Inser att mitt senaste inlägg kanske kräver en förklaring och en liten uppdatering.

Frans stack iväg dag.
I affekt reste han sig upp och gick, jag vill inte leasa bil... ja så fjantigt var det.
Frans brukar aldrig tända till på småsaker men detta ledde till ett utbrott som tog sig helt andra uttryck än vad som är vanligt förekommande när vi pratar om Frans.
Jag fick sedan ett sms med ett långt utlägg, med där i stod att "jag orkar inte kämpa för att vi ska ha det bra mer".
Jag som bara väntat på att de orden ska komma blev inte ett dugg förvånad men så jävla ledsen. För att få lite ur mig så gick jag in här och skrev mitt inte allt för uttömmande inlägg med en gång.
Frans kom hem. Han skäms, har bett om ursäkt, försökt förklara. Jag är inte säker på att jag förstår vad han ber om ursäkt för och är väl fortfarande rädd att detta uttalande ska vara början på slutet. Vad vet jag. Frans säger att han var dum, att han skrev det utan att ha förstått vad det egentligen innebar. En affekthandling precis som det faktum att han sprang iväg. Jag försöker tro honom men det känns svårt.
Status nu är ok, vi släpper det och förhoppningsvis så var detta endast ett misstag och ett uttalande utan någon bakomliggande tanke, jag som tycker att jag börjar må bättre nu.. de senaste dagarna har saker känts som att de går framåt och jag var inte beredd på det just nu.
Kanske ett sätt att få utlopp för sorgen. Att bråka ibland släpper ju på spänningar i alla fall. Jag kanske bara var ett lite för enkelt byte att ge sig på idag.
Nu är siri nattad och vi ska väll sätta oss ner , ge varandra en lång kram och gråta lite över det helvte som vi bägge tvingas gå igenom. Som gör att ingen av oss funkar som vi borde och brukar.

Det jag varit så rädd för!
Nu rasar allt! Min trygghet är bortblåst!
"Jag orkar inte anstränga mig mer nu"

Jag lagar lite mat idag.
Det är en skön känsla för maten är inte till mig. Frysen som ska fyllas på tillhör inte oss och jag är så stolt över mig själv som faktiskt vill göra detta. Ingen har nett mig, ingen har sagt åt mog oxh ingen har kommit med förslaget. Men jag vill hjälpa våra bästa vänner och nyblivna tvåbarnsföräldrar och underlätta lite för dom när de kommer hem från bb. Det faktum att de fick en pojke underlättar mycket för mig. Gång på gång har paniken att någon i vår närhet ska få en flicka gjort att jag nästaintill tappat andan. Som ett knytnäveslag i solarplexus pressas luften ur mig när jag tänker på att någon som står mig nära skulle få en flicka. Det har inte hänt ännu men en vacker dag så kommer det ske, det vet jag ju. Men jag är så stolt över mig själv som orkar göra saker som mitt vanliga jag skulle gjort. Laga mat åt vänner som får allt som jag själv önskat mig, som får ha sina barn här på jorden, i famnen... tårarna rinner när jag skrivet detta men kag är glad... Att jag orkar...