Alla sover igen!
Inte jag!
Jag ligger vaken! Vill inte att det ska bli morgon! Vill inte få de besked som jag vet väntar imorgon bitti! Varför händer allt detta mig?!
Jag fixar inte mer nu!
Mitt psyke fixar inte detta! Åh lilla bebis vad jag inte kan förstå! Hur kunde du också bli så sjuk! När de sagt att du var frisk, när de nekat mig de kontroller jag önskat. Ultraljudet igår var bara en extrakontroll, checka av de sista små fina detaljerna på det lilla hjärtat som slår i din kropp! Vi skulle inte ens gjort det ultraljudet. För de tyckte att det räckte med ett i vecka 17 och nästa i vecka 24! Fast jag sa att jag behövde mer..hade vi väntat till vecka 24 hade vi inte haft några alternativ. Nu skyndar läkaren på allt, nästa vecka är sista chansen att få ett godkännande för avbrytande och läkaren är smärtsamt medveten om det. Det märktes så tydligt redan igår. Imorgon krossas jag igen och de kommer be mig om det ofattbara! Men jag kan bara inte göra det! Kan inte fatta drt beslutet! Hur skulle jag? Utan att bli galen? Känns som att jag redan är på väg åt det hållet! I snart 5 månader har du legat i min mage. I 3 veckor har jag mer och mer börjat slappna av, föreställa mig livet med dig här, just då.... då kommer dolkstöten! Jag klarar verkligen inte av detta! Hur överlever man? Utan att bli galen, utan att förlora förmågan att leva! Jag tycker så hemskt synd om siri! Alla får småsyskon utom hon! Och hon har väntat längst av alla!
Jag går sönder!
Någon måste ta över nu för jag orkar inte mer. Någon måste befria mig från mig själv, bara för en liten stund.
Frans säger ingenting. Han är nog i chock. Vet inte vad han ska säga. Har inget att säga! Det är nu man önskar man hade en mamma att ringa till och gråta ut hos. En pappa som sa att allt kommer bli bra. Någon som kan bära Min börda bara en kort sekund. Avlasta mig från smärtan det innebär att andas!
Ångesten smyger sig på. Jag har aldrig haft panikångest innan. Inte när Meya dog heller. Men det senaste dygnet har jag upplevt något som inte kan vara något annat. Och jag är rädd. Rädd att Siri ska sluta där jag står. Jag är så långt ifrån min mamma som man kan bli, men med varje trauma så känns det närmre och närmre att bli helt galen. Jag orkar inte leva med alla mina känslor. Ännu en gång börja om från början. Veta att det är många månader bort tills vi kan tillåta oss att försöka igen... vem är det som bestämt att mitt liv skall vara så fullt av skit? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag börjar äcklas av min kropp och vad den tvingar mig att utstå. Hatar sjukvården och dess ignorans emot min oro. Att det nu gör att jag tvingad återuppleva skiten, men kanske ännu värre nu. Denna gången ser jag det komma. Jag måste förbereda mig för döden... den lurar runt hörnet och jag vet om det. I magen sparkar det som skulle bli mitt tredje barn, men i lagens mening är det bara ett foster än. Något som.ä är några dagar från att inte ens med socialstyrelsens tillåtelse få aborteras. Som jag kommer tvingas att föda. Död!

 

Lovisa

3 december 2015 06:45

Skickar styrkekramar mitt i allt det svåra ni tvingas gå igenom. Gråter när jag läser det du skriver, det berör! Har själv förlorat små gryn i magen. Jag hoppas HOPPAS ni får positiva besked idag. Var inte för hård emot dig själv gällande måendendet, du behöver få professionell hjälp. Detta är inte mänskligt och mer än vad en mask ska klara av!KRAM

 

Johanna

3 december 2015 09:04

Håll om varandra.
<3
Det faller tårar över det hemska som sker.
Å vad jag önskar
Att du slapp.
Att Siri slapp
Att Frans slapp
Att ni fick!
Kram.

 

Josefine

3 december 2015 12:55

Finner inga ord. Det är förjävligt att ni ska behöva gå igenom all den här sörjan. Ingen ska behöva få uppleva den smärta som du behöver handskas med! Vet att det inte gör någon skillnad, men skickar alla styrkekramar i hela världen! <3

 

Hope

3 december 2015 15:57

Jag tänker på er varje dag, känner er inte ens. Det är för jävligt det ni går igenom, för jävligt! Jag hoppas att du verkligen orkar dig igenom detta, för Siri! Jag hoppas att du får all hjälp du behöver, hoppas, hoppas!! Jag känner så med dig!! All, all styrka till dig, er!!

 

Helena Larsdotter

3 december 2015 19:27

Det gör mej ont att Du inte har föräldrar att luta Dej mot. Kanske finns någon annan? Någon Du litar på.
Jag har ingen tröst, men jag skulle gärna finnas för Dej!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har bloggen flyttats till Www.nouw se/ettbarnihimlen Jag ska pilla lite med designen en annan dag men nu är den igång. Följ med mig dit :) ...

Jag är lite trött på att det är så svårt att få till en fnygg blogg på bloggplatsen och byter därför postat till en som heter nouw. Jag har fått tipset om denna portalen och i värsta fall får jag byta tillbaka igen. "Kod för att importera min bl...

Här är teckningen som siri ska skicka med lillasyster imorgon ...

Imorgon ska wilya bäddas ner. Siri har dikterat ihop ett brev åt henne. Stora salta tårar rann när jag skrev ner det hon ville säga mest till sin lillasyster. ...

Ligger och slösufar med datorn för första gången på evigheter. Gick in och kollade statistiken. Det är över 300 tappra läsare som går in på min blogg och läser om vårt elände varje dag. Många av er lämnar ett litet avtryck med en kommentar, ni är f...