Jävla helvete! Nu börjar brösten spänna. Världens bästa mat för ett litet barn, kroppen förbereder sig på att förse Wilya med mat! Den där käftsmällen. Hånet, behöva se mjölken som skulle nära mitt barn rinna ner i avloppet. Hur överlever jag hela denna resan en gång till?
Amning som är drt absolut vackraste jag vet, det som trollbinder mig så och som jag vill omslutande mig med på min framtida arbetsplats. Tre gånger har min kropp förberett sig på att få nära de finaste flickor jag någonsin skådat med mat. Bara en gång har den fått fullfölja den uppgiften. Jag kräks på denna jävla kropp! Som blir gravid av att diska underkläder, som fungerar precis som den ska men som inte kan se till att hålla barnen trygga i magen tills de får komma ut och ligga i famnen. Som inte kan göra dom friska! Varför får inte mina barn vara friska!

Frans är en underbar pappa, så närvarande, så kärleksfull, så sprallig och så fin. Jag har längtat så att få de honom hålla vårt nästa barn i famnen. Föreställt mig hur det ska kännas. Som fjärilarna i magen när man är nykär, som det kändes när han höll i siri första gången. Som jag har känt när Jag sett honom interagera med spädbarn sedan dess.
Det gör så ont att de två barn jag fött i år aldrig fått känna den totalt uppslukad kärlek som deras pappa har väntat på att få visa..
Att se Frans med andras barn gör så ont. Veta att våra flickor aldrig får träffa honom... aj! Ont ont ont!

Både jag och Frans somnade och sov flera timmar idag. Vi är känslomässigt och fysiskt slut.
Jag önskar att jag kunde vara där för honom som han är där för mig. Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att drt ska komma ut rätt. Han är verkligen mitt allt. Ibland känns det som jag har honom att tacka för att ens orka andas. Den bördan han bär på blir tusen gånger större när han dessutom skall se till att hålla mig i liv. Jag vet att jag inte är samma som när han föll för mig. Rädd att han ska vakna en dag och inse att han inte orkar leva såhär. Inte orka vara den som håller hela familjen fungerande.
Men jag tror och hoppas att den dagen då vi har lillasyster/lillebror här hemma kommer jag sakta men säkert återvända till något slags normalläge. Åtminstone är min förhoppning det.
Vi har nog valt fertilitetsklinik nu också. Det blir en lång väntan till februari men det blir värt att vänta på!

385 gram och 25 perfekta små cemtimetrar!

Helt sjukt att jag ska behöva slåss för att få mitt barn vägt och mätt. Men nu är det gjort.. för alltid inristat i mitt hjärta!

Jag vaknade med ett ryck imorse!
Blev så rädd att de skulle skicka henne på obduktion utan att ha vägt och mätt henne!
Jag har bett om längd och vikt sedan hon föddes!
Wilya föddes i onsdags kväll..sedan dess har jag sagt upprepade gåmger att jag vill ha längd och vikt. Alla har lovat att ordna med det. Men igår när vi åkte var det inte gjort!
Inatt åkte vi hastigt ifrån avdelningen då barnmorskan var hemsk, känslokall och otrevlig!
Men hon sa innan vi åkte att om vi ville ha kvar henne på avdelningen så kunde de skicka henne på obduktion först på måndag. Om vi ville se henne igen. Vi sa att det är lika bra att hon skickas.
Men vi har inte fått någon längd och vikt.
Så jag ringde nu på morgonen för att försäkra mig om att dom gör det.
Då får jag veta att det inte är gjort och dom ska "försöööööka" hinna det. Och "i vanliga fall så gör man faktiskt inte det"...
då får dom inte skicka henne. Jag ska ha längd och vikt! Förlossnings koordinator säger att dom inte kan lova något ännu en gång. Men vad förstår hon inte!? Dom FÅR inte skicka henne om hon inte är vägd och mätt!
Tur att min tilltro till vården är obefintlig och jag vaknade med ett ryck av rädslan, tänk om dom skickar henne utan att väga och mäta! Vilket dom uppenbarligen var påväg att göra.
Jag är så arg! Så ledsen och så besviken! Ännu vet jag inte om dom kommer väga och mäta henne! Jag kan inte fatta hur de kan få gå till såhär!