Nu är Wilya obducerad!
Fy fan vad ont det gör! Att de skurit med kniv i min lilla tjej!
Min fina fina tjej!

Så var det morgon igen.
Jag har sovit några timmar och borde väll vara utvilad.
Men det är jag inte. Och kroppen mår inget bra. En konstant oro i hela kroppen har jag just nu. En oro som inte vill lägga sig. Som en anspänning I käken, jag kommer på mig själv att bita ihop så hårt att kindtänderna värker, ibland har jag undermedvetet lagt tungan emellan för att det gör mindre ont i käken då. Efter en stund så märker jag det för då bultar hela tungan. Andningen ligger någonstans i axelhöjd hela tiden och pulsen ligger och fladdrar som fjärillsvingar konstant. Magen värker och min kropp mår skit. Jag hade just slappnar av i min graviditet. Hade just fått släppa obehaget i kroppen, börjat sova ordentligt. Men så försvann även Wilya. Den vackraste lilla tjejen, så lik sin pappa, mitt livs största kärlek. Och jag vet att hon skulle berika mitt liv så enormt detta lilla vackra barn. Nu är det enda som finns kvar av henne här hos oss en enorm saknad och en ångest som ockuperat min kropp från morgon till kväll och sen börjar den om igen.
Jävla fan! Jag kommer aldrig att repa mig igen! Inte med två av mina barn någon annanstans! Helvete!