lämnat sv Siri på barnkalas, klump i halsen och gråt fyller mig från topp till tå! Helvetes jävla skit! Hatar att tycka synd om mig själv! Har liksom klarat mig ifrån den trots all jävla skit jag gått igenom. Men nu går det inte längre! Jag tycker så jävla synd! Jag tycker inte jag ska behöva det här! Hur fan kunde det vara min tur igen?
Har jag inte fått tillräckligt?
Jag önskar bara då djupt stt jag fick känna hennes hud igen, pussa henne på den mjuka mjuka kinden, känna hennes tyngd i min famn! Att jag fick se henne skratta!
Hur länge skall sorgen skölja över mig såhär! Jag lever för tanken att vi kommer ses igen, det är det lilla hoppet att vi en gång återförenas som gör att jag håller huvudet över vattenytan.
Vill inte behöva kämpa för att hålla mig flytande! Kommer jag någonsin känna igen mig själv igen? Finns det ett jag i all denna skiten?

jag har ett riktigt favorit tyg hemma!
Tänkt att sy något läckert till mig själv. Igår satt jag i evigheter och tejpade ihop mönstret. Ikväll och imorgon måste jag dock plugga :/
Sp jag hinner inte riktigt klippa ut tyget förens efter seminariet på tisdag. Efter det seminariet har jag lyckats samla ihop 15 urviktiga högskolepoäng, och förhoppningsvis behöver jag inte så många till för att komma in på barnmorska hösten 2016. Kom in på sommarmatte, 7,5 högskolepoäng, långt ifrån min grej men det ska nog gå. Jag gör allt för att samla poäng nu!

Tillbaka till tyget! Det är sååå snyggt

Tänkte mig något sånt här.

Om inte annat har vi en ny snygg matta!