Jag vet inte vad jag ska säga.... jag vet inte varför jag känner som jag känner. Eller jo det gör jag. Jag förlorar mitt andra barn på 9 månader. Att tänka rationellt då kanske inte är vad som förväntas. Jag sörjer enormt. Sörjer att jag inte kan försöka bli gravid igen innan vi vet vad som varit fel men våra bebisar. Jag lir så lätt gravid, men nu kommer vi behöva vänta i månader på obduktionssvar och genetiska undersökningar. Jag sörjer att jag inte sörjer DET barnet som ligger i magen och sparkar, jag sörjer att det inte blir något barn alls. Jag känner mig känslokall. Allt annat än jag brukar vara. Jag sörjer att jag inte får putta barnvagn i vår heller. Sörjer att siri inte får VARA storasyster. Sörjer att jag Vet att alla de månader som går efter graviditeten som jag kunnat bli gravid men inte vågat. Inte vågat eftersom vi inte kan få svar på vad som gått snett. Och tänk om det blir samma sak igen. Vi vet inte när meya fick problem med fostervattnet. Men vi vet att det vsr efter ett rutinultraljudet där allt såg bra ut. Samma ultraljud som såg bra ut för tre veckor sen..men idag så vsr allt galet. Jag fixar inte att gå såhär länge igen och jag fixar inte en graviditet om jag inte vet att barnet är friskt med en gång.
Jag sörjer t jag nu får förlita mig på provrör och hormonbehandlingar för att våga igen..jag sörjer att jag vet att 2016 inte heller blir vårt år.
Jag har lyckats hålla distansen till magen, just börjat få lite moderskänslor, men jag sörjer inte det barn som ligger där nu. Och jag mår illa på mig själv. I 21 veckor har det legat där inuti mig. Hade det varit frisk hade det kunnat överleva en förlossning om en vecka. Det är helt sjukt när jag ens tänker på det. Men bebisen är inte frisk och skulle aldrig klara det som det ser ut nu.
Jag mår illa över att behöva uppleva det här. Mår illa över att tvingas känna hur lite jag känner samtidigt som sorgen hugger som knivar! Några få hundra gram. Hur mycket kommer jag klara utan att bli sjuk, jag är så rädd att bli sjuk. Att inte kunna ta hand om det uppenbara mirakel som sitter i soffan och kollar på årets första julkalendetavsnitt. Tänk om hon blir vårt enda barn. Jag som ville ha 3 till i livet.
Får man det i provrör? Tre till.

Helst vill jag att det ska låta bli, nu när det där händer som jag var så rädd förmodligen. Att något skulle gå åt helvete igen! Jag var så rädd att jag inte skulle våga älska. Att ett barn som jag inte vågat älska skall födas och dö..nu händer det..när jag just börjat våga tro att allt kommer gå bra. Att detta barnet kommer få födas och finnas här hos oss. Då slits jag åter igen ner i hopplöshet, tomhet och smärta. Jag vill inte behöva se siri i ögonen och förklara att hon blir inte storasyster sådär som hon tänkt denna gången heller. Senast igår kramade hon om magen och sa "Mamma jag älskar vår bebis" alla gånger hin frågat hur jag vet att det verkligen kommer bli en bebis. Hur säger man nu att det nog inte blir det. Hon läser mig som 3 en öppen bok. Och hon visste att doktorn skulle kolla på bebisen idag. Hon kommer fatta själv oxh jag ligger här och försöker koppla bort de små buffarna jag får där inifrån. Vill inte känna! Jag vet att de åkte få lov att obducera denna gången. För att vi ska kunna vara säkra på att slippa ännu fler gånger. Att någon ska få skära i det som skulle bli mitt barn, jag måste bara stänga av! Koppla bort! Det kommer inte bli något barn av den här graviditeten. Det bara är så, jag önskar att sparkarna bara kunde försvinna så Jag slapp tänka på att drt livet som ligger där inne nu inom en snar framtid inte kommer vara något liv mer

Det händer igen! Det som ingen ska behöva råka ut för ens en gång! Det händer oss igen! Tårarna sprutar och allt är bara panik just nu. Det där extra ultraljudet som bara var för att läkaren hade svårt att undersöka hela hjärtat, de blev något helt annat än ett hjärtultraljud.
Bebisen har inget forstervatten, eller åtminstone extremt lite. Njurarna tar upp i stort sett hela buken och månaderna efter Meya passerar revy framför ögonen.
Att behöva ersätta för siri; en gång till. Jag klarar inte ens av att tänka på det.
Alla bebisar som ska födas i vår närhet inom kort. De som kommer födas friska och rosiga och finnas här.
Det gör så jävla ont! Igen? Verkligen?
Va finns rättvisan? Varför?
Magnetröntgen ska ringa och läkaren strök under att telefonen ska vara på och absolut inte på ljudlöst! MED LJUD! Dom kommer ringa er! Eller jag! Stäng inte acceptera ljudet. Jag kommer få föda ett barn till som kommer ligga livlös i min famn. Jag vet det så väl! Fast detta lilla barn kommer bara väga några hundra gram och kommer rymmas i min handflata.
Jag vet redan nu, på läkarens blick, på hans ord, på hans agerande. Detta kommer inte gå! Det kommer inte gå!