Jag fick ikväll den varmaste förfrågan jag någonsin fått. En sån oerhörd kärlekshandling från en egentligen mycket ytlig bekant.
De har ett embryo i frysen, är färdiga med barn och ny frågar dom om vi skulle vilja ha det. Embryot finns i Sverige och det innebär nog dessvärre att det inte går..embryodonation är enligt mina efterforskningar olagligt i Sverige.
Men att en annan människa erbjuder något så fantastiskt träffar verkligen rakt i själen! Jag vet inte hur man ska tacka för en sådan sak även om det nu inte är möjligt att fullfölja.

Vad jag vet är att vi kommer kämpa och att vi kommer få barn! För vi ger inte upp!

Ännu fler alternativ. I Europa kan man utföra ivf med frozen embryo. Det motsvarar precis som det låter ett färdigt embryo som fryst ner, tinas upp och införs. Det blir inte heller vårt biologiska men det blir vårt. Och vi är med från början..kan antagligen påbörjas ganska snart efter jag läkt och kan vara ett alternativ innan alla undersökningar är färdiga. Sån vi på lång sikt spara till fler syskon och PGD
Jag känner mig mer optimistisk för framtiden nu men är livrädd för nuet. Läkaren imorgon... jag mår illa

Min hjärna slutar inte tänka på möjliga lösningar för oss.
All min vakna tid planerar jag för framtiden..kanske för att slippa tänka på nuet.

Ett annat alternativ än PGD skulle kunna vara en IVF där vi använder både ägg och sperma donator. Det skulle då bli lite som att adoptera, fast barnet skulle ju bli ett spädbarn och vi skulle inte missa något.
Det skulle med största sannolikhet gå snabbare att få till en sådan behandling än vad det skulle göra att behöva vänta på alla provsvar och obduktionsrapporter, genanalyser och fan och hans moster.

Jag har mailat några av de kliniker som vi redan fått svar från gällande PGD för att höra om den möjligheten

Det är sånna som oss som folk säger överbefolkar jorden, visst är det så. De som kämpar emot naturen. Om naturen inte tycker vi ska få fler barn så är det så. Eller?

Jag överför död på mina ofödda barn. Jag vet att jag inte ska tänka så... Att det är omänskligt hårt mot mig själv men det är ju precis det jag gör, jag för över gener på mina barn som inte är förenliga med liv.

Dessa fina fina tjejer... de får aldrig känna solen stråla mot kinden. Aldrig får de träffa sin syster och aldrig får de känna tryggheten i sin pappas famn.

Fick ett sms.
Jag vill inte prata om det! Vill inte tänka på det! Frans blir frustrerad... Vill liksom planera för vad som komma skall! Jag stänger av, stänger ner, låser in mig i mig själv... ta det med någon annan, jag orkar inte. Samtidigt vet jag att tiden inte finns. Imorgon ska vi prata med läkaren. innan helgen ska bebisen vara ute. Annars är det försent.
I journalen kommer detta barn inte räknas. Kommer stå abort. Kommer inte vara ett av mina barn! Det gör ont! Det är visst mitt barn! Hade dom fått som dom ville från början hade vi fortfarande varit ovetande och då hade denna bebisen också varit ett barn. De fattar inte hur mycket det skadar rent psykologiskt. När dom räknar bort detta barn som var friskt vid rutinultraljudet. Men som är döende nu.

Men Frans vill planera. Inte jag. Vill inte prata om det. Helst får de bara söva ner mig och så är det över sen. Men inte.
Så då fick jag ett sms.
Blir stel i hela kroppen.
"Jag vill kremera och begrava bebisen"... DET VILL INTE JAG! JAG vill krama och pussa och amma och sjunga vaggvisa... jag vill sitta bredvid världens stoltaste storasyster i soffan när hon Pussar och kramar sitt syskon! Jag vill spola över och förbi! Jag vill inte prata om det! Jag vill inte!

Lasse kommer och lägger sig nära, nära. Han är så fin den där katten. Jag blir så lugn av djuren. Som att deras själ utstrålar någon slags trygghet.
Det låter ju som att jag käkat svampar men det där monotona spinnandet, den mjuka pälsen, värmen, andetagen. Ja när han kryper sådär nära så blir hela jag lugn.