Frans har beställt fredagsmys och vi sket i att det är måndag. Siri är hos farmor och farfar och vi har dukat upp med mums, tänt ljus, startat brasan och ska njuta av mysiga filmer och gott tills sena natten.

Hann träna en stund idag också så jag har ju förtjänat i alla fall lite snacks. Och så tänker jag äta lite mer och ta tag i det en annan dag. 5 e dagen sedan i tisdags som vi tränar så det ska nog reda upp sig.

Nu stänger vi av telefonerna och

Chefen ringde idag. Jag ar två veckor kvar på min sjukskrivning oxh hon undrar när jag tänkt börja jobba igen. Försökte förklara att det känns långt borta än. Vi väntar fortfarande besked från obduktionen och jag känner att jag är långt ifrån fungerande än. Hon ville gärna ha ett datum så jag ska i alla fall februari ut. Jag förstår att min sjukskrivning ställer till besvär i verksamheten men jag hade trotsat allt inte planerat för detta. Jag vill tillbaka och jobba men jag vill inte ta mig vatten över huvudet. Många kommer tillbaka betydlig tidigare än såhär men få har gått igenom detta två gånger på så kort tid. Jag är helt enkelt inte redo. Jag hoppas att halvtid i mars och sedan öka redan i april men jag kan ju inte lova något. Måste lyssna på kroppen och just nu är det ett par timmar om dagen som jag faktiskt känner att jag fungerar, kan tänka och andas på samma gång. Det går helt enkelt inte att jobba ännu. Även om jag känner mig usel. Tydligen har jag nu varit sjukskriven så länge (?? 4 veckor) att det kommer krävas ett möte med hr för att planera min tillbakagång i arbete. Möten är ju knappast vad jag känner för just nu men är det så det ska gå roll så får det ju bli så. Jag försöker blicka frammåt men slås ner när jag tvingas tänka på hur kort jag kommit oxh hur långt jag har kvar tills jag vågar lita på mig själv igen. Våga göra saker som kräver prestation. Jobba är en sådan sak!

Sitter här i den fuktiga luften på badhuset. Siri har tjatat i evigheter om att åka och bada och idag blev det av. Jag får fortfarande inte bada men mig gör det ingenting. Att sitta och titta på Frans och siri när de interagerar med varandra är det absolut bästa jag vet. Inget får mig att må så bra som att se dom två tillsammans! Så fina båda två! Min lilla jordfamilj. Tänk om folk kunde så hur stor vår familj är egentligen. Tänk om de kunde se dom änglar jag bär på mina axlar...
Hur som helst så sitter jag här och drömmer mig bort mot framtiden. Önskar att vi kunde snabbspola. Att den där tjejen som är så fantastiskt äntligen får sitt småsyskon.
Hon är så fin med grannens bebis. Vill hålla handen och sjunga för bebisen varje gång den skriker på grund av ett jobbigt blöjbyte. Vill klappa och krama och hålla i knät. Hon är tusen gånger finare än vad jag kunnat föreställa mig och då hade jag höga förväntningar. Och detta är ju inte ens hennes syskon, även om hon nog till viss del känner att det är en del av familjen. Våra familjer står varandra så nära att gränsen mellan dom och vi är ganska hårfin. Kanske ännu mer för siri. Jag vet att när det än blir så kommer det bli bra för henne. Hon kommer vara om möjligt ännu mer fantastisk när det finns en bebis här som faktiskt är enkel av hennes familj.