015 23:07

Så fint du skriver om allt tråkigt som hänt er Filippa! Det berör så djupt och på ngt konstigt sätt även vackert mitt i allt elende!
Stor kram till er💖

 

Liza

15 maj 2015 11:42

Jag har suttit en stund och läst dina inlägg här i bloggen och du berör mig verkligen. Jag kan inte relatera till hur det är att mista ett barn när man kommit så långt att det är dags och föda. Men i detta inlägg kunde jag relatera mycket kring rädslan. Jag har själv genomgått två missfall detta året. Det är tufft! Nu vågar jag mig inte på det här mera, utan lägger det på hyllan till framtiden. Även om min förlust inte alls är den samma som er, så har vi bägge förlorat barn. Och jag tror att det ända man kan göra är att ge det tid, och låta det ta den tid som det tar... KRAM

http://lizacorneer.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har bloggen flyttats till Www.nouw se/ettbarnihimlen Jag ska pilla lite med designen en annan dag men nu är den igång. Följ med mig dit :) ...

Jag är lite trött på att det är så svårt att få till en fnygg blogg på bloggplatsen och byter därför postat till en som heter nouw. Jag har fått tipset om denna portalen och i värsta fall får jag byta tillbaka igen. "Kod för att importera min bl...

Här är teckningen som siri ska skicka med lillasyster imorgon ...

Imorgon ska wilya bäddas ner. Siri har dikterat ihop ett brev åt henne. Stora salta tårar rann när jag skrev ner det hon ville säga mest till sin lillasyster. ...

Ligger och slösufar med datorn för första gången på evigheter. Gick in och kollade statistiken. Det är över 300 tappra läsare som går in på min blogg och läser om vårt elände varje dag. Många av er lämnar ett litet avtryck med en kommentar, ni är f...