Ett barn i himlen

Alla inlägg under december 2015

Av Filippa Bräutigam - 4 december 2015 11:58

Den svenska vården.. som jag själv jobbar i. Som jag tycker gör så mycket gott. Jag har tappat tilltron totalt.
Efter 20 veckor säger de att mitt barn ska dö... igen..
För 9 månader sedan så var det så osannolikt att man sedan dess bara lett lite medlidande mot mig när jag uttryckt mina rädslor för gen fel.
Tryggheten och det extra stödet som de lovade oss efter förlossningen var de inte lika pigga på att bjussa på när jag väl blev gravid igen. Jag vet inte hur många gånger jag uttryckt att kontrollerna inte räcker för mig. Som jag uttalat min önskan om att följas på specialist mödravården som de lovade oss i mars. Men inte.

Jag blir arg över att ultraljudet som utfördes på meya inte togs på allvar. Att de skickade oss till en geriatriker. En läkare som ALDRIG undersökt ett spädbarn och som inte hade en aning om vad han skulle leta efter. Ändå utfördes ultraljudet efter påtryckningar av Dr Flisberg läkaren som sådär nonchalant ryckte på axlarna när han lämnade dödsbudet. Han som lyfte på täcket och började slänga fram och tillbaka med meyas knä som för av fascination visa hur missbildad hon var. Han som på notor blev utskälld av chefen för sina bristande journalen anteckningar och därför fick undersöka meya igen, 3 dagar senare. Var han för viktig för att själv genomföra ultraljudet? Läkaren som slutligen utförde ultraljudet sa bokstavligt att han inte visste vad han tittade på. Strök under att han inte viste om organen var i rätt proportioner. Som pekade ut defekter på en av njurarna men som inte skrev något om det i journalen. En barnläkare hade anse kunnat se, se att njurarna var stora. Kunnat säga där och då att det kunde vara genetiskt. Gjort att vi valt obduktion istället. Eller i alla fall det där hälseneprovet. Mitt älskade lilla barn! Nu får du sällskap i himlen i alla fall!

Av Filippa Bräutigam - 4 december 2015 09:30

Redan nu, de senaste månaderna så har jag förstått att jag förmåga tappat min identitet.

Folk har svårt att umgås med mig som bara filippa. Som förr. Svårt att inte inleda varje mening med en välment fråga. Hur mår du? Hur mår ni? Hur känns det? Hur tänker ni? Vad händer nu? Får ni stöd?. och avsluta varje svar med. Hur känns det då? Vad tycker du om det?

Få kan längre se mig som något annat än en änglamamma. Mina livsvillkor har förändrats och jag har bara en handfull vänner som anpassar sig efter det, tar in det, läser av mig, och tar upp det när det passar.
Faktum är att ibland mår jag bra, ibland har jag inget som helst behov av att prata om det. Ibland försöker jag lite krystat avsluta diskussionen men då dyker snabbt en ny fråga upp. Jag vet att ni gör det med välmening, men jag är inte bara en änglamamma..någonstans djupt där inne så finns filippa kvar. Det är henne jag vill hitta tillbaka till. Och ältande och ömkan tar mig inte närmre henne. I alla fall när det inte sker på mina villkor.

Nu ringde kuratorn. Jag klickade henne, vet vad hon skulle säga. Nu är det fritt fram att döda vårt barn................

Av Filippa Bräutigam - 3 december 2015 20:35

I 18 månader har vi varit gifta.
Jag undrar hur mycket prövning hans kärlek skall övervinna!

Han är helt fantastisk och han har inte förtjänat det här!
Under den tiden har vi hunnit med två missfall och två sjuka barn.
Vi har vankat oss fram. Försökt hålla oss flytande.
Frans har försökt hålla oss flytande, Frans har vaknat oss fram, Frans har tagit hand om mig, om sig, om siri!

Min sorg är lamslående, den är hysteriskt, den är apatisk, den är panik.
Jag sover inte, äter inte, dricker inte. Jag ser i hans ögon hur mkt det skrämmer honom. När han ser hur illa jag mår. Jag ser hur han sliter för att hålla hela skeppet flytande. Sig själv, mig, siri! Men jag är inte kapabel att hjälpa honom. Jag förlorar min simkunnighet och han måste simma för oss båda.

Jag hatar att det är så. Jag hade just lärt mig på nytt. Just börjat fungera igen. Men så föll jag.

Kärleken jag känner för honom är oändlig, obeskrivlig. Jag värderar honom högst av allt men det är så svårt att visa sin tacksamhet i sorgen, hur mycket man än försöker! Han gör så gott han kan för att räcka till även där han har svårt att räcka till. Han tar ansvar för allt och låter mig släppa desamma.

Han vaknar och vaggar mig när jag skriker i ångest på natten. Han andas med mig när jag inte får luft, han hjälper mig att hålla pennan när jag ska signera de papper som skrämmer mig så.

Utan honom hade jag legat på botten för länge sen! Jag har honom att tacka för så mycket! För livet, för hoppet och för kärleken!

Vackra, vackra man!

En dag hoppas jag du förstår vad du gör och hur högt jag värderar dig. Även om jag inte kan visa det...
Nu!

Av Filippa Bräutigam - 3 december 2015 19:38

Mitt barns, vårt barns dödsdom är underskriven. Med mitt namn.
Jag ville bara fly.
Min kropp mitt beslut!
Fattar ni vilket fruktansvärt ansvar man får som kvinna? Jag var tvungen att underteckna ansökan om abort. Varför ska det behövas? Läkaren säger att barnet inte har möjlighet till liv. Ändå måste jag ansöka om att ta det liv som det nu har.
Sätta min signatur på ett papper. Som om det är vad jag önskar!
Många timmar tog det innan jag i tårar och med Frans nära intill tillslut lyckades få ner mina kråkor på det där pappret.

"Ansökan om avbrytande av havandeskap efter havandeskapsvecka 18"

Ville spotta på pappret, riva det i tusen bitar!

Vill ansöka om nya njurar och lungor istället. En operationssalen och dialys maskin på förlossnings rummet och ett löfte om att allt ska bli bra!

Cancer kan vi bota, tumörer kan opereras bort. Hjärtan som inte vill slå kan tvingas att slå med elektronik. Men våra barn kan dom inte rädda!

Jag är arg! Rädd! Ledsen! Frustrerad! Förkrossad!

Jag hoppas så innerligt att de hittar felet denna gången! Så vi kan hitta en lösning på detta fruktansvärda som återupprepar sig!

Läkaren trodde det var en flicka

En
Wilya Meya Bräutigam

Av Filippa Bräutigam - 3 december 2015 09:22

Har faktiskt svårt att komma på någon på en ultraljuds mottagning som skulle vara mer akut än det vi är här för, knappt inte komma på en anledning till varför det skulle vara okej att låta föräldrar som väntar sånna här besked vänta i 20 minuter och ännu ingen syn av någon läkare! Ibland skäms jag över vården. Vad är det som gör att vi får vänta! Jag blir så arg och besviken! Vill inte ens sitta här! Hade hemskt gärna låtit bli..överlåtit min läkartid till i princip vem som helst faktiskt!

Av Filippa Bräutigam - 3 december 2015 08:17

Känns som att jag frivilligt lägger mig i gilliotinen. Anmäler intresse rakt till bödeln när jag sätter mig i bilen nu. Vill knte köra dessa milen! Vill inte få beskedet. Kan omöjligt fatta beslutet.

Vi hann aldrig längre än såhär! Vad jag önskar att jag fick bära dig till april och föda dig stark och frisk! Älskade lilla barn!

Av Filippa Bräutigam - 3 december 2015 00:28

Alla sover igen!
Inte jag!
Jag ligger vaken! Vill inte att det ska bli morgon! Vill inte få de besked som jag vet väntar imorgon bitti! Varför händer allt detta mig?!
Jag fixar inte mer nu!
Mitt psyke fixar inte detta! Åh lilla bebis vad jag inte kan förstå! Hur kunde du också bli så sjuk! När de sagt att du var frisk, när de nekat mig de kontroller jag önskat. Ultraljudet igår var bara en extrakontroll, checka av de sista små fina detaljerna på det lilla hjärtat som slår i din kropp! Vi skulle inte ens gjort det ultraljudet. För de tyckte att det räckte med ett i vecka 17 och nästa i vecka 24! Fast jag sa att jag behövde mer..hade vi väntat till vecka 24 hade vi inte haft några alternativ. Nu skyndar läkaren på allt, nästa vecka är sista chansen att få ett godkännande för avbrytande och läkaren är smärtsamt medveten om det. Det märktes så tydligt redan igår. Imorgon krossas jag igen och de kommer be mig om det ofattbara! Men jag kan bara inte göra det! Kan inte fatta drt beslutet! Hur skulle jag? Utan att bli galen? Känns som att jag redan är på väg åt det hållet! I snart 5 månader har du legat i min mage. I 3 veckor har jag mer och mer börjat slappna av, föreställa mig livet med dig här, just då.... då kommer dolkstöten! Jag klarar verkligen inte av detta! Hur överlever man? Utan att bli galen, utan att förlora förmågan att leva! Jag tycker så hemskt synd om siri! Alla får småsyskon utom hon! Och hon har väntat längst av alla!
Jag går sönder!
Någon måste ta över nu för jag orkar inte mer. Någon måste befria mig från mig själv, bara för en liten stund.
Frans säger ingenting. Han är nog i chock. Vet inte vad han ska säga. Har inget att säga! Det är nu man önskar man hade en mamma att ringa till och gråta ut hos. En pappa som sa att allt kommer bli bra. Någon som kan bära Min börda bara en kort sekund. Avlasta mig från smärtan det innebär att andas!
Ångesten smyger sig på. Jag har aldrig haft panikångest innan. Inte när Meya dog heller. Men det senaste dygnet har jag upplevt något som inte kan vara något annat. Och jag är rädd. Rädd att Siri ska sluta där jag står. Jag är så långt ifrån min mamma som man kan bli, men med varje trauma så känns det närmre och närmre att bli helt galen. Jag orkar inte leva med alla mina känslor. Ännu en gång börja om från början. Veta att det är många månader bort tills vi kan tillåta oss att försöka igen... vem är det som bestämt att mitt liv skall vara så fullt av skit? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag börjar äcklas av min kropp och vad den tvingar mig att utstå. Hatar sjukvården och dess ignorans emot min oro. Att det nu gör att jag tvingad återuppleva skiten, men kanske ännu värre nu. Denna gången ser jag det komma. Jag måste förbereda mig för döden... den lurar runt hörnet och jag vet om det. I magen sparkar det som skulle bli mitt tredje barn, men i lagens mening är det bara ett foster än. Något som.ä är några dagar från att inte ens med socialstyrelsens tillåtelse få aborteras. Som jag kommer tvingas att föda. Död!

Av Filippa Bräutigam - 2 december 2015 13:48

Känns kanske inte så lustigt att hämta ut de reklamerar delarna till skötbordet eller de där supersöta blöjorna jag köpte i helgen just idag. De där supersöta får nog aldrig pryda en bebis rumpa.

Ovido - Quiz & Flashcards