Vi har träffat en psykolog idag.
Träffats för sitt prata om Siri. Hur vi ska göra, bete oss, vad vi ska säga..
Han pratade om den egocentrerade fyraåringen. Om fyraåringen som lever i nuet och inte reflekterar så mycket kring det som händer omkring.
Både jag och Frans kände att det inte var siri han pratade om. Siri är inte där. Hon har passerat det för länge sen.
Först när jag pratade om att hon frågade hur vi kunde veta att det skulle bli en bebis denna gången när jag fortfarande bar wilya som han förstod vad det är för tjej vi pratar om. "Jaha, hon är en liten tänkare er siri?" Han lät imponerad. Hon är ju som vi vet ett par steg före i utvecklingen, långt före sin ålder.
"Ja då blir det ju lite svårare att bemöta sorgen"
Ja tror fan det! Hur säger man till en klok liten fyraåring att man inte vet varför bebisarna dör. Att vi hoppas att få ett svar. Och att ingen ville Att det skulle bli såhär men så blev det ändå.
Han tyckte vi skulle försöka planera dagarna efter ett schema. Lägga in tid för mat, motion, sömn men också tid för att göra ingenting, bara tänka. Vi får se hur det går. Han underströk att som Siris föräldrar är det vår uppgift att se till att siri får den uppmärksamhet som hon behöver; men det behöver inte nödvändigtvis vara vi som ger den till henne. Han verkar inte tycka jag är en dålig mamma, själv känner jag mig fullständigt dysfunktionell.
Vi ska förklara för siri att nu behöver mamma vara ledsen för att kunna bli glad igen sen. Att man behöver vara ledsen färdigt för att kunna bli glad.

Det enda jag önskar mig i julklapp är att ni fått vara med och klä granen!

Meya Astrid Eliisa 2015-03-19
Wilya Meya 2015-12-09