Moderkakan moderkakan moderkakan..... det har rakat upp sig! Jag som förstått vad som hände. Varför den i kaoset av misstag slängdes. Som försökt tänka att citera alla är människor!
Nej! Det får inte gå till så! På grund av sjukvården sitter jag nu här igen.. knappt 8 månader senare! Med ett liv i magen som inte ska få leva! Jag skulle kunna önska livet ur den som slängde min moderkaka just nu! Jag är påväg ätt ut för ett stup..jag känner det, dom känslorna jag har just nu går inte att jämföra med något jag upplevt innan!

Ilskan! Sorgen! Smärtan! Den önskar man inte sin värsta fiende säger dom... men idag gör jag det! Jag önskar att varje iskall läkare jag mött de senaste dagarna fick lov att uppleva det här! Så hemsk är jag! Så hemsk!

Jag är helt förlorad i detta och den moderkakan hade kunnat räddas. Mig från det här. Inte rädda mig från abort. För detta barnet hade varit lika sjukt. Men rädda mig från denna sorts abort. Dom kallar det missfall! Det som inte ens upptäckts om det inte av en slump blev en extra kontroll av hjärtat! Dom kallar det ett missfall, meya var inget missfall för där gjorde vi inga fler ultraljud. Denna bebisen skulle kunna leva lika länge. Och hade det inte varit för att bebisen ligger så tokigt så hade man inte gjort något mer iäultraljud förens vecka 24! Då hade det inte längre varit ett missfall....
Min signatur på ett papper "det betyder ju ingenting"...
Jag dör! Gång på gång känner jag hur jag bryter ihop efter varje mening de uttalar. Jag hatar dom! Hatar alla äckliga läkare som lutar sig mot data.
Jag är en individ inte någon jävla statistik i en studie. "Men statistiken grundar sig på individer" är du på riktigt seriös? Och därför så innebär det att alla reagerar likadant? Att alla upplever detta på samma vis?!
Det ska tydligen vara bra att det tar många dagar att avbryta för då "hinner man förstå va som händer"... hinner förstå? Jag förstod i tisdags efter en ynka sekund vad som hände! Tack men du kan köra upp dina jävla studier där solen aldrig skiner! Jag är inte sån här! Har aldrig varit! Jag tycker knte illa om människor på grund av min egen olycka! Men nu gör jag det! Jag tycker illa om alla som säger att jag klarar detta när jag vet att det inte är sant. De som påstår att de vet mitt bästa, när sanningen är någon helt annan! De vet inte mitt bästa! De gör mig mer och mer illa för varje ord de uttalar! Jag HATAR dom!

Redan nu, de senaste månaderna så har jag förstått att jag förmåga tappat min identitet.

Folk har svårt att umgås med mig som bara filippa. Som förr. Svårt att inte inleda varje mening med en välment fråga. Hur mår du? Hur mår ni? Hur känns det? Hur tänker ni? Vad händer nu? Får ni stöd?. och avsluta varje svar med. Hur känns det då? Vad tycker du om det?

Få kan längre se mig som något annat än en änglamamma. Mina livsvillkor har förändrats och jag har bara en handfull vänner som anpassar sig efter det, tar in det, läser av mig, och tar upp det när det passar.
Faktum är att ibland mår jag bra, ibland har jag inget som helst behov av att prata om det. Ibland försöker jag lite krystat avsluta diskussionen men då dyker snabbt en ny fråga upp. Jag vet att ni gör det med välmening, men jag är inte bara en änglamamma..någonstans djupt där inne så finns filippa kvar. Det är henne jag vill hitta tillbaka till. Och ältande och ömkan tar mig inte närmre henne. I alla fall när det inte sker på mina villkor.

Nu ringde kuratorn. Jag klickade henne, vet vad hon skulle säga. Nu är det fritt fram att döda vårt barn................

I 18 månader har vi varit gifta.
Jag undrar hur mycket prövning hans kärlek skall övervinna!

Han är helt fantastisk och han har inte förtjänat det här!
Under den tiden har vi hunnit med två missfall och två sjuka barn.
Vi har vankat oss fram. Försökt hålla oss flytande.
Frans har försökt hålla oss flytande, Frans har vaknat oss fram, Frans har tagit hand om mig, om sig, om siri!

Min sorg är lamslående, den är hysteriskt, den är apatisk, den är panik.
Jag sover inte, äter inte, dricker inte. Jag ser i hans ögon hur mkt det skrämmer honom. När han ser hur illa jag mår. Jag ser hur han sliter för att hålla hela skeppet flytande. Sig själv, mig, siri! Men jag är inte kapabel att hjälpa honom. Jag förlorar min simkunnighet och han måste simma för oss båda.

Jag hatar att det är så. Jag hade just lärt mig på nytt. Just börjat fungera igen. Men så föll jag.

Kärleken jag känner för honom är oändlig, obeskrivlig. Jag värderar honom högst av allt men det är så svårt att visa sin tacksamhet i sorgen, hur mycket man än försöker! Han gör så gott han kan för att räcka till även där han har svårt att räcka till. Han tar ansvar för allt och låter mig släppa desamma.

Han vaknar och vaggar mig när jag skriker i ångest på natten. Han andas med mig när jag inte får luft, han hjälper mig att hålla pennan när jag ska signera de papper som skrämmer mig så.

Utan honom hade jag legat på botten för länge sen! Jag har honom att tacka för så mycket! För livet, för hoppet och för kärleken!

Vackra, vackra man!

En dag hoppas jag du förstår vad du gör och hur högt jag värderar dig. Även om jag inte kan visa det...
Nu!

Känns som att jag frivilligt lägger mig i gilliotinen. Anmäler intresse rakt till bödeln när jag sätter mig i bilen nu. Vill knte köra dessa milen! Vill inte få beskedet. Kan omöjligt fatta beslutet.

Vi hann aldrig längre än såhär! Vad jag önskar att jag fick bära dig till april och föda dig stark och frisk! Älskade lilla barn!

Det händer igen! Det som ingen ska behöva råka ut för ens en gång! Det händer oss igen! Tårarna sprutar och allt är bara panik just nu. Det där extra ultraljudet som bara var för att läkaren hade svårt att undersöka hela hjärtat, de blev något helt annat än ett hjärtultraljud.
Bebisen har inget forstervatten, eller åtminstone extremt lite. Njurarna tar upp i stort sett hela buken och månaderna efter Meya passerar revy framför ögonen.
Att behöva ersätta för siri; en gång till. Jag klarar inte ens av att tänka på det.
Alla bebisar som ska födas i vår närhet inom kort. De som kommer födas friska och rosiga och finnas här.
Det gör så jävla ont! Igen? Verkligen?
Va finns rättvisan? Varför?
Magnetröntgen ska ringa och läkaren strök under att telefonen ska vara på och absolut inte på ljudlöst! MED LJUD! Dom kommer ringa er! Eller jag! Stäng inte acceptera ljudet. Jag kommer få föda ett barn till som kommer ligga livlös i min famn. Jag vet det så väl! Fast detta lilla barn kommer bara väga några hundra gram och kommer rymmas i min handflata.
Jag vet redan nu, på läkarens blick, på hans ord, på hans agerande. Detta kommer inte gå! Det kommer inte gå!

Jag har fortsatt leta en diagnos. Inte nöjt mig med "någon slags kromosomfel" som dödsorsak och i magen har det inte känts riktigt rätt.
Jag tror jag har hittat diagnosen, en förklaring på allt det man kunde se med blotta ögat. Alla Meyas yttre defekterna skulle kunna förklaras med det faktum att hon var dvärgväxt. Det som skrämmer mig nu är att det verkar vara genetiskt. Att 75% av barnen blir anlagabärare eller sjuka och nu är jag livrädd för bebisen i magen.

Om meya skulle varit dvärg förklarar det hennes stora huvud och höga pannben. Hennes lite platta näsa och hennes korta överarmar. Det skulle förklara missbildning en i hennes höfter och att hon hade så stor buk. Det skulle förklara varför benen inte var jämnlpnga och att hon hade en inåtrotation och droppformade på ena benet. Det förklarar tillochmed dödsorsaken!

Jag ska ringa läkaren på måndag men just nu är jag livrädd! Tänk om bebisen i magen också är sjuk!

Tiden går!
Klockan har slagit tolv! Idag är det vår bröllopsdag!

Det är också dagen då lilla ebba skulle bli tre månader. Lilla ebba som är lindas förstfödda! Några dagar äldre äldre än meya, dotter till en kvinna som har kommit att bli ett av de största stöden i den här skiten! Vi förstår varandra som ingen annan, vår sorg är lika färsk, lika ond och lika pissigt meningslös! Om en vecka ska vi fira midsommar ihop! Jag har en känsla av att det kommer bli många tårar och må ha skratt! 15 år äldre än mig men just nu närmre än något annat! Jag och linda kommer båda att greja detta, det vet jag! Men det kommer inte vara lätt, det är i te rättvist och vi borde inte behöva! Men vi kommer fixa det! Inte nödvändigtvis kommer vi gå stärkta ur det! Kanske blir vi snarare sårbara än någonsin och skörare än vi någonsin varit. Aldrig kommer vi bli dom samma igen, men vi kommer bli, vi kommer bli mammor igen!