första mors dag med ett barn i himlen. Vill inte ha henne där! Men fick jag välja? Inte fan var det någon som frågade mig! Att Meya ville stanna råder det ingen tvivel om, som hon kämpade för sitt liv, som hon gjorde allt för att lyckas fylla lungorna med luft, men det gick inte.
Så jävla löjligt att denna dagen ska vara värre än någon annan, mors dag har aldrig varit min grej, men helt plötsligt spelar det roll! Helt plötsligt känns det som att denna dagen är ett stort hån! Jag har Siri, givetvis är jag obeskrivligt lycklig att jag har min underbara Siri, men det hjälper inte, på något sätt har sorg en förmåga att så gott som förinta det vackra. När allt känns svart, då är det inte lätt att känna ljuset där i bakgrunden, ljuset som så länge varit det bösta som hänt mig i mitt liv och som fått mig att känna mig så priviligerad, det är som att jag inte kan se det längre, trots att det fortfarande finns där. Frans och Siri, min älskade familj på jorden.
Det blir inte något firande sv morsdag för min del, drar täcket över huvudet. Så slipper jag lösa fler gulliga inlägg på Facebook om mammor som firar sin första mors dag med sina friska bebisar i famnen. Klarar inte av att se det!