Efter en intensiv träningsvecka så blir det vilodag imorgon.
Jag känner hur det för mig gott. Hur kroppen och tankarna en stund kan få fokusera helt på att ta ut sig, ta i, på att det gör ont... fast positivt ont och helt fysiskt. Det har blivit 6 gympass och två löppass på det sedan i tisdags.
Jag har väll egentligen inga mål med träningen just nu och det känns så skönt. Träningen gör mig gott och jag hoppas ju tappa lite vikt fram tills vårt ivf men jag har inget mål med träningen och jag har nog aldrig tränat bara för att må bra förut.
Har alltid tränat och bantat och försökt att uppnå något. Haft höga krav och mål med vart jag vill komma. Men så känns det inte nu. Jag njuter av träningen... de är nog bland de första gångerna i mitt liv som jag faktiskt känt att det är skönt att ta ut sig. Springa på bandet tills svetten lackar. Jag har inga direkta mål, tänker inte sätta upp några för jag tror det genererar mer ångest över att inte nå dom än vad de tjänar någon nytta. Jag skall utnyttja träningen som mina antidepressiva. Använda alla endorfiner jag får av träningen till att göra mitt liv någorlunda mer normalt. Jag är på rätt väg nu. Hoppas det får hålla i sig.


Jag saknar mina flickor så enormt!

Wilya ska bäddas ner i veckan.
Sen ska hon köras till kremering. Jag fixar inte att vara med. Frans får åka själv och det känns som jag sviker både Wilyas och Frans när jag inte kan vara där. Men jag har gjort detta en gång redan. Jag vet hur det känns och jag vet också att Wilya inte ser ut som hon gjorde när hon föddes. Redan innan jul när Frans var där hade hon förändrats massor och jag klarar inte av att se det. Vill ha min fina flicka i huvudet och inte en bild av något som inte är hon! Jag är besviken på mig själv med jag orkar inte. Frans vill köra kistan själv till kremeringen. Han hade nog velat ha med mig, jag klarar inte av att vara änglamamma mer! Ge mig dom tillbaka! Kan inte ha det såhär!