ny äntligen efter att stenen stått inne i Göteborg i över en och en halv vecka så står den på graven. Vad märkligt det är! Jag blev så glad när jag såg den på håll. Att det fult klottrade stålkorset bytts ut mot hennes fina fina lilla spöke.
Tänk att det är sånt man får glädja sig åt nu, istället för första leendet....
Så fel!
Stenen stod där så stolt med sitt stora leende och armarna upp i vädret som en välkomnande gest!
Och idag kom ännu en labanbody med posten. Ni är så underbara som inge glömmer, som fortsätter skicka. Laban är för alltid en liten familjemedlem, har fått en ny innebörd, han gör oss mitt i sorgen en smula gladare! Och nu håller han Meya sällskap!
Nu är hon inte ensam mer!

Idag sitter orden långt in, och det flytter inte idag, segt som sirap. Jag får pressa hårt för att den tröga massan skall komma närmre pipen och långsamt söka sig ner till tangenterna.
Jag saknar Meya! Så galet mycket, det är allt jag vet. Saknaden ger fysisk smärta.
Jag kom aldrig till graven igår, klarade inte att gå själv. Vi skulle gå ihop nör Frans kom hem men klockan blev för mycket. Känner mig tom, min fina Meya har legat där under vissna blommor och utan besök i två dagar. Helt ensam. Men jag tänker på henne jämnt! ? min fina lilla skatt!

Siri plockade en maskros påväg till kyrkan. Den bilden, det gör så ont! Vill inte att Siri skall behöva gå igenom det här! Som hon längtat!
9 månader, det är som en livstid för henne, och så resulterar det i det här...
Jag skulle aldrig vilja ha mey ogjord, älskar henne oändligt. Men detta?

klockan har hunnit bli halv elva, Bertil-bus har gjort klart för mig att sådär länge sover man inte. Är beredd att hålla med, ska gå upp nu. Gå bort till graven en stund. Vill inte ha en grav att gå till, billiga en varm pch gosig här.
Vi var aldrig vid graven igår, och genast får man skuldkänslor. Blommorna har säkert vissnat och behöver plockas bort... Ingen sten, vissna blommor ska hon i alla fall inte behöva ha. Hade velat lägga dig nya men tvivlar på att Ica har blommor som är tillräckligt fina att lägga dit.

Vi gick förbi graven idag.
Tittade aldrig på buketterna igår, tittade aldrig på korten.

Meya fick så mycket blommor, men inga blommor i världen är tillräckliga. De kan aldrig vara tillräckligt vackra eller dofta tillräckligt gott.

Kyrkan har satt upp ett provisoriskt kors fram tills dess att stenen kommer, direkt vi vaknar på måndag ska jag ringa och ta reda på när! Det ser så tomt ut hos Meya!

Istället för att göra det mysigt och ombonat på ditt rum så får jag göra fint vid din grav. Det är så fel Meya! Mamma vill inte göra fint på din grav, vet att det aldrig kommer bli fint nog.

Jag kan aldrig göra alla de saker för dig som jag velat, som jag önskar att jag kunnat. Och det jag kan göra det plågar mig för mycket. Älskade Meya, älskade älskade lilla Meya där under gravkullen...
Mitt hjärta blöder! När ska det sluta blöda?

Hon är så liten!
Det är så orättvist, hon är så liten att Frans kunde bära ut hennes lilla lilla kista till graven själv.

"Ni kanske inte märkte det igår men det var en solig dag hon begravdes på, och träden ville grönska. Det kan ni i alla fall se på bilderna när ni vill" Min bästa Caroline! Nej, jag märkte det inte igår, kunde inte ta in. Det var en vacker dag för vår Meya.

Eller egentligen imorgon då jag skriver det här i förväg. 

Det känns så skit det här! Min vackra prinsessa, min lilla skatt, mitt barn! 

Vill inte ha dig i botten av en mörk kall grop, vill inte du skall bli bLöt när det regnar, att det ska vara mörkt omkring dig, vill inte att det ska vara sista gången jag får klappa på din lena kind, pilla dig i ditt silkeslena hår och pussa dig i pannan. 

Det var länge sen nu som jag höll dig för sista gången... Jag minns hur ont det kändes att konstatera att det inte gick mer, den smärtan blir Inte lättare. Jag som burit din så länge inom mig, som jag bara längtade efter att få ha dig i min famn. I månader bar jag och trodde att jag skulle få bära dig så många fler. Vad fel jag kan ha!

Sånt händer andra, inte mig..... Men vet ni, det hände mig. Idag ska vi sänka ner kistan i jorden, i kistan ligger det vackraste jag har men hon stals ifrån mig och gavs aldrig tillbaka. 

Jag vet inte vad begravningen kommer resultera i, vet inte hur det kommer kännas eller bli sen. Jag vet bara att jag inte vill! Vill aldrig i mitt liv ha henne där men jag har inget val! 

Paniken!!

Jag har känt hur den smugit omkring mig hel dagen. Hur den sneglat på mig runt varje hörn och kommit närmre och närmre. Nu är det som att den kastat sig över mig. Den sitter över bröstet, får inte luft, kan inte andas! 

Klockan blir mer och mer och snart måste jag gå och lägga mig, men jag vill inte det.

Vill inte att det ska bli en ny dag!

Ett nytt datum som kommer bränna hål i mig varje år. Meyas begravningsdag. Fy fan!

Det är så fel och hela min kropp skriker bara nej! Det känns åter igenom som att jag kansk aldrig vaknar imorgon, som att sorgen ska ta kol på mig. Men jag vet ju att det inte är så, vet att jag kommer måsta vakna imorgon med, kommer behöva gå igenom den dagen också...

Fina fina Meya, jag vill inte släppa taget m dig här, vill aldrig låta dig gå, jag är ie redo, kommer aldrig bli redo.  

Du skulle vara här hos oss, alltid!

Älskar dig så otroligt mycket min fina änglaflicka!