Från första stunden så börjar det..

Man överöses med saker som man måste ta ställnign till. Där ligger jag utslagen och fullständigt lamslagen av sorg och ska vara kapbel till att fatta rationella och genomtänkta beslut.

När Meya var en vecka gammal så mötte vi sjukhuskyrkan för första gången. Då fick vi höra att Meya enligt regelveket skulle vara begaven efter fyra veckor, det kom som ett knytnäveslag i magen och jag tappade luften. Fick inte ur mig ett ord och tårarna forsade. FYRA VECKOR?! Det ä ju helt inhumant. Hur ska jag mitt i den djupaste djupaste sorgen kunna besluta om hur jag vill ha mitt barns begravning?

Jag skulle ju sjunga vaggvisor, inte välja psalmer!

Vilken tur att alla sörjer olika och att min fina Frans var mer handlingskraftig inledningsvis, jag hade aldrig taigt mig ifrån ruta ett utan honom! Vi började så smått med att leta gravsten. Och vi hittade en perfekt, en glad sprallig och bedårande söt. den skulle vi bara ha, kosta vad den kosta ville.

men hur går man tillväga när man beställer en sten och vad skriver man på den? Hur köper man en kista och hur finansierar man sitt barns begravning?  

Kuratorn hjälpte till med mycket praktikskt, hon har ringt många samtal för våran skull, försäkringsbolag och arbetsgivare. Från sjukhuskyrkan fick vi hjälp med att ringa kyrkor och präster, kolla med begravininsplats, leta upp vart vår fina sten fanns att köpa och priset.

Jag vill inte veta vad en gravsten kostar eller hur det går till när man väljer en gravplats. Jag vil innte fatta beslut om var jag själv ska begravas eller vlket datum min dotter ska sänkas ner.

Vi har tagit allt i vår takt. Inte låtit oss stressas av riktlinjer. Att lyckas begrava vår dotter på fyra veckor skulle inte vara möjligt. På torsdag blir hon sju veckor och på fredag blir begravningen.

Det har varit absolut nödvändigt för oss att ta processen ett steg i taget, det hade varit omöjligt för oss att boka tid för begravning innan alla steg innan dess var färdiga.

Frans familj! Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över Frans familj och stödet dom har gett och ger oss.
Hans familj är så stor, stor och varm!
Vad jag hade önskat en familj som hans där alla står varandra så nära och månar så om varandra.
Hela Frans familj har träffat Meya, de har gett Meya ett sammanhang! Hon var inte bara en massa förväntningar som sedan försvann! Hon var ett litet barn, ett barnbarn, ett syskonbarn, en kusin! Och när dom träffat och hållt i henne så känns det verkligen som att hon fick vara det, fast hon inte fick vara.
Det har hjälpt mig så oerhört i min sorg att de ville träffa Meya.
Lika tacksam är jag över de ur min familj som fanns och finns där! Ni är ovärderliga!

Alla foton som min underbara faster tog med tårarna rinnandes och på skakiga ben. Dom är så ovärderliga, Meya blev förevigad och på de vackraste vis. Bilderna är så perfekta. Bilderna sammanställdes till en liten bok. Meyas bok.
Den är så din och står stolt i bokhyllan!

Min blogg, som jag startade för min skull, som en ventil för att pysa ut all ångest när gråten inte räcker... För att få känns hur sorgen rinner ur kroppen ner i tangenterna och ut, ut!

Idag har den funnits i tre dagar och över tusen unika besökare vet nu vem min Meya var, att hon funnits, att vi älskar henne så innerligt och att hon är föralltid saknad.

Bara idag så har över 600 personer läst min blogg! Jag blir rörd och glad, jag hoppas så att lösningen ger er något och att ni kommer tillbaka för att läsa igen! Det vore en ära!

samma dag som vi bäddade ner vår lilla skatt i kistan så körde vi henne till kyrkan. Det var något jag aldrig trodde jag skulle klara själv. Från början så bokade vi en transport men ju närmre datumet vi kom desto mer kändes det som något som vi själva borde göra, hennes föräldrar. 

Och när vi bäddat ner Meya i kistan så kändes det så självklart att det var så det skulle vara. Lugnet jag kände när vi körde iväg med henne är svårt att sätta ord på. Och något jag aldrig skulle förstå om någon försökt att berätta om liknande för mig. 

Efter dagen för nerbäddningen  så följde mig lugnet i flera dagar. Jag kände mig så stolt över Meya och jag kände mig faktiskt glad. Glad, så himla  glad även om glädjen överskuggades av en djup djup sorg så är jag ju så obeskrivligt glad att jag fick min Meya!

Jag älskar henne lika djupt och gränslöst som jag sörjer henne! Och kärlek gör en lycklig. Jag fick chansen att stoppa om henne och göra det mysigt, jag hennes mamma fick med alla medel jag kunde göra det så skönt som möjlilgt för min lilla bebis. Och det skänkte mig sån glädje att få göra det. Lugn att veta att nu är det jag som bäddat ner henne och ingen annan kommer att lyfta upp henne. Inga mer kalla britsar på bårhuset för min fina mjuka Meya. Alla dessa beslut som vi vait tvugna att fatta och alla tunga moment som vi bara behövt göra för oss och för meya, det har byggt upp lugnet, visst rasar jag ibland till botten igen men i grunden känns det glatt nu.

När den värsta sorgen lagt sig så vem vet, då kanske jag kan bli sådär sprudlande lycklig igen. Även om det känns som hundra år bort

Vår lilla Meya slets ifrån oss så tidigt! Vi fixk aldrig en chans att lära känna hennes humör, se henne utvecklas till en liten person och se henne ta plats i familjen.

Istället har vi fått kämpa för att skapa oss minnen!

Vi tog med Meya hem! Den bästa beslut vi tagit! Meya har fått se huset som vi köpte med henne i tankarna, hon har fått se rummet som var tänkt att bli hennes, fått åka i sin vagn, gunga i babysittern. Hon har suttit brevid Siri i sin stol medan Siri pysslade med pärlor.

Meya har fått titta på havet i solnedgången, vi har visat henne himlen och alla stjärnorna. Siri har sjungit för henne.

Varje dag rönder vi ljus vid matbordet för Meya, och Siri sjunger. Det har blivit en fin liten "ritual" och den är nästan viktigast för Siri. Glömmer vi någon gång så påminner hon oss genast!

Alla minnen vi skapat är det enda vi har att se tillbaka på. Och jag är så glad att jag har något överhuvudtaget att blicka tillbaka på.

Meya är för alltid en del av familjen, hon var så välkommen och hon är så saknad!

Jag är tvåbarnsmor och mina flickor gör mig komplett. Meya tog en liten bit av mig med sig när hon lämnade. Ett tomrum som jag aldrig kommer fylla. Jag varken kan eller vill fylla det. En dag blir jag hel igen. Den dagen vi möts i himlen!

             Ni tog jag kattskrället på bar gärning, visst ser han ut att mysa lite med valpen nära nära. 

Lasse tycker annars generellt att Bertil var en mycket dålig idé, han förstår inte alls vad vi ska med denna plåga till. 

Bertil å andra sidan tycker att lasse är bland det bästa som finns, bäst efter Siri då möjligen. 

Men när jag hittar dom såhär så ökar hoppet om att de ska bli vänner en dag. Kanske Lassw rent av kan  komma att tycka om Bertil i alla fall korta stunder av dygnet! 

Meya var vårt lilla mirakel. Vår lilla bröllopsbebis.

Vi började försöka redan ett bra tag innan bröllopet, och i april förra året så tog det sig! Så lycklig jag var! Jag skulle hålla det hemligt för Frans, han skulle få veta först på bröllopsdagen. Så var planen. Men så kom blödningen och missfallet var ett faktum. Så ledsen jag blev men livet gick vidare. Vi gifte oss och allt var bra, tills det blev ännu bättre!

Jag blev gravid igen! Så orolig jag var inledningsvis, men graviditeten löpte på och när vi i vecka 13 fick se att bebisen mådde bra så släppte all oro.

Graviditeten var en bergochdalbana, jag fick foglossning tidigt och stundtals kunde jag inte gå. Jag gjorde allt för att hålla ut på jobbet men fick sota för det på kvällarna.

Sen började klådan och man konstaterade att mina gallsyravärden hade stigit i höjden. Jag fick börja medicinera och min oro var kollosal! Dåliga gallsyravärden kan vara farliga för bebisen och det skrämde mig men när jag svarade bra på behandlingen så släppte all oro.

Jag gick igenom hela graviditeten, eller ska jag säga genomled hela graviditeten eftersom jag visste att det skulle resultera i ännu ett perfekt barn!

Och det gjorde det! Hon är helt perfekt, men hon fattas oss!

Vetskapen att nästa graviditet antagligen kommer kantas av samma komplikationer men att den psykiska pressen kommer att vara betydligt större gör mig så oerhört rädd. Kommer jag kunna känna glädjen i sparkarna, kommer jag kunna knyts an? Kommer jag vara lycklig!

Jag vet inte svaret på dom frågorna. Men jag fasar över hur jag tror det kommer bli.

Jag brinner ju så för graviditeter och förlossningar. Men det känns som att mina egna framöver kommer vara niomånader långa skräckupplevelser...