igår blev meya två månader, då skickade Caroline Berntson, solisten som sadlade uppdraget att sjunga på meyas begravning en ljudfil med låten. Just sm den sjöngs på Meyas begravning. Det betyder så mycket, Siri ville lysna flera gånger innan läggdags, jag själv har nog spelat den flera timmar sedan igår.

Caroline hade ldrig tidigare sjungit på en begravning, jag ittade henne via ett filmklipp som delades på facebook, men hon gjorde det så fint. Rakt in i hjärtat! 

det gick inte att lägga upp bara ljudfilen å jag fick spla in ljudet med telefonen först, kvaliten är pinamt dålig i och med det mn man hör ändå hur vackert det var, hur vackert Caroline sjunger och jag är så obskrivligt glad att hon och hennes vän Johan som spelade gitarr tog sig tid att spela in det åt oss!
 

ny äntligen efter att stenen stått inne i Göteborg i över en och en halv vecka så står den på graven. Vad märkligt det är! Jag blev så glad när jag såg den på håll. Att det fult klottrade stålkorset bytts ut mot hennes fina fina lilla spöke.
Tänk att det är sånt man får glädja sig åt nu, istället för första leendet....
Så fel!
Stenen stod där så stolt med sitt stora leende och armarna upp i vädret som en välkomnande gest!
Och idag kom ännu en labanbody med posten. Ni är så underbara som inge glömmer, som fortsätter skicka. Laban är för alltid en liten familjemedlem, har fått en ny innebörd, han gör oss mitt i sorgen en smula gladare! Och nu håller han Meya sällskap!
Nu är hon inte ensam mer!

så var vi för andra gången felbokade hos kuratorn. Sist hade hon skrivit en tid åt oss men lagt in en annan i datorn, så när vi var på väg fotodag fick vi veta att hon inte var på kontoret.
Idag när jag verkligen hade behövt tiden, så har hon gjort bort sig igen.
Nu har vi ingen ny tid inbokad.
Tiderna ger så mycket men det är tröttsamt när det blir sådär!

Igår kom min vän förbi. Vi skulle vara föräldralediga ihop, hennes lilla Ida och min fina Meya skulle bli lekkompisar. Igår satt jag med Ida i knät! Vad int det gjorde och vad tårarna forsade hämningslöst. Vad glad jag ändå är att de flesta barn får vara som henne. Fullt levande och fullt friska, knubbiga små knyten. Vad jag önskar att min Meya var en av dom, en mjuk knubbig liten boll. Det skulle ju vara så!