Mitt i allt elände så finns det så många fina människor. I en facebookgrupp för sömnadstokiga har jag delat min resa från dödsbesked till missfall till graviditet. De har alltid fått veta lite innan er och de har alltid varit otroliga. Stöttande och det stödet har varit ovärderligt. Samma ska i grupperna för olyckssystrar. Många grupper finns det för oss drabbade och i ett par av dom startades det idag en insamling för oss. Oss som drabbas igen. En liten symbol är ratt de finns där för oss, ett stöd man inte fick första gången som Jenny skriver när hon startar insamlingen.
Därifrån har insamlingen spridits till andra gravid grupper som jag varit aktiv i innan beskedet i tisdags.
Det räcker inte summan i sig som gör skillnaden. Men att folk engagerar sig på detta sätt för att göra något aktivt det berör så djupt ?
Jag önskar så innerligt att ni alla förstår vad värdefulla ni varit i hela processen och kommer vara framöver!
Det vi måste genomgå nu tar död på mig! Ändå vet jag att jag om ett halvår kommer att vara vid liv. Saknaden efter ett barn kommer fortfarande vara enorm. Kanske vet vi då vad som dödat våra fina barn.
De små sparkarna jag får där innefrån bränner hål i mig.
Lilla barn vad jag önskar att jag kunde skydda dig. Din mamma men så hjälplös inför vad som komma skall

Moderkakan moderkakan moderkakan..... det har rakat upp sig! Jag som förstått vad som hände. Varför den i kaoset av misstag slängdes. Som försökt tänka att citera alla är människor!
Nej! Det får inte gå till så! På grund av sjukvården sitter jag nu här igen.. knappt 8 månader senare! Med ett liv i magen som inte ska få leva! Jag skulle kunna önska livet ur den som slängde min moderkaka just nu! Jag är påväg ätt ut för ett stup..jag känner det, dom känslorna jag har just nu går inte att jämföra med något jag upplevt innan!

Ilskan! Sorgen! Smärtan! Den önskar man inte sin värsta fiende säger dom... men idag gör jag det! Jag önskar att varje iskall läkare jag mött de senaste dagarna fick lov att uppleva det här! Så hemsk är jag! Så hemsk!

Jag är helt förlorad i detta och den moderkakan hade kunnat räddas. Mig från det här. Inte rädda mig från abort. För detta barnet hade varit lika sjukt. Men rädda mig från denna sorts abort. Dom kallar det missfall! Det som inte ens upptäckts om det inte av en slump blev en extra kontroll av hjärtat! Dom kallar det ett missfall, meya var inget missfall för där gjorde vi inga fler ultraljud. Denna bebisen skulle kunna leva lika länge. Och hade det inte varit för att bebisen ligger så tokigt så hade man inte gjort något mer iäultraljud förens vecka 24! Då hade det inte längre varit ett missfall....
Min signatur på ett papper "det betyder ju ingenting"...
Jag dör! Gång på gång känner jag hur jag bryter ihop efter varje mening de uttalar. Jag hatar dom! Hatar alla äckliga läkare som lutar sig mot data.
Jag är en individ inte någon jävla statistik i en studie. "Men statistiken grundar sig på individer" är du på riktigt seriös? Och därför så innebär det att alla reagerar likadant? Att alla upplever detta på samma vis?!
Det ska tydligen vara bra att det tar många dagar att avbryta för då "hinner man förstå va som händer"... hinner förstå? Jag förstod i tisdags efter en ynka sekund vad som hände! Tack men du kan köra upp dina jävla studier där solen aldrig skiner! Jag är inte sån här! Har aldrig varit! Jag tycker knte illa om människor på grund av min egen olycka! Men nu gör jag det! Jag tycker illa om alla som säger att jag klarar detta när jag vet att det inte är sant. De som påstår att de vet mitt bästa, när sanningen är någon helt annan! De vet inte mitt bästa! De gör mig mer och mer illa för varje ord de uttalar! Jag HATAR dom!

Den svenska vården.. som jag själv jobbar i. Som jag tycker gör så mycket gott. Jag har tappat tilltron totalt.
Efter 20 veckor säger de att mitt barn ska dö... igen..
För 9 månader sedan så var det så osannolikt att man sedan dess bara lett lite medlidande mot mig när jag uttryckt mina rädslor för gen fel.
Tryggheten och det extra stödet som de lovade oss efter förlossningen var de inte lika pigga på att bjussa på när jag väl blev gravid igen. Jag vet inte hur många gånger jag uttryckt att kontrollerna inte räcker för mig. Som jag uttalat min önskan om att följas på specialist mödravården som de lovade oss i mars. Men inte.

Jag blir arg över att ultraljudet som utfördes på meya inte togs på allvar. Att de skickade oss till en geriatriker. En läkare som ALDRIG undersökt ett spädbarn och som inte hade en aning om vad han skulle leta efter. Ändå utfördes ultraljudet efter påtryckningar av Dr Flisberg läkaren som sådär nonchalant ryckte på axlarna när han lämnade dödsbudet. Han som lyfte på täcket och började slänga fram och tillbaka med meyas knä som för av fascination visa hur missbildad hon var. Han som på notor blev utskälld av chefen för sina bristande journalen anteckningar och därför fick undersöka meya igen, 3 dagar senare. Var han för viktig för att själv genomföra ultraljudet? Läkaren som slutligen utförde ultraljudet sa bokstavligt att han inte visste vad han tittade på. Strök under att han inte viste om organen var i rätt proportioner. Som pekade ut defekter på en av njurarna men som inte skrev något om det i journalen. En barnläkare hade anse kunnat se, se att njurarna var stora. Kunnat säga där och då att det kunde vara genetiskt. Gjort att vi valt obduktion istället. Eller i alla fall det där hälseneprovet. Mitt älskade lilla barn! Nu får du sällskap i himlen i alla fall!

Redan nu, de senaste månaderna så har jag förstått att jag förmåga tappat min identitet.

Folk har svårt att umgås med mig som bara filippa. Som förr. Svårt att inte inleda varje mening med en välment fråga. Hur mår du? Hur mår ni? Hur känns det? Hur tänker ni? Vad händer nu? Får ni stöd?. och avsluta varje svar med. Hur känns det då? Vad tycker du om det?

Få kan längre se mig som något annat än en änglamamma. Mina livsvillkor har förändrats och jag har bara en handfull vänner som anpassar sig efter det, tar in det, läser av mig, och tar upp det när det passar.
Faktum är att ibland mår jag bra, ibland har jag inget som helst behov av att prata om det. Ibland försöker jag lite krystat avsluta diskussionen men då dyker snabbt en ny fråga upp. Jag vet att ni gör det med välmening, men jag är inte bara en änglamamma..någonstans djupt där inne så finns filippa kvar. Det är henne jag vill hitta tillbaka till. Och ältande och ömkan tar mig inte närmre henne. I alla fall när det inte sker på mina villkor.

Nu ringde kuratorn. Jag klickade henne, vet vad hon skulle säga. Nu är det fritt fram att döda vårt barn................