Imorse var det snö på marken när vi vaknade. Vilket var väntat och Frans hade förberett siri på att på morgonen måste man gå upp med en gång och gå ut om man vill hinna leka i snön innan den försvinner.

Dom går upp och är ute redan vid nio. Siri som brukar kämpa så tappert för att få med mig ut har gett upp på det nu och idag var det ingen som frågade mig om jag orkade följa med. Jag kände mig så sorgsen över att hon nu bara accepterat att jag ligger där i sängen medan Frans leker med henne. Så jag lyckades på något magiskt vis ta mig ur sängen och trycka i mig en snabb frukost dessutom. Sen gick jag ut och gjorde dom sällskap. I två timmar var vi ute och lekte i snön. Innan vi gick in skottade jag framsidan och när vi kom in lyckades jag städa i köket, barnen fick varm choklad. och dessutom har vi efter snart ett år i huset lyckats skruva upp hyllorna i vårt sovrum. Vi har vakumpackat bebiskläder, liggdelen till vagnen och alla sängkläder vi köpt till Meya. Siri och Benjamin har fått lunch och sen fick de baka muffins. Men redan vid tre var energin helt slut. Nu har jag sovit i ett par timmar. Det är sjukt att hur mycket jag än försöker så räcker inte orken till att göra helt vardagliga saker en hel dag.
Jag undrar när jag ska orka igen. Sålänge jag mår så så är att jobba långt borta. Är sjukskriven i tre veckor till men har svårt att förstå hur jag skall kunna komma tillbaka till jobbet så snart. Jag får be om fortsatt sjukskrivning ett tag till och hoppas att vår Prag resa ger mig ny luft under vinnarna så jag orkar fungera normalt igen. Vad jag önskar av hela mitt hjärta att behandlingen lyckas! Den måste bara göra det!