Frans familj! Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över Frans familj och stödet dom har gett och ger oss.
Hans familj är så stor, stor och varm!
Vad jag hade önskat en familj som hans där alla står varandra så nära och månar så om varandra.
Hela Frans familj har träffat Meya, de har gett Meya ett sammanhang! Hon var inte bara en massa förväntningar som sedan försvann! Hon var ett litet barn, ett barnbarn, ett syskonbarn, en kusin! Och när dom träffat och hållt i henne så känns det verkligen som att hon fick vara det, fast hon inte fick vara.
Det har hjälpt mig så oerhört i min sorg att de ville träffa Meya.
Lika tacksam är jag över de ur min familj som fanns och finns där! Ni är ovärderliga!

Alla foton som min underbara faster tog med tårarna rinnandes och på skakiga ben. Dom är så ovärderliga, Meya blev förevigad och på de vackraste vis. Bilderna är så perfekta. Bilderna sammanställdes till en liten bok. Meyas bok.
Den är så din och står stolt i bokhyllan!

Min blogg, som jag startade för min skull, som en ventil för att pysa ut all ångest när gråten inte räcker... För att få känns hur sorgen rinner ur kroppen ner i tangenterna och ut, ut!

Idag har den funnits i tre dagar och över tusen unika besökare vet nu vem min Meya var, att hon funnits, att vi älskar henne så innerligt och att hon är föralltid saknad.

Bara idag så har över 600 personer läst min blogg! Jag blir rörd och glad, jag hoppas så att lösningen ger er något och att ni kommer tillbaka för att läsa igen! Det vore en ära!

samma dag som vi bäddade ner vår lilla skatt i kistan så körde vi henne till kyrkan. Det var något jag aldrig trodde jag skulle klara själv. Från början så bokade vi en transport men ju närmre datumet vi kom desto mer kändes det som något som vi själva borde göra, hennes föräldrar. 

Och när vi bäddat ner Meya i kistan så kändes det så självklart att det var så det skulle vara. Lugnet jag kände när vi körde iväg med henne är svårt att sätta ord på. Och något jag aldrig skulle förstå om någon försökt att berätta om liknande för mig. 

Efter dagen för nerbäddningen  så följde mig lugnet i flera dagar. Jag kände mig så stolt över Meya och jag kände mig faktiskt glad. Glad, så himla  glad även om glädjen överskuggades av en djup djup sorg så är jag ju så obeskrivligt glad att jag fick min Meya!

Jag älskar henne lika djupt och gränslöst som jag sörjer henne! Och kärlek gör en lycklig. Jag fick chansen att stoppa om henne och göra det mysigt, jag hennes mamma fick med alla medel jag kunde göra det så skönt som möjlilgt för min lilla bebis. Och det skänkte mig sån glädje att få göra det. Lugn att veta att nu är det jag som bäddat ner henne och ingen annan kommer att lyfta upp henne. Inga mer kalla britsar på bårhuset för min fina mjuka Meya. Alla dessa beslut som vi vait tvugna att fatta och alla tunga moment som vi bara behövt göra för oss och för meya, det har byggt upp lugnet, visst rasar jag ibland till botten igen men i grunden känns det glatt nu.

När den värsta sorgen lagt sig så vem vet, då kanske jag kan bli sådär sprudlande lycklig igen. Även om det känns som hundra år bort

Vår lilla Meya slets ifrån oss så tidigt! Vi fixk aldrig en chans att lära känna hennes humör, se henne utvecklas till en liten person och se henne ta plats i familjen.

Istället har vi fått kämpa för att skapa oss minnen!

Vi tog med Meya hem! Den bästa beslut vi tagit! Meya har fått se huset som vi köpte med henne i tankarna, hon har fått se rummet som var tänkt att bli hennes, fått åka i sin vagn, gunga i babysittern. Hon har suttit brevid Siri i sin stol medan Siri pysslade med pärlor.

Meya har fått titta på havet i solnedgången, vi har visat henne himlen och alla stjärnorna. Siri har sjungit för henne.

Varje dag rönder vi ljus vid matbordet för Meya, och Siri sjunger. Det har blivit en fin liten "ritual" och den är nästan viktigast för Siri. Glömmer vi någon gång så påminner hon oss genast!

Alla minnen vi skapat är det enda vi har att se tillbaka på. Och jag är så glad att jag har något överhuvudtaget att blicka tillbaka på.

Meya är för alltid en del av familjen, hon var så välkommen och hon är så saknad!

Jag är tvåbarnsmor och mina flickor gör mig komplett. Meya tog en liten bit av mig med sig när hon lämnade. Ett tomrum som jag aldrig kommer fylla. Jag varken kan eller vill fylla det. En dag blir jag hel igen. Den dagen vi möts i himlen!

             Ni tog jag kattskrället på bar gärning, visst ser han ut att mysa lite med valpen nära nära. 

Lasse tycker annars generellt att Bertil var en mycket dålig idé, han förstår inte alls vad vi ska med denna plåga till. 

Bertil å andra sidan tycker att lasse är bland det bästa som finns, bäst efter Siri då möjligen. 

Men när jag hittar dom såhär så ökar hoppet om att de ska bli vänner en dag. Kanske Lassw rent av kan  komma att tycka om Bertil i alla fall korta stunder av dygnet!