Nu är den lilla grannen född. Världens finaste vänner har fått sin lilla bebis och än så är ge känns det helt okej. De är ju inte hemma ännu men blev mest bara glad när jag fick se bild på bebben. Jag tror att jag tar det bättre eftersom det inte blev en flicka. Jag vet att det kommer bli många tårar sen men just nu känns det i alla fall bra och jag kan till och med glädja mig för deras skull. Något jag trott att jag varot helt okapabel till i dessa sammanhang.

Jag slängde i lite färg i håret i dag. Jag har inte vågat färga de senaste två åren med tanke på alla graviditeter. Men vad skönt det var att få slänga i lite färg i kalufsen. Känner mig nästan som en ny människa. Eller så är det endorfinerna efter träningen som gör att jag känner mig försiktigt glad för första gången på tre veckor. Hoppas att jag kanske kan få vara åtminstone lite glad från och med nu. Wilyas död slet upp sorgen efter Meya och dessutom ska jag ju sörja Wilyas utöver det. Jag vet verkligen inte hur jag ska överleva men jag vet att det inte är min förtjänst att jag gör det. Siri och Frans är mina största idoler och mina hjältar! Jag är så glad att jag faktiskt har familj att älska!

Nej jag ser inte direkt lycklig ut. Är inte direkt lycklig. Men lite glad. Ögonen kommer nog aldrig le igen.

Yapp, nu har vi gjort det igen.. tagit tag i min träning. Jag behöver varenda liten endorifindroppe som jag bara kan få. Startsträcka är lång men huvudsaken är att det blir gjort. Jag har seriöst aldrig varit såhär otränad. Jag var lätt tjockast och svagast på gymmet idag, kondisen är.som bortblåst och jag ville bara gömma mig i ett hörn! Men jag fick tränat och det ger förhoppningsvis mer energi och lite mer glädje i det långa loppet.
Läkarsamtalet med Prag gick bra. Fick en hel del information och vet vad jag ska göra framöver.