Ligger och slösufar med datorn för första gången på evigheter.
Gick in och kollade statistiken. Det är över 300 tappra läsare som går in på min blogg och läser om vårt elände varje dag. Många av er lämnar ett litet avtryck med en kommentar, ni är fantastiska. Så många fina ord som skrivs till mig har jag nog aldrig hört förut. Ni skickar så mycket styrka. Inte nog med att det är över 300 unika besökare men ni klickar er desutom in här i snitt 3 gånger var om dagen, ibland mer. Till min blogg, till mitt elände.. för jag är medveten om att det är mest elände här inne. Jag hoppas att det såsmåningom kommer bli mer av det andra. Det positiva och glada men just nu har jag inte så värst mycket av den varan.
På något vis känns det så smickrande i all skit att ni kommer tillbaka gång på gång för tt läsa det jag skrivit. Meya och Wilya lever vidare på mini blogg och i medvetandet hos er! Ni är så viktiga för min sorgebearbtning hur löjligt det än låter. Att våra tjejer alltid kommer leva vidare i oss råder det ju ingen tvivel om men att de dessutom får leva vidare i andra är stort... stort och värdefullt!
MIn blogg har lästs upprepade gånger ifrån Norge, Finland, England och Australien.. tänk att de reser jorden runt våra tjejer.
Tack! Tack så hemskt mycket!
om ni vill och har lust så är jag nyfiken på vilka ni är. Ni får gärna lämna en kommentar och berätta. Så vet jag vilka som hittar hit varje dag. och ni som kikar in någon gång ibland eller för första gången är också välkomna att säga hej.
ZEB
10 januari 2016 14:13
Jag kollar din blogg flera gånger varje dag, tänker mycket på er. Är snart pensionär och det blev sorgligt nog inga barn för min del, och inga barnbarn... Men jag har ett par bonus-barn och några vän-barn och sen en tid tillbaka finns även Siri och "ängla-flickorna" i mitt hjärta. Jag önskar er allt gott som finns att få. Ett litet steg i taget så håller du lågan brinnande, Filippa!
Stora, varma KRAMAR till er alla!
Filippa Bräutigam
10 januari 2016 15:00
Jag beklagar att du aldrig fick några barn men glädja åt att höra att mina flickor finns i ditt hjärta ?
Camilla
10 januari 2016 16:09
Jag följer din blogg flera gånger i veckan. Jag är så hemskt ledsen för er skull. Din sorg och de tankar du har liknar mina. Vi förlorade vår dotter I graviditetsvecka 40 i maj månad. Hennes hjärta hade slutat att slå och ingen vet varför. Usch, det är då hemskt med alla dessa små som inte får chsnsen till livet! Forskningen måste framåt! Nu när det gått en tid så har nästan omgivningen "glömt" vad som hänt, men inte vi. Att bära den här sorgen är ibland övermäktigt samtidigt som man känner stolthet och en enorm kärlek i det sorgliga. Kram och ta hand om er!
Katarina
10 januari 2016 17:43
Vet vem du är via vsfb och sytokiga på fb. Förlorade vår son i juli i år i magen i psd. Tänker ofta på er och hur orättvist att ni drabbats två gånger. Massor med kramar till er!
http://kattisbopp.blogspot.se
Lina
10 januari 2016 18:14
Mamma till en flicka som blir ett i februari. Började läsa din blogg strax efter lilla Meya blev en ängel. Tänker på dig och din familj varje dag. Din styrka inspirerar mig. Önskar dig och din familj allt gott! Det är ni värda!
Linn
10 januari 2016 19:26
Linn heter jag och hittade hit via fb, förlorade vår son tre dagar gammal i sviterna av en sjukdom de aldrig tidigare sett i Lund. Lever i ovisshet över om han någonsin får några syskon som får stanna här med oss. Kikar in här dagligen och sörjer så med er men beundrar er styrka att söka er utomlands. Ska bli intressant att följa er och jag hoppas så innerligt att detta året blir bättre för oss alla
http://diamondscharm.blogg.se
Jennifer
10 januari 2016 19:52
Hej! Jag är 23 år, sjukskriven och sytok. Vet inte riktigt vad jag ska berätta om mig själv, hehe, men tänkte lämna ett litet avtryck iaf.
Började läsa din blogg när du skrev i Vi Sytokiga att meya blivit en ängel. Har hoppats och gråtit med er trots att jag inte känner er. Sorgen och kärleken till dina flickor går rakt in i mig genom din text, och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det ska gå vägen för er nu.
Isabella
10 januari 2016 20:55
Hej Filippa!
Hittade till din blogg via sytoksgruppen på Fb och blev väldigt berörd av er situation. Tittar in och läser om hur det går för dig och familjen och hoppas att ni snart ska ha ett litet syskon till Siri! Minns när du skrev ett inlägg om att ni blivit illa behandlade av vården, mitt i all sorg kring Wilya, och att jag tänkte på att du genom allt du upplevt kommer att kunna erbjuda dina patienter i sorg ett mycket finare bemötande och sätt än det ni fått uppleva, och att det är väldigt värdefullt. Det blev aldrig att jag skrev nåt om det då, så skrev det nu istället. Fint att vårt läsande av din blogg kan hjälpa dig lite iallafall. Ta hand om dig och familjen!
Tina
10 januari 2016 21:21
Har följt dig ett tag här på bloggen, jag är också med i FB gruppen vi sytokiga. Erat öde har berört mig djupt och jag hoppades så innerligt att det skulle gå bra denna gång. Tänker på er och beundrar den enorma styrka ni har. Ni kommer att få ett litet barn till slut det är jag övertygad om. Många kramar ❤️
Catrin
11 januari 2016 00:29
Hej! Brukar titta in här några dagar i veckan, HÖG igenkänningsfaktor!Förlorade 1 liten Lucas i v.38 för drygt 4 år sen.....Gjorde ingen obduktion men provsvaren på moderkakan visade på Down syndrom, men vad som fick honom att inte överleva vet vi ju inte.... Storebror som då va 1 1/2 förstod ju inte så mycket då, tack å lov, men att han inte fick behålla sin lillebror gjorde extra ont!
Födde dock en levande frisk pojk drygt 1 år efter. Blev gravid igen då han va ca 1 1/2, men lille Noah dog i v 20. Va inne på UL på torsdagen, allt såg ut som det skulle, åkte in dan efter för att göra ett fostervattenprov, då levde han inte längre!
Fick gå med honom död i magen i drygt 3 dygn innan de satte igång förlossningen. Jag va jättebestämd med att de skulle ta prov på moderkakan för å ev kunna se nåt. Men när han kom tillbaka på återbesöket så hade de visst råkat slarva bort provet så jag fick inte veta nåt! Anmälde händelsen till IVO , men det blev såklart ingen påföljd!
Önskar dig verkligen all lycka till med kommande bebis(ar), även om nästkommande graviditet inte kommer å kännas speciellt mysig efter allt ni gått igenom så får ni säkerligen njuta av bebislycka så småningom.... kram
Karin
11 januari 2016 15:48
Jag hittade dig också via fb från början och har följt dig allt sen Meya, flera gånger i veckan. Vi förlorade vår lilla Alma i december 2014 så känner igen mig i mycket du skriver. Jag hadr verkligen hoppats att det skulle ha varit er tur nu! Men jag ser fram emot att följa er ivr resa nu och hoppas ni snart får ett litet syskon till era flickor. Och det är jag som drar fram Finland i statistiken ;)
http://kaaarins.wordpress.com
anastasia
11 januari 2016 21:07
hej!
jag är medlem i samma grupp som du på fb, har följt din blogg ett tag nu, gråtit med er och sörjt med er. Det är så orättvist vad ni har fått vara med om, det finns inga ord som kan trösta eller lindra. Men jag tänker på er, och Åh vad jag ber för er. Ber för att ni ska få ett litet mirakel som ni får behålla.
Jag har själv tre barn på jorden, och tre i himlen, jag gick dock inte så länge med dem, men sorgen var lika stor för det.
Önskar er all styrka, kärlek och lycka framöver, måtte detta bli erat år! <3 <3 <3
Maria
12 januari 2016 19:05
Hej.
Mitt namn är Maria och jag fick ta farväl av vår lilla son i v.20 då vi på rutinultraljudet fick beskedet att han saknade en njure och att den andra fungerade inte som den skulle. Mitt barn skulle inte överleva utanför min mage. Från en dag till en annan vändes vår värld upp och ner och jag föll hårdare än jag trodde var möjligt. Jag hade stort behov av att läsa om andra som drabbats av förlusten av ett barn och minns inte om jag hittade din blogg via FB eller Google. Jag lider med er i er smärta och hoppas på det bästa för dig och din familj.
Kramar
Vi brudar 2014
13 januari 2016 20:10
Ann-Louise här. Kommer in och läser i bland. Vi är med i samma brudgrupp från 14. Jag bla några andra precis som du var ju gravida 2015. Efter det inlägget där du berättade om allt som hade hänt så började jag följa dig. Beklagar er sorg. Ingen ska behöva gå igen detta. 2016 är ert år. Kram från mig och Linnéa ♡
Lisa
13 januari 2016 22:46
Jag tänker på dej nästan varje dag Filippa. Dina barn finns i mitt hjärta! Du känner mej från gravidgruppen (som kanske känns jobbig att tänka på nu, förlåt i så fall!!!) o änglasyskongruppen på fb. Dina barn har gjort så otroligt starka avtryck i så många människors liv! Mer än många som får leva ett långt liv. Stor kram!
Linnéa
29 februari 2016 22:28
Jag började läsa din blogg nån gång förra våren... jag kunde liksom inte sluta läsa om allt du var med om, samtidigt som det gjorde mig livrädd för jag väntade själv precis då. Nu är min Noomie precis 9 månader och när jag ikväll läser för första gången att er lillasyster också blivit ängel gråter jag... varför ska det vara så?! Jag känner verkligen med er... <3
KRAMAR
http://mamanea.blogg.se
