Redan när vi låg på sjukhuset så kom Therese in och pratade med oss. Inte i egenskap av gammal kollega med medkänsla utan i egenskapa av meddrabbad och aktiv inom Spädbarnfonden. 

Det kändes så bra, hon hade så många ord, så många ord som jag inte hade funnit själv än. För hur sätter man ord på det ofattbara.  Det som inte ens går att greppa, att vårt barn vände i porten till himlen och gick in igen.

Igår hade Spädbarnfonden  en minnesstund, jag velade fram och tillbaka i flera dagar, ska jag våga åka. Meya är ju inte ens begravd ännu. Vad kommer jag få höra och hur kommer jag känna. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig men vi ordnade barn och hundvakt och åkte dit.  

Minnesstunden var så fin, tårarna forsade, och det gjorde dom på alla andra också. Dom kände min sorg, ja eller inte min sorg men samma sorg. Inte likadan, samma. Vi all som satt i det rummet ar gått och går ignom samma sak, för vissa var det nyligen, för andra har et gått ett tag, för vissa har det gått lång tid. Men alla sörjer vi våra barn.

Jag mötte en gammal studiekamrat där, det är verkligen ett ställe jag inte vill träffa gamla bekanta. Men det visar bara så tydligt, det är för många barn som inte får leva.

Visste ni att det dör mer än ett barn om dagen, mer än ett barn om dagen i Sverige. Mer än en gång varje dag så får föräldrar säga adjö för tidigt! Och det är skit!

Spädbarnsfonden är en ideell organisation som drivs av föräldrar som förlorat sina barn.

Jag har fått så mycket omtanke från så  många. Från vänner och bekanta och folk som jag inte ens känner. Jag har fått presenter och små minnen hemskickat till mig från folk som jag inte ens träffat. Det betyder så orhört mycket. 

Jag har nått ut till så många läsare och därför vågar jag skriva det här, om DU känner att du vill göra NÅGOT och har en liten slant över. Skänk den till Spädbarnsfonden för deras stöd till drabbade är ovärderligt och dera forskning behövs.    

Skänk en liten gåva för Meya eller någon annan drabbad. Klicka här för att komma till spädbarnsfondens gåvosida. 

Skriv gärna en kommentar om du väljer att bidra, så jag kan tacka dig personligen!

Ett litet barn med blåa läppar
Det vackraste jag sett
Vårt lilla barn fick läppar blå
Nu blir det inte lätt
Du lilla barn, vi älskar så
Men du lämnade vår jord
Vårt lilla barn med blåa läppar
En saknad utan ord

Idag fick vi post.
När våra stora var små umgicks vi nästan dagligen! Vi delar så många intressen, Sandra och jag. Vi bakar och syr och uppskattat det mesta i pysselväg båda två.

Idag landade ett vadderat kuvert i lådan med så fint innehåll. Innehållet var omsorgsfullt tillverkade. Siri fick en klänning, Bertil-Bus en så fin scarf och jag fick ett armband med mina fina tjejers namn!

Alla tankar värmer så mycket, och när folk anstränger sig som Sandra gjort och från ingenstans så blir jag rörd till tårar!

Tack snälla snälla Sandra och Mathias! Ni får komma förbi på en fika någon dag!

PS. Bertil blev mycket nöjd och tycktes känna sig väldigt stilig i sin sjal.

Jag ser hur antalet besökare bara tickar på och jag förstår i ärlighetens namn inte hur ni kunde bli så många så snabbt. 

ni är helt underbara pch responsen jag får gör mig så himla glad. Nör jag började kändes det nervöst och när jag med darriga fingrar klickade på "spara inlägg" för första gången så viste jag inte hur reaktionerna skulle bli. 

Ganska snabbt hände det jag var mest rädd för! En person som var modig nog att vara anonym sa det... "Du kanske inte borde lägga upp bilder på ett dött barn, det känns sjukt obehagligt" det träffade mig som en pil rakt igenom hjärtat. Bland mina fem första besökare så trädde alltså den hör idioten fram. 

Jag gav upp, nu  blir det ingen mer blogg... Med tårarna sprutandes så förklarade jag i en facebookgrupp vad som hänt. Men då trädde Jenny fram, hon peppade mig, fick mig att fortsätta. 

Jenny har en egen blogg. Hon bloggar om sitt livs förlust. För 9 månader råkade hon ut för det ofattbara, hennes Bella fick inte leva mer. Hon flög iväg efter en trafikolycka! Det berör mig så djupt. Och det ger mig en fingervisning om hur min sorg kanske yttrar sig sedan, om ett tag, när det värsta värsta såret i alla fall slutat blöda.

Jennys blogg heter www.mittofrivilligaliv.se 

(Jag har fått lov att dela bloggen) 

Som vi väntat allihop, hela familjen. Och den som väntat mest otåligt är den lilla förken på bilden. Som hon repeterat allt i månader, allt som hon ska lära den lilla bebisen. Som hon planerat för vad hon ska göra med bebisen när den väl kommer ut.

Hon har pratat med, kramats och klappat på Meya varje dag.

Det sista hon gjorde varje kväll och det första hon gjorde varje morgon var att ge bebisen en stor puss och kram. Min fina Siri, vad jag är ledsen att dina planer aldrig fick bli verklighet!

Jag fick nys om en tävligt med sjukt fint pris. Som bloggare kan man nämligen vara med och tävla om en goodibag från Bamba.se till ett väde av 900 kr. 

För att vara med och delta i tävlingen så är kravet att man har tillgång till en blogg. Och det har ju jag så varför inte give it a go.  En goodiebag skulle jag kunna behöva nu. 

Bambapåsen innehåller fina gåvor från Teddykompaniet, Brio, Micki, Melissa & Doug, Sophie the Giraffe, Tildas, Carlo Baby, Plasto och Rätt Start. 

När det blir småsyskon så finns det nog en hel del intressant i påsen. Och desutom behöver nog Siri både Brio och Teddykompaniet. Jag håller tummarna!

Sitter i solen på altanen! Precis som jag i ett halvår längtat efter att få göra! Men vagnen med den lilla som skulle stå intill den är inte där! Hur kan gräset var så grönt och solen vara så varm när hon inte är här?
I ett halvår jag kag föreställt mig hur det ska vara att sitta på altanen och blicka ut mot lekplatsen. Den man så väl kan observera från platsen där jag sitter. Där Siri skulle kunna springa medan jag skulle kunna ta en fika och amma den lilla.
Nu springer Bertil och hittar på bus i gräset, den lilla valpen som ger så mycket men Meya kan aldrig stappla runt här... Och det gör så ont!
Siri är på dagis, Frans på gymmet... Jag sitter i solen som borde vara så underbar men kan jag vara mer likgiltig?
För min del kan det lika gärna regna, blåsa och piska på.

Och där kom den.... Just i skrivande stund, hatat mig själv som inte vill se den. Barnvagnen som dras fram och tillbaka med en liten som har svårt att sova. Jag hör skriket ända hit, åh vad jag önskar att Meya kunde skrika så! Att hon fick fylla sina lungor med vårluft och skrika tills öronen ramlar av en.

Det är allt jag önskar, men jag vet ju så väl att så blir det aldrig!

Där satt jag med min fina tjej i famnen och började känna hur paniken växte. Hur blir det nu? Har vi råd att vara hemma båda två? Vad kostar en begravning?

Vi som just så gott som tömt sparkontot för att betala det sista av kontantinsatsen. Skulle vi ens ha råd med en liten sten. Söker runt på nätet och läser "man kan plocka sin Egen sten i skogen för att dra ner kostnaderna"... Ännu mer panik!
Det får bara inte bli så. Tårarna forsar ner när jag ser framför mig hur Meya skulle ligga begravd under en mosstäckt sten rakt från skogen bredvid alla andra fina stenar på kyrkogården.
Frans var inte ett dugg orolig "det där löser sig"... Vadå löser sig? Ska vi ta ett lån för att begrava Meya värdigt?

Känslan att sitta där med min fina lilla ängel i famnen och känna hur ångesten för ekonomin växer, då mår man illa på mänskligheten. Hur kan ekomomi och pengar ha blivit så viktigt?

För dig som inte är så intresserad
av försäkringar och liknande, du kan sluta läsa nu. Men summan av kardemumman är att det löste sig, Meya var försäkrad och pengarna täcker begravningen med råge. För dig som liksom jag håller ett litet barn i famnen och känner panik. Det löser sig faktiskt! Kuratorn är till stor hjälp i den biten!

När Meya dog så fick vi ut pengar från gravidförsäkringen. Den summan täcker precis kostnaden för gravstenen och kistan. Jag hade trygg hansas gratisförsäkring.

Men förutom gravidförsäkringen så finns en försäkring som Göteborg Stad tecknade efter hisingsbranden. De upptäckte då hur många unga som var oförsäkrade och såg problemet i det. Den gäller för alla minderåriga i kommunen och vi är så obeskrivligt glada att vi var skrivna i Göteborg till den 1a april. Vilket innebär att vi fick ta del av försäkringen. Hade vi i själva verket varit skrivna i Stenungsund så hade Meya varit oförsäkrad, i Stenungsund måste man bott en månad innan försäkringen gäller.

Frans han är dessutom försäkrad via jobbet vilket innebär att han kommer få tillbaka inkomstförlusten retroaktivt när han väl är tillbaka i heltidstjänst igen.