skulle aldrig hämtat in posten idag. Allt har känt så bra idag! saknat men inte så det gör outhärdligt ont. Varit glad och gjort mitt bästa. Så tömmer jag lådan. Och där kom det igen! Slaget i ansiktet, knytnäven i solarplexus, JA JAG VET! Jag vet att jag skulle köpt blöjor vid det här laget! Jag vet det så jävla väl!
Tack libero, ni vet verkligen hur man förstör en bra dag! Tack!

legat ute på altanen och läst en stund nu, det resulterade i lite solbränna.

Ska ta mig en promenad ner till graven och se hur Meya har det. Får se om stenen kommit också. Annars kommer den i början på nästa vecka.

Fina lilla Meya, det går inte en sekund utan att mamma tänker på dig! Älskar dig i oändlighet. Men själar säger aldrig farväl!

Ligger på altanen och solar, det värmer verklige på nu. Försöker fokusera på skola igen. Men på npgot underligt vis är det som att det jag läser liksom inte fastnar. Försöker hitta referenser till arbetet men även när texten är på svenska så är det svårt att förstå. Men jag ger inte upp innan det är försent! Har fortfarande den chans att klara kursen, och fet ska jag försöka. Även fast jag mycket hellre skulle gå in och fortsätta sy på kjolen jag klippte till åt Siri igår kväll.

av min egen sort, pluggandet går ju ssådär kanske men jag har fått sytt idag igen. Åh vad skönt det är! Idag var det Siri som fick påfyllt lite i garderoben.
En kjol, misstänker att fröken kommer bli ganska nöjd över en snurrkjol i rosa/lila.

Nu får jag sätta mig med skolarbetet igen! Men roligt var det!

hur kan jag beskriva med ord vad du betyder för oss. Lilla fiskorven

Jag har fattat ett beslut. Allt tyg som jag lagt på hög i väntan på en liten att sitta model, de ska inte fortsätta ligga där orört. En av mina största hobbys ska inte också bli lidande. Idag blev tyger som var tänkt att klä Meya istället ert plagg för mig att bära.

Visst könner jag hur ringrostig jag är, det senaste jag sydde var löpare till bröllopet.

Men så ikväll så var jag tvungen att fatta ett beslut, låt tyget spöka eller gör något fint av det. Ja, jag valde det senare.

det är alltid så konstigt hos kuratorn. Skratt blandas med gråt, glädje med sorg, rädslor med förväntningar. En enda stor soppa av känslor. Så skönt, skönt att bara slå på kranen och låta det strömma, känslorna bara forsar ut helt ohämmat. Man kan prata om allt, ohämmat och jag behöver inte utsäkta mina känslor.
Vi ska fortsätta träffa Therese, skönt att veta att vi kommer fortsätta träffa henne tills vi har en frisk bebis i famnen. Kunna träffa samma genom all oro som kommer komma.

Efter kuratorn så åkte vi till Mölndal, träffade barnmorskorna som var med när Meya föddes. Vi har ju inte så mycket tankar kring förlossningen. Mycke kanske för att jag ju hade en drömförlossning. Och att jag är så insatt i arbetsrutiner och visste helatiden vad som hände. Jag visste ju inte vad som hände med Meya men jag har ju förstått sen.

De har fått ändra sina rutiner sen det som hände, inget hade kunnat rädda Meya, men det faktum att moderkakan slängdes är något de själva reflekterat över och nu får moderkakan inte lämna rummet innan man vet att bebisen mår bra.
Jag tänker att det är tur att jag själv stått där i stress och kaos, att jag förstår var det gick fel. Och att jag inte klandrar dom. Hade det hänt någon annan hade det ju kunnat resultera i anmälan. Egentligen till ingen nytta. Vi ville inte obducera, men moderkaksprov hade kunnat ge oss svar utan obduktion. Det hade kunnat skänka lite lugn i nästa graviditet, att veta om det kan vara genetiskt, det som Meya drabbades av, lilla skruttan. Idag vet vi inte, kan bara hoppas.

imorgon har deg gått åtta veckor. Min fina lilla Meya! Du skulle blivit åtta veckor. Kanske skulle du ha gett oss dina första leenden nu.
Om du bara visste hur gärna mamma vill få se dom, dina leenden, ett litet tandlöst.
Jag kan fortfarande inte ta in det. Vill att allt ska vara en mardröm, vill att du ska vara här igen!
Det är första gången jag skriver om din saknar utan salta tårar som rinner, åtta veckor, varför rinner inte tårarna? Har jag accepterat? Nej, jag kommer aldrig lära mig acceptera det faktum att du inte fick leva. Vem än det var som beslutade det. Du är en ängel nu.

Siri kom still insmygandes till mig igår, med tårarnas rinnande, hon hade suttit bredvid när Frans läste bloggen. "vilken din sång du sjöng för Meya mamma, men du var på hennes rum, man får inte vara på meyas rum"

Åh lilla älsklingen, man får vara på meyas rum nör man saknar henne och vill sitta där en stund.

"Jag vill vara på meyas rum mamma"

Dörren hålls stängd. Lika många demoner finns bakom dörrna än, lika plågsamma spöken. Siri fick gå in där igår, hon fixk in och kände, stannade en stund och gick ut igen.

"Det räcker så mamma"

Min förnuftiga, varmhjärtade, empatiska lilla tjej har tvingats genomgå det här. Hon tvingas varje dag inse det faktum att fet inte var som hon tänkt sig att bli storasyster.

Påväg till graven igår säger Siri.

"Vi vill ju att Meya ska vara här och då är vi ledsna. Men vi har ju en egen ängel nu mamma och då är vi inte ledsna"

..... Och dör kom tårarna igen....