artiklarna som ska läsas ligger på bordet framför mig. De som legat i datorn för att bli utskrivna i ett par veckor eller så. Några enstaka rader är skrivna i inledningen till arbetet som skall bli 6 sidor långt...
Jag beslöt mig när allt hände att jag SKA greja det här.
Sex och samlevnadskursen klarade jag att slutföra, på något mirakulöst sätt fick jag VG. Men Amningskursen går trögt, jag skulle ju kombinera praktik och teori var tanken. Nu sitter jag utan skrikbebis och skall försöka prestera något men det är bara stopp.
Låter inte mig själv acceptera att det inte går just nu, vill inte få den törnen i mitt självförtroende. Vet att dom här poängen är så otroligt viktiga för mig, för att jag skall kunna komma in på barnmorskeprogrammet hösten 2016 som hela tiden varit mitt stora mål. Att Meya dog har ju redan förändrat mitt liv för alltid men min stora drömmar och mål, jag vill inte skjuta upp dom ännu mer. Vill inte känna att Jah misslyckas med det jag tagit på mig. Jag måste helg enkelt fixa det här, hur det ska gå till vet jag inte men att det ska gå det vet jag.
Skicka lite koncentrationsförmåga och reflektionsförmåga tack

En vecka efter att Meya föddes skrev jag in mig i Viktväktarna.
Vikten kan ju ses som ett obefintligt problem när man går igenom det vi tvingas gå igenom varje dag.
Men innan graviditeten hade jag slitit för att bli av med kilona. Under graviditeten förlorade jag all karaktär och det blev på tok för många chokladkakor.
Med mer än 15 kilo kvar till startvikten och ytterligare några till målvikt så fick jag bråttom att göra NÅGOT.
Vi försöker ju som bekant redan att bli gravida igen, min kropp fixar inte 15 kilo till.

Med det sagt så funkar Viktväktarna galet bra för mig, jag går stadigt neråt och vid dagens vägning så har jag äntligen lyckats komma ner under 70 kilo igen. Jag går stadigt neråt och i ett lagom takt samtidigt som Viktväktarna bidrar till en ny livsstil, jag får äta vad jag vill, när jag vill. Men jag ska tänka på kvantiteterna. Jag kan ta en kaka på kalas eller en liten tårtbit. Men inte åtta kakor och två stora tårtbitar. Och jag tycker redan att jag lärt mig.

Om två veckor är det ägglossning igen, då hoppas jag ha hunnit ta nått kilo till. Jag är galet motiverad. Jag hoppas på ett fint plus på pinnen i slutet av maj. Håll alla tummar ni har att avvara.

Vaknade med en stor sten i magen idag. Jag sover på magen, sedan Meya föddes har jag kunnat göra det... Jag vaknade så. Och då kom den, sorgen, stenen som river med sina vassa kanter.
Under spädbaensfondens minnesstund så jämförde prästen sorgen med en sten och det stämmer så bra! Hon menade att vi kan slipa ner de vassa kanterna, ännu är jag skeptisk. Hon menade att våra tårar agerar som vågorna mot klipporna, att de slipar ner stenen och gör den mjuk och len. Tyngden från stenen bär vi alltid med oss, men när den är mjuk och rund så smeker den istället för att riva.
Jag vet inte, världshaven har slagit mot klipporna i miljontals år, så länge lever inte jag. Har svårt att se hur detta skulle kunna ge mig någonting.
Livserfarenhet säger vissa! Vet ni vad, jag vill inte ha livserfarenhet. Tänk vilken förståelse du kommer ha för patienter i samma situation sen när du är färdig barnmorska.... Kommer jag ens kunna möta dessa föräldrar professionellt?
Kanske min sten är mjuk och len när jag ligger för döden, när jag vet att snart får jag hålla henne nära igen! Mitt vackra barn!

Vi gick förbi graven idag.
Tittade aldrig på buketterna igår, tittade aldrig på korten.

Meya fick så mycket blommor, men inga blommor i världen är tillräckliga. De kan aldrig vara tillräckligt vackra eller dofta tillräckligt gott.

Kyrkan har satt upp ett provisoriskt kors fram tills dess att stenen kommer, direkt vi vaknar på måndag ska jag ringa och ta reda på när! Det ser så tomt ut hos Meya!

Istället för att göra det mysigt och ombonat på ditt rum så får jag göra fint vid din grav. Det är så fel Meya! Mamma vill inte göra fint på din grav, vet att det aldrig kommer bli fint nog.

Jag kan aldrig göra alla de saker för dig som jag velat, som jag önskar att jag kunnat. Och det jag kan göra det plågar mig för mycket. Älskade Meya, älskade älskade lilla Meya där under gravkullen...
Mitt hjärta blöder! När ska det sluta blöda?

"Du hade så bråttom ut
I vecka 36+6och efter bara en knappt timma på förlossningen så låg du en knapp minut på mitt bröst.
Men du drog aldrig ditt första andetag och aldrig fick jag höra din röst.
Pappa var hos dig når du tappert kippade efter luft, mammas och pappas kämpe.
Jag vet att du gjorde allt du Lindeman din kropp ville något annat.
Vi har hållit dig så hårt vi bara kunnat, sovit med dig nära.
Din syster har visat dig ditt rum och du har fått se solnedgången vid vattnet.
Så mycket mer vi ville visa dig, vi ville se dina vackra ögon, höra ditt skratt, le åt dina hyss.
Aldrig skulle det bli såhär!
Vem hade kunnat ana?
Vi ville ju ha dig här hos oss, är inte beredda att låta dig gå...
Vi kan se att du var sjuk, underbara Meya, men så perfekt ändå! Storasyster är så ledsen "dumma bebisens kropp".
Dumma kropp som bestämde åt oss alla att du inte fick vara här!
Fast att vi alla ville det så gärna....

Meya Astrid Eliisa Bräutigam
2015-03-19
3132 gram 47cm

Mamma, pappa och Siri älskar dig så"

Skrev jag i minnesboken på förlossningen där så många innan oss skrivit. Alldeles för många!

Jag har haft så ont om sånna i mitt liv, ont om de som alltid funnits där. Ont om människor att vända mig till i kris. Men det finns en, inte sådär hemskt mycket äldre än mig, men så nära modersgestalt man kan komma, våra barn är jämngamla, mina kusiner och mina egna flickor.

Hon har så många vackra ord min faster! Och dom tar aldrig slut.

Hon är så liten!
Det är så orättvist, hon är så liten att Frans kunde bära ut hennes lilla lilla kista till graven själv.

"Ni kanske inte märkte det igår men det var en solig dag hon begravdes på, och träden ville grönska. Det kan ni i alla fall se på bilderna när ni vill" Min bästa Caroline! Nej, jag märkte det inte igår, kunde inte ta in. Det var en vacker dag för vår Meya.

Jag önskar så att jag som så många andra kunde tro. Jag försöker övertala mig själv att jag gör det. Att du är min lilla ängel nu, att vi kommer att ses igen, att vi kommer återförenas sen. Men det är så svårt. Önskar att jag slapp tvinga mig själv att tro på det.
Jag tror inte på en Gud, inte förut oxh ännu mindre nu!
En allsmäktig Gud känns som ett hån efter allt jag tvingats gå igenom i mitt liv. Och när allt äntligen äntligen var så perfekt, då förlorar jag dig! Du som skulle göra mitt liv komplett.
Just när man skulle behöva en tro mest av allt, då är det som allra allra längst borta.
Och om OM det skulle finnas en Gud, då tycker han inte om mig ändå!