Jag vill först och främst önska mina fina tjejer ett gott nytt år. Jag saknar dom något enormt... men dom har varnadra nu och det är fint. Vi fick veta igår att Wilya får lov att ligga ihop med sin storasyster. De får dela vilopalats och vi kan fortfarande få lov att begravas intill.

Sen vill jag önska alla er andra ett nytt år. Mest troligt har eran 2015 inte varit lika illa som mitt men oavsett så önskar jag oss alla ett bättre 2016

Inser att mitt senaste inlägg kanske kräver en förklaring och en liten uppdatering.

Frans stack iväg dag.
I affekt reste han sig upp och gick, jag vill inte leasa bil... ja så fjantigt var det.
Frans brukar aldrig tända till på småsaker men detta ledde till ett utbrott som tog sig helt andra uttryck än vad som är vanligt förekommande när vi pratar om Frans.
Jag fick sedan ett sms med ett långt utlägg, med där i stod att "jag orkar inte kämpa för att vi ska ha det bra mer".
Jag som bara väntat på att de orden ska komma blev inte ett dugg förvånad men så jävla ledsen. För att få lite ur mig så gick jag in här och skrev mitt inte allt för uttömmande inlägg med en gång.
Frans kom hem. Han skäms, har bett om ursäkt, försökt förklara. Jag är inte säker på att jag förstår vad han ber om ursäkt för och är väl fortfarande rädd att detta uttalande ska vara början på slutet. Vad vet jag. Frans säger att han var dum, att han skrev det utan att ha förstått vad det egentligen innebar. En affekthandling precis som det faktum att han sprang iväg. Jag försöker tro honom men det känns svårt.
Status nu är ok, vi släpper det och förhoppningsvis så var detta endast ett misstag och ett uttalande utan någon bakomliggande tanke, jag som tycker att jag börjar må bättre nu.. de senaste dagarna har saker känts som att de går framåt och jag var inte beredd på det just nu.
Kanske ett sätt att få utlopp för sorgen. Att bråka ibland släpper ju på spänningar i alla fall. Jag kanske bara var ett lite för enkelt byte att ge sig på idag.
Nu är siri nattad och vi ska väll sätta oss ner , ge varandra en lång kram och gråta lite över det helvte som vi bägge tvingas gå igenom. Som gör att ingen av oss funkar som vi borde och brukar.

Det jag varit så rädd för!
Nu rasar allt! Min trygghet är bortblåst!
"Jag orkar inte anstränga mig mer nu"

Jag lagar lite mat idag.
Det är en skön känsla för maten är inte till mig. Frysen som ska fyllas på tillhör inte oss och jag är så stolt över mig själv som faktiskt vill göra detta. Ingen har nett mig, ingen har sagt åt mog oxh ingen har kommit med förslaget. Men jag vill hjälpa våra bästa vänner och nyblivna tvåbarnsföräldrar och underlätta lite för dom när de kommer hem från bb. Det faktum att de fick en pojke underlättar mycket för mig. Gång på gång har paniken att någon i vår närhet ska få en flicka gjort att jag nästaintill tappat andan. Som ett knytnäveslag i solarplexus pressas luften ur mig när jag tänker på att någon som står mig nära skulle få en flicka. Det har inte hänt ännu men en vacker dag så kommer det ske, det vet jag ju. Men jag är så stolt över mig själv som orkar göra saker som mitt vanliga jag skulle gjort. Laga mat åt vänner som får allt som jag själv önskat mig, som får ha sina barn här på jorden, i famnen... tårarna rinner när jag skrivet detta men kag är glad... Att jag orkar...

Nu är den lilla grannen född. Världens finaste vänner har fått sin lilla bebis och än så är ge känns det helt okej. De är ju inte hemma ännu men blev mest bara glad när jag fick se bild på bebben. Jag tror att jag tar det bättre eftersom det inte blev en flicka. Jag vet att det kommer bli många tårar sen men just nu känns det i alla fall bra och jag kan till och med glädja mig för deras skull. Något jag trott att jag varot helt okapabel till i dessa sammanhang.

Jag slängde i lite färg i håret i dag. Jag har inte vågat färga de senaste två åren med tanke på alla graviditeter. Men vad skönt det var att få slänga i lite färg i kalufsen. Känner mig nästan som en ny människa. Eller så är det endorfinerna efter träningen som gör att jag känner mig försiktigt glad för första gången på tre veckor. Hoppas att jag kanske kan få vara åtminstone lite glad från och med nu. Wilyas död slet upp sorgen efter Meya och dessutom ska jag ju sörja Wilyas utöver det. Jag vet verkligen inte hur jag ska överleva men jag vet att det inte är min förtjänst att jag gör det. Siri och Frans är mina största idoler och mina hjältar! Jag är så glad att jag faktiskt har familj att älska!

Nej jag ser inte direkt lycklig ut. Är inte direkt lycklig. Men lite glad. Ögonen kommer nog aldrig le igen.

Yapp, nu har vi gjort det igen.. tagit tag i min träning. Jag behöver varenda liten endorifindroppe som jag bara kan få. Startsträcka är lång men huvudsaken är att det blir gjort. Jag har seriöst aldrig varit såhär otränad. Jag var lätt tjockast och svagast på gymmet idag, kondisen är.som bortblåst och jag ville bara gömma mig i ett hörn! Men jag fick tränat och det ger förhoppningsvis mer energi och lite mer glädje i det långa loppet.
Läkarsamtalet med Prag gick bra. Fick en hel del information och vet vad jag ska göra framöver.

Jag är så jävla trött på att vänta.
Jag har väntat i 2 år nu! Min famn är fortfarande tom! Två barn senare och min famn är tom! Det är så in i helvete fel och så jävla orättvist!
Att vänta på svar, hoppas att de kan hitta vad som var fel på Wilya... det är den värsta väntan hittills! Jag vill så in i helvete att de ska hitta en orsak. Att det åtminstone skall komma att kunnaa förklara vad det är som hänt. Varför detta fullständigt meningslösa hänt oss kommer vi aldrig någonsin få veta. Men ett vad! Kan vi snälla åtminstone få ett svar på vad!
Jag skulle varit i vecka 25 nu! Wilya har varot död i snart tre veckor!
Det gör så ont! Hur kan sorg bli så fysisk? Det gör ont i varje cell, jag är orkeslös och fungerar inte alls som jag önskar! Jag försöker räcka till men klarar inte ens av att ta hand om mig själv, än mindre siri! Jag vill bara skrika! Svära! Slå någon! Jag vill ha någon att lägga skulden på! Någon som kan få bära ansvaret! Men det finns ingen! Ingen annan än oss själva och jag vägrar lägga mer skuld på mig själv! Vägrar känna mig värdelös på grund av en gen som jag aldrig kunnat veta om att jag bar! Jag vägrar klandra mig själv mer nu!

Jag klandrar sjukvården! Inte för att flickorna dog men för att de inte ansträngt sig mer!
För att moderkakan slängdes!
För att jag fått skrika mig till alla tester som tagits!
För att jag fått skrika mig till alla kontroller som gjordes med wilya!
För att jag trots det egentligen inte skulle fått ultraljudet som vi gjorde för nu 4 veckor sedan!
För att Wilyas sjukdom skulle upptäckts först idag på tillväxtultraljudet trots att jag sa att det var alldeles för glest mellan kontrollerna.

Jag behöver verkligen någon att lägga skulden på! Någon att beskylla för den jävla aldrigheten! Jag kommer ALDRIG få se mina barn öppna ögonen! Jag kommer aldrig få höra dom skrika! Aldrig kommer de behöva min tröst! Aldrig kommer de ligga vid mitt bröst! Aldrig kommer de att få en julklapp eller en födelsedagspresent! Aldrig får vi fira in några nyår tillsammans! Aldrigheten gör så in i helvete ont!

Imorse var det snö på marken när vi vaknade. Vilket var väntat och Frans hade förberett siri på att på morgonen måste man gå upp med en gång och gå ut om man vill hinna leka i snön innan den försvinner.

Dom går upp och är ute redan vid nio. Siri som brukar kämpa så tappert för att få med mig ut har gett upp på det nu och idag var det ingen som frågade mig om jag orkade följa med. Jag kände mig så sorgsen över att hon nu bara accepterat att jag ligger där i sängen medan Frans leker med henne. Så jag lyckades på något magiskt vis ta mig ur sängen och trycka i mig en snabb frukost dessutom. Sen gick jag ut och gjorde dom sällskap. I två timmar var vi ute och lekte i snön. Innan vi gick in skottade jag framsidan och när vi kom in lyckades jag städa i köket, barnen fick varm choklad. och dessutom har vi efter snart ett år i huset lyckats skruva upp hyllorna i vårt sovrum. Vi har vakumpackat bebiskläder, liggdelen till vagnen och alla sängkläder vi köpt till Meya. Siri och Benjamin har fått lunch och sen fick de baka muffins. Men redan vid tre var energin helt slut. Nu har jag sovit i ett par timmar. Det är sjukt att hur mycket jag än försöker så räcker inte orken till att göra helt vardagliga saker en hel dag.
Jag undrar när jag ska orka igen. Sålänge jag mår så så är att jobba långt borta. Är sjukskriven i tre veckor till men har svårt att förstå hur jag skall kunna komma tillbaka till jobbet så snart. Jag får be om fortsatt sjukskrivning ett tag till och hoppas att vår Prag resa ger mig ny luft under vinnarna så jag orkar fungera normalt igen. Vad jag önskar av hela mitt hjärta att behandlingen lyckas! Den måste bara göra det!