Första betalningen till Prag är gjord. Nu ligger det två embryon i frysen i Tjeckien och vöntar på att vi ska hämta hem dom i februari! Det känns helt surrealistiskt och jag vill inte påstå att jag känner mig glad just nu. Men det känns som att nu finns där en chans igen. En chans för 2016!

Då kommer dom jävla tankarna!
Då saknar jag mina flickor!
Mina fina fina flickor!
Lilla lilla lilla Wilya! Jag älskar dig så jag vill skrika! Jag kommer fortsätta skrika på de som kallar dig för foster! "Ett liv fast ändå inte"! Du var ett liv! En energi, så full av liv där inne i min mage. Så stark!

Men så var jag tvungen att svälja tabletten! Imorgon är det två veckor sedan vi fick veta att du var sjuk! Två veckor sedan jag förstod vilken utväg det skulle ta! Älskade Wilya vad orättvist livet är! Jag tvingades avsluta ditt liv! Aktiv dödshjälp! Tvingades svälja tabletten. Den enda tablett jag någonsin haft svårt att få ner. Men en stor klunk så var den bara borta.
Ingen återvändo! Och tårarna forsade längs mina kinder. En klunk så hade jag gjort det. Avslutat livet på det liv som aldrig fick bli...som aldrig skulle få vara hos oss... lindra lidandet på det barn som skulle göra oss lite mer hela igen. Som skulle komma att fylla ett spökrum med liv, aldrig ta din systers plats, men ta en plats! Lindra liiite av det onda som Meya lämnade efter sig! Älskade lilla lilla lilla Wilya! Jag är så jävla arg! Hur fick det bli såhär? Hur in i helvete kunde det bli såhär! Jag älskar dig högre än himlen!

Energier kan ALDRIG förintas!
Bara inta nya former!