Siris bästa vän hade kalas och jag bakade tårtan. Brukar funka bra när vi hittar på saker, skönt att ha folk omkring sig. Men detta var bland det värsta. Vill inte avundas andra, Bill inte gråta när jag ser bebisar. Hittills har jag inge gjort det heller men det känns som att denna vidriga avund bara överöser mig nu och jag hatar mig själv för det!
Men när jag ser stora barn med deras småsyskon så slits jag sönder! Siri är också storasyster men kommer aldrig få ro om Meya på det sättet! Just som hon såg fram emot så länge, som hon längtade! Som jag längtade efter att få se det. Hon växte så mycket under min graviditet men det känns som jag lurat henne, snöt henne på konfekten...

Känner inte igen den jag blivit och jag gillar mig inte

Den 18 mars flyttade vi till vårt fina radhus!

Trots den stora magen så höll vi på och fixade fram till två den natten. Jag var så ivrig att få boa, hade saknat så att få vika in kläder i garderoben, skruva ihop möbler, bädda sängen och förbereda inför den lilles nedkomst! 

Bara ett par timmar efter det att vi somnar så vaknade jag av första värken, klockan var strax efter fyra, nu förstod jag med en gång att det kommer bli en bebis nu. Förvärkar hade jag haft i mängder sedan vecka 28 men detta var inte samma, nu kommer bebisen. 

I några timmar låg jag i sängen och brummade mig igenom värkarna på egen hand. Ungefär var 4e minut kom dom och jag var staRK som en bjönhona där jag låg ovh brummade. Denna gången hade jag en plan,

vi hade förberett oss så noga och vi visste båda två hur vi ville ha förlossningen.

Vid sju så petade jag försiktigt på Frans ovh berättade att det startat, vi ska få bebis men sa åt honom att sova en stund till, det tog ju tre dygn med Siri. När värkarna kom så tog jag dom avslappnad och mjuk i kroppen, försökte tänka på att släppa käken och inte krama med händerna om det jag höll i. Jag gick in på meyas rum och förberedde det sista. Snart kom Siri och Frans upp och vi hjälptes med förväntan i luften åt allihopa med att skruva en skruv i taget mellan värkarna. Brummade och vaggade och frans han fanns nära hela tiden.

Jag hade ett Tupperware party inbokat och kände att det fixar jag. Med värkar var 5e minut åkte jag iväg för att avhålla den. Jag tänkte att kroppen säkert skulle stanna upp om jag såg till att göra saker som inte är särskilt förknippade med barnafödande och så blev det. Tre värkar var vad jag fick under mina timmar hos värdinnan. Mesans jag demade plast så var Frans i gamla lägenheten och fyllde ett släp med det sista. Minst sagt en hektisk dag. 

I bilen på väg hem fick jag ett par värkar men säger till Frans att när vi kommit hem lägger jag mig i ett bad så kommer det säkert igång igen. Och oj vad rätt jag hade! Efter bara några minuter blev värkarna täta och kraftiga. Nu började det krävas en hel del koncentration för att behålla lugnet och avslappningen. Frans tömde släpet medan jag badade. Sen skulle  han bara åka iväg en kvart för att slänga skräp och lämna släpet. Så fort han åkt fick jag första krystvärken, första värken jag inte klarar av att brumma mig igenom. Jag ligger i badet och känner hur trycket bara ökar för varje värk och Frans han kommer aldrig hem... i varje värk tänkte jag att helvete nu kommer barnet i badkaret och jag är ensam hemma. Mobilen låg i sovrummet och ut badkaret kom jag inte själv. 

När min fina frans äntligen kommer tillbaka så ser han hur tryggheten i värkarna bytts ut mot panik, han lugnar mig snabbt med sin underbara lugna och mjuka röst. Snart känner jag styrkan igen. Säger till honom att han måste ringa, vi måste åka in. barnmorskan hörde mig brumma i bakgrunden och tyckte att det var dags att åka med en gång. Men med en gång är det inte så lätt att ta sig ur ett badkar i vecka 36+6, när ma adderar täta förlossningsvärkar och krystkänsla på det så är det  näst intill omöjligt. Vid det här laget så trycker det på mest hela tiden och värkpausern  innebär inte längre så mycket paus, tryvket neråt var hemskt och jag var övertygad om att ifall vattnet går  på vägen in så föder jag i bilen.. 

Frans fick bara mer och mer panik i ögonen nör han skulle lyckas få på mig kläder, få mig ner för trappan och in i bilen. men han lyckades tillslut och körde som en actionhjälte  genom stan i rusningstrafiken.. 

Nu brummar jag inte bara under värkarna utan hela tiden, när värken kommer så  måste jag trycka på. Känner hur urkrafterna inom mig får mig att krysta. Fortfarande känner jag mig så stark. Jag har ju Frans hos mig, men rädslan att föda i bilen är svår att ignorera. 

Nör vi är framme vid förlossningen får Frans springa iväg för att få fram en rullstol. Jag blir hämtad på parkeringen av Line, min underbara förlossningsbarnmorska och Marie-Louise... De satte mig så fort det gick med krystkänslorna i stolen och började springa medan Frans parkerade bilen. När en omföderska säger att det trycker på, ja då trycket det på. Väl inne i förlossningsrummet så undersöker line mig. Klockan 17.26 är jag 8 Cm öppen. 

Såhär i efterhand så blir jag så stolt över mig själv! 8 Cm hemma, jag är grym! Men jag förstod inte varför det trycker så och rädslan kommer tillbaka, min största rädsla har hela tiden varit att krysta. Jag har varit rädd för den brännande känslan som jag mindes så väl från när Siri föddes. I efterhand visade det sig att Meya föddes vidöppet, hon låg med näsan mot min mage istället för rygg. Det var det som orsakade den tidiga trycklänslan och det är jag så glad För. Hade hon legat rätt oxh vi väntat med att åka in tills jag kände som jag gjorde denna gång så hade vi aldrig hunnit in. 

8 Cm men Meya låg inte på bäckenbotten ännu och att krysta tar på krafterna. Frans och line försökte få mig att andas genom värkarna och det var bara i topparna som jag inte kunde stå emot urkraften och var tvungen att krysta. Efter vad som känns som bara ett par minuter på förlossningen men som i själva verket var 50 minuter så känner jag hur det bränner, jag frågar line varför det  fgör så förbannat ont. Jag får till svar att det är för att bebisens huvud står här nu! Styrkan och glädjeruset jag kände då går inte att beskriva, nu kommer mitt barn! Äntligen skall vi få ses för största gången! Jag fick känna på hennes huvud, min fina meyas huvud! Sju minuter efter det att jag började krysta så föddes min vackra flicka Klockan 18,25 den 19 mars 2015. 3132 gram och 47 cm

Vad som hände sedan orkar jag inte skriva om just nu! Just nu vill jag behålla den bra känslan som förlossningen medförde. Så stolt som jag var över mig själv och min underbara Frans i den sekunden. När jag kände mitt barn födas, insåg att jag klarade det utan smärtlindring och att jag klarade det just på det sätt jag Ville så var jag helt oslagbar, jag kände mig som den starkaste kvinnan på jorden! 

Jag har varit med om det största och vackraste som kan hända en människa och jag hat varit med om det två gånger om! Jag är tvåbarnsmor till de vackraste flickorna jag någonsin skådat!

Jag borde vara den lyckligaste i världshistorien. Men det är jag inte! Jag har fått de två vackraste flickorna men bara en har jag privilegiet att få behålla, hålla om, pussa och krama på!

Min lilla Meya får jag aldrig se skratta, aldrig fick jag känna henne greppa om mitt finger eller höra henne skrika. 

Ingen hade en aning om hur sjuk hon var och hela förlossningen så mådde hon bra. Men så fort hon lämnade tryggheten inom mig så slutade hennes lilla kropp att fungera. Hon fick aldrig luft och snabbt sprang de iväg med henne!

"Jävla skit!"

Jag som skulle ha sen avnavling och få hålla henne ostört på bröstet i 90 minuter innan någon annan fick röra! Jag skulle amma, vyssa och berätta för henne hur mycket jag älskar henne! Om jag visste då ä, visste att det värsta inte skulle komma vara att hon inte fick ligga där just då, om jag visste att hon sldrig skulle få ligga där och söka sig mot bröstet... 

Livet vändes helt upp och ned på ett par minuter och efter det blir inget normalt igen. 

Meya dog den 19 mars 2015