Siris alldeles egna pepparkakshus. Hon är så fin siri. Önskar jag kunde se fram emot den här julen men det känns inte som att det finns någonting att se fram emot alls längre. En ängel som skulle varit 9 månader och krupit runt på golvet. En annan som skulle legat i magen men som inte finns mer. Jävla helvete!

Har aldrig någonsin gjort något så hjärtlöst och monotont i hela mitt liv. Har lovat siri att dekorera pepparkakshus idag. Helt fel dag... men jag hade lovat...
Jag har suttit bredvid och försökt låta så övertygande som möjligt när jag berömt henne. Jag vill inte förstöra denna julen för henne också. Men jag har aldrig haft en större känsla av meningslöshet. Har suttit bredvid och dekorera köpepepparkakorna mest för att något sånär kunna hålla fasaden.
Nu är dom dekorerade hela burken. Ångestkakor! Fy fan vad jag hatar mitt liv!

Vi orkar inte ha ett barnrum mer nu..
I snart ett år har vi väntat på bebis och nu dröjer det ju minst ett år till.
Vi har så mycket saker som står där, barnvagn, vagga, skötbord, babysitter, garderob, kläder, blöjor, leksaker...
men vi har inget varmförråd.
Vi är inte beredda att göra oss av med sakerna. De kommer syskon, såsmåningom kommer det syskon.. men hur gör man för att de inte ska bli skadat av att stå på vinden?
Hur kan vi packa in sakerna?
Det är säkert inte helt fuktfritt och rent krasst behöver det ju inte vara musfritt heller. Det gör så ont att behöva göra såhär men det går bara inte... kan inte se det!
I ett år har vi bott i huset som skulle bli hem åt fyra.
Två änglar har vi väntat som skulle fylla rummet med liv!
Det gör så jävla ont!

Vill inte ens öppna ögonen idag!
Allt gör så ont! Har fortfarande inte ätit frukost!
Brösten spänner, magen värker, kroppen strejkar och hjärtat känns som att det ligger som aska i bröstet!
Hur i helvete ska jag klara det här? Hur reder man upp något sådant här? Jag hatar mitt liv just nu! Kan inte vara tacksam över det fina jag har! Kan inte se det! Vill inte se det!
Jag vill bara slippa allt nu! Slippa uppleva detta igen! I huvudet kan jag rabbla upp mängder med människor som jag tycker förtjänar detta bättre än vi!
Så illa är det!
Så långt ifrån mig själv har jag kommit... orättvisan.... den jävla orättvisan! Två av våra fina flickor! Aldrig får jag se dom växa upp! Aldrig får jag se en bebis som ser ut som Frans igen, eller som mig, våra småsyskon kommer varken likna oss eller siri, eller änglarna vi har i himlen...
Aldrig mer kommer jag föda vaginalt, jag klarat det inte en gång till... jag sörjer över kroppsliga funktioner som jag litat så blint på men som svikit mig så! Jag är rädd att framtiden aldrig skall bli som dåtiden. Att jag aldrig skall få tillbaka energin, glädjen, kraften! Att Frans kommer få gå här och ta hand om mig som om jag vore en gamling på ett äldreboende... det finns ingen livsglädje kvar i mig just nu... att dra räcket över huvudet och ligga här är mitt ends allternativ. Jag vill inte gå upp, vill inte behöva leva som om inget hänt, vill inte vara en trebarnsmamma med två av mina barn i himlen...
jag förstår inte varför jag ska behöva leva igenom det här.... igen