En tår på kinden torkas av den iskalla höstvinden. Alla helgona, kanske kommer bli en dag som känns stor och fin sen, i år gör den ont... i år är en av mina två vackra döttrar en av de döda som ska hedras. I år får jag tända ljus och jag vill inte! Jag saknar henne varje dag. Igår pratade siri om meya en lång stund, hon brukar nästan alltid göra det när vi är ensamma hemma. Hon började gråta. Vad jag önskar att hon slapp gå igenom det. För det mesta mår hon gott såklart och pratar glatt om sin lillasyster bland änglarna, men de dagar när det inte är så glatt... det gör så ont!

Sitter och tittar på "en unge i minuten" och minns min förlossning.
Så underbar den var!
Så bra den gick och vilken hjältinna jag var! En sån drömupplevelse som jag alltid önskat mig, men nu sörjer jag att det mest troligt var den enda förlossning jag kommer få uppleva som kommer vara så. Och att den undrrbara upplevelsen inte fick fortsätta vara just så underbar! Varför detta jävla trauma! Varför! Varför! Varför! Varför känns inte ens som en fråga längre, för jag vet att det inte finns något svar, ändå ekar det i huvudet, varför!

Mina framtida förlossningar kommer aldrig vara så underbara, jag är så rädd att de skall bli skräckupplevelser! Jag sörjer det faktum att den upplevelsen kommer jag aldrig mer få uppleva. Vi hade kommit så långt. Vi skulle ju bara hämta hem vår lilla bebis. Men vi fick lämna sjukhuset utan barn. Kan fortfarade inte fatta att det hände oss. Varför just vi? Varför någon? Varför kunde inte vår vackra lilla krigarprinsessa som stod ut så länge få stanna hos oss här?