Väntar in den röda jävla kärringen vilken dag dom helst.
Dagarna just före mens är hemska, slits mellan hopp och förtvivlan, slösar gravtest för tusenlappar (en lätt överdrift) och kan inte fokusera på något annat än det där lilla lilla hoppet om att det bara skulle vara knappa nio månader tills jag får hålla en liten igen. En liten som kan greppa mitt finger, en liten att ge all den där kärleken som just nu ligger där inne och gör ont ont ont!
Idag har jag inte presterat någonting, ligger mest och väntar på att dagen ska ta slut så jag kan slösa ett nytt gravtest imorgon bitti för att sedan stirra på det i timmar med förhoppningen att kanske ett sträck uppenbarar sig, kanske om jag stirrar tillräckligt länge! Tycker inte om att ha det såhär. Och egentligen så vill jag ju inte vara gravid just nu, hade jag bara fått ha min Meya.
Känns nästan orättvist mot nästa barn, på något sätt är det ju mer efterlängtat än de andra, fast ändå inte!
Men kom då jävla menskärring så jag kan sluta hoppas!

Meya var vårt lilla mirakel. Vår lilla bröllopsbebis.

Vi började försöka redan ett bra tag innan bröllopet, och i april förra året så tog det sig! Så lycklig jag var! Jag skulle hålla det hemligt för Frans, han skulle få veta först på bröllopsdagen. Så var planen. Men så kom blödningen och missfallet var ett faktum. Så ledsen jag blev men livet gick vidare. Vi gifte oss och allt var bra, tills det blev ännu bättre!

Jag blev gravid igen! Så orolig jag var inledningsvis, men graviditeten löpte på och när vi i vecka 13 fick se att bebisen mådde bra så släppte all oro.

Graviditeten var en bergochdalbana, jag fick foglossning tidigt och stundtals kunde jag inte gå. Jag gjorde allt för att hålla ut på jobbet men fick sota för det på kvällarna.

Sen började klådan och man konstaterade att mina gallsyravärden hade stigit i höjden. Jag fick börja medicinera och min oro var kollosal! Dåliga gallsyravärden kan vara farliga för bebisen och det skrämde mig men när jag svarade bra på behandlingen så släppte all oro.

Jag gick igenom hela graviditeten, eller ska jag säga genomled hela graviditeten eftersom jag visste att det skulle resultera i ännu ett perfekt barn!

Och det gjorde det! Hon är helt perfekt, men hon fattas oss!

Vetskapen att nästa graviditet antagligen kommer kantas av samma komplikationer men att den psykiska pressen kommer att vara betydligt större gör mig så oerhört rädd. Kommer jag kunna känna glädjen i sparkarna, kommer jag kunna knyts an? Kommer jag vara lycklig!

Jag vet inte svaret på dom frågorna. Men jag fasar över hur jag tror det kommer bli.

Jag brinner ju så för graviditeter och förlossningar. Men det känns som att mina egna framöver kommer vara niomånader långa skräckupplevelser...

Idag har jag ett rum i mitt nya fina hus som jag inte kan besöka. Ett rum dit dörren står stängd. Ett rum så laddat med förväntningar som blev till sorg förtvivlan och ångest!

Vi höll på halva natten på inflyttningsdagen. Så ivrig var jag att få förbereda för det lilla miraklets nedkomst.

Vi blev nästan färdiga tills hon kom, helt oväntat och en smula för tidigt redan dagen efter.

            När vi kom hem från sjukhuset första gången utan Meya så fylldes det på med allt som orsakar sådan ångest och bottenlös sorg hos mig. 

Vagnar, babysitter, bilstol, Matstol, alla påsar med kläder som skulle packas upp, det lilla Apoteket för små som legat i badrummet, mina mammakläder och amningskläder. Allt lades på hög i rummet som väntade på sin lilla boende som aldrig kom. 

Igår öppnade jag för första gången dörren till demonerna. Gick in och satte mig på golvet, satte mig och lät tårarna forsa som Niagarafallen. 

Hur ska jag kunna öppna denna dörren igen? Hur ska jag kunna bädda ner en annan liten människa i Meyas säng. När det lilla barnet som jag senast lade ner på den fluffiga kudden inte andades och aldrig någonsin kommer att göra det heller. 

Hur ska jag putta ett annat barn i Meyas fina vagn som skulle följa med på så många promenader i vårsolen som hon föddes till. När den senaste promenaden som denna vagn gått var med en liten livlös vacker ängel. Denna fina ängel vaggades fram på grusvägen mot havet precis som hon skulle så många gånger. Men hon vaggades förgäves för hon skulle aldrig skrika och aldrig behöva tröst. 

Istället är det jag som skriker, skriker utav smärta!

Jag visste redan, när barnläkaren kom in så visste jag.
"Hon är död" lyckades jag i förtvivlan krysta fram.
Och han slog ut med armarna och ryckte på axlarna, den likgiltigheten, usch vad ont det gör. Min lilla flicka är död! Förstår du inte, hur kan du rycka på axlarna.
Någonstans i dimman hör jag honom säga att "det fanns inget vi kunde göra"
Dom frågar mig om jag vill se henne.

I den första chocken så vet jag inte, och jag svarar just det. Innerst inne så ville jag såklart men den känslan hade inte hunnit komma till kännedom än.
Barnmorskan förklarar att det nog är bäst att jag ser henne. När hon kommer in med Meya i famnen, inlindad i filtar vill jag bara få upp henne på bröstet med en gång. Jag håller så hårt i min lilla slicka, vill aldrig släppa taget! 
Jag tog av henne filtarna och la henne under mitt linne som jag aldrig hann få av mig under förlossningen. Min förtvivlan sliter mig i stycken.
"Vi måste försöka igen" hör jag någonstans ifrån, Frans min fina dina Frans!  
Jag hör mig själv svara, jag svarar innan jag kännt efter och jag känner bara NEJ inte nu.
Det går väll ett par timmar innan det vällde över mig, klart vi ska försöka nu! Jag vill ha fler barn, hur många som helst. Meya ska få bli storasyster och Siri ska få ett syskon att ro om!
Klart vi ska försöka igen.

Så rätt vad det var så var äl-testet positivt, vi hade prickat första ägglossningen som kom knappt sex veckor efter förlossningen.
Helt plötsligt så slås jag av panik.

Tänk om jag är gravid, tänk om jag inte är det. Hur gärna jag än Vill försöka och hur gärna jag än vill ha ett barn till, så är det lika skrämmande att mötas av ett plus på Stickan om en vecka som det är att få tillbaka mensen. Rädslan för ett missfall, rädslan för foglossningen som ju långt ifrån läkt ihop, rädslan för rädslan, rädslan för hur jag ska våga knyta an igen... Rädslan är överväldigande. Men inte mindre är rädslan för mensen, för att få bekräftat att det dröjer ytterligare innan jag kan få hålla ett litet syskon i min famn och nära det med kärlek och närhet.

Åh vad jag är oändligt rädd för allt! Rädd och förtvivlad

Siris bästa vän hade kalas och jag bakade tårtan. Brukar funka bra när vi hittar på saker, skönt att ha folk omkring sig. Men detta var bland det värsta. Vill inte avundas andra, Bill inte gråta när jag ser bebisar. Hittills har jag inge gjort det heller men det känns som att denna vidriga avund bara överöser mig nu och jag hatar mig själv för det!
Men när jag ser stora barn med deras småsyskon så slits jag sönder! Siri är också storasyster men kommer aldrig få ro om Meya på det sättet! Just som hon såg fram emot så länge, som hon längtade! Som jag längtade efter att få se det. Hon växte så mycket under min graviditet men det känns som jag lurat henne, snöt henne på konfekten...

Känner inte igen den jag blivit och jag gillar mig inte

Jag har varit med om det största och vackraste som kan hända en människa och jag hat varit med om det två gånger om! Jag är tvåbarnsmor till de vackraste flickorna jag någonsin skådat!

Jag borde vara den lyckligaste i världshistorien. Men det är jag inte! Jag har fått de två vackraste flickorna men bara en har jag privilegiet att få behålla, hålla om, pussa och krama på!

Min lilla Meya får jag aldrig se skratta, aldrig fick jag känna henne greppa om mitt finger eller höra henne skrika. 

Ingen hade en aning om hur sjuk hon var och hela förlossningen så mådde hon bra. Men så fort hon lämnade tryggheten inom mig så slutade hennes lilla kropp att fungera. Hon fick aldrig luft och snabbt sprang de iväg med henne!

"Jävla skit!"

Jag som skulle ha sen avnavling och få hålla henne ostört på bröstet i 90 minuter innan någon annan fick röra! Jag skulle amma, vyssa och berätta för henne hur mycket jag älskar henne! Om jag visste då ä, visste att det värsta inte skulle komma vara att hon inte fick ligga där just då, om jag visste att hon sldrig skulle få ligga där och söka sig mot bröstet... 

Livet vändes helt upp och ned på ett par minuter och efter det blir inget normalt igen. 

Meya dog den 19 mars 2015