I 18 månader har vi varit gifta.
Jag undrar hur mycket prövning hans kärlek skall övervinna!

Han är helt fantastisk och han har inte förtjänat det här!
Under den tiden har vi hunnit med två missfall och två sjuka barn.
Vi har vankat oss fram. Försökt hålla oss flytande.
Frans har försökt hålla oss flytande, Frans har vaknat oss fram, Frans har tagit hand om mig, om sig, om siri!

Min sorg är lamslående, den är hysteriskt, den är apatisk, den är panik.
Jag sover inte, äter inte, dricker inte. Jag ser i hans ögon hur mkt det skrämmer honom. När han ser hur illa jag mår. Jag ser hur han sliter för att hålla hela skeppet flytande. Sig själv, mig, siri! Men jag är inte kapabel att hjälpa honom. Jag förlorar min simkunnighet och han måste simma för oss båda.

Jag hatar att det är så. Jag hade just lärt mig på nytt. Just börjat fungera igen. Men så föll jag.

Kärleken jag känner för honom är oändlig, obeskrivlig. Jag värderar honom högst av allt men det är så svårt att visa sin tacksamhet i sorgen, hur mycket man än försöker! Han gör så gott han kan för att räcka till även där han har svårt att räcka till. Han tar ansvar för allt och låter mig släppa desamma.

Han vaknar och vaggar mig när jag skriker i ångest på natten. Han andas med mig när jag inte får luft, han hjälper mig att hålla pennan när jag ska signera de papper som skrämmer mig så.

Utan honom hade jag legat på botten för länge sen! Jag har honom att tacka för så mycket! För livet, för hoppet och för kärleken!

Vackra, vackra man!

En dag hoppas jag du förstår vad du gör och hur högt jag värderar dig. Även om jag inte kan visa det...
Nu!

 

aino

3 december 2015 20:52

Det är rätt att du värnar ditt eget liv och din egen hälsa. Du är viktig för dina nära och kära. Man får ta sitt hjärta utanför sin kropp och tänka över när man fattar så tunga beslut. Allt vår stöd till dig.

 

Helena Larsdotter

3 december 2015 21:42

Du kan inte begära det omöjliga av Dej själv. Jag blir glad att läsa att Du trots allt orkar uppskatta och älska Din man. En dag kommer livet se annorlunda ut.

 

Hope

3 december 2015 22:56

Du..., skriv. Fortsätt skriva, det kan vara befriande. Ett sätt att ta sig igenom allt utan att totalt gå under. En bok? Vem vet?

Livet har inte varit rättvist mot dig, men ni fixar det!

Filippa Bräutigam

3 december 2015 23:01

En bok, blir nog aldrig någon bok. Även om jag har material till att skriva en hel triologi. Men jag skriver. Jag skriver för glatta livet

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har bloggen flyttats till Www.nouw se/ettbarnihimlen Jag ska pilla lite med designen en annan dag men nu är den igång. Följ med mig dit :) ...

Jag är lite trött på att det är så svårt att få till en fnygg blogg på bloggplatsen och byter därför postat till en som heter nouw. Jag har fått tipset om denna portalen och i värsta fall får jag byta tillbaka igen. "Kod för att importera min bl...

Här är teckningen som siri ska skicka med lillasyster imorgon ...

Imorgon ska wilya bäddas ner. Siri har dikterat ihop ett brev åt henne. Stora salta tårar rann när jag skrev ner det hon ville säga mest till sin lillasyster. ...

Ligger och slösufar med datorn för första gången på evigheter. Gick in och kollade statistiken. Det är över 300 tappra läsare som går in på min blogg och läser om vårt elände varje dag. Många av er lämnar ett litet avtryck med en kommentar, ni är f...