jag har nästan helt arbetat ikapp skolarbetet! Fördjupningsarbetet ät färdigt, nu har jag bara två små uppgifter kvar tills den 2a juni innan även dessa högskolepoäng är i hamn. Det känns stort och oerhört viktigt för mig, jag har lyckats slutföra två projekt som påbörjades innan Meya flög mot stjärnorna. Två projekt som var en stor del i mina framtidsplaner och som jag snart kan arkivera i färdigt högen! Jag är då stolt, jag grejar det trots att varje cell skriker av smärta. Skriker av kärleken jag aldrig fick ge! Vackra lilla barn!

exakt var hade bu tänkt jag skulle sova då

bertil har varit hos svärföräldrarna. Han är där ganska mycket, svärmor verkar tycka om att sitta hundvakt.

Bertil är så fin, tycker om att sitta på axeln, vi letar fortfarande bur till bilen i lagom storlek, lagom pris och okej standard. Så än så länge åker han i knät. Eller på axeln då!
Han är så härlig vår fyrbenta glädjespridare

solen riktigt värmer idag! Liseberg är smäckfullt med glada barn och matta föräldrar.
Jag känner mig långt ifrån glad, det var sånthär vi skulle göra med två barn fortsättningsvis, det är så tomt, allt är så fel!
Barnvagnar och magar överallt medan storasyskon rastas... Vill också sitta i skuggan med en liten på armen! Varför är livet så grymt mot mig?

det är som att hela min identitet blir ifrågasatt. Det som jag alltid tyckt om med mig själv är som bortspolat och min person och mitt själv är utsmetad långt utanför konturerna. Kanske låter helt ologiskt och flummigt men det är så det känns.
Min förmåga att glädjas åt andras framgång, den är försvunnen. Jag mår istället dåligt för alla nya graviditeter, alla söta bebisbilder på Facebook, elle ännu värre syskonbiler! Jag hatar det faktum att allt jag varit och tyckt om hos mig själv är borta med vinden, och jag tycker inte om mig själv längre' önskar jag också fick vara sådär "det händer inte mig" naiv och lycklig. Vill ha min Meya tillbaka!

det är som att hela min identitet blir ifrågasatt. Det som jag alltid tyckt om med mig själv är som bortspolat och min person och mitt själv är utsmetad långt utanför konturerna. Kanske låter helt ologiskt och flummigt men det är så det känns.
Min förmåga att glädjas åt andras framgång, den är försvunnen. Jag mår istället dåligt för alla nya graviditeter, alla söta bebisbilder på Facebook, elle ännu värre syskonbiler! Jag hatar det faktum att allt jag varit och tyckt om hos mig själv är borta med vinden, och jag tycker inte om mig själv längre' önskar jag också fick vara sådär "det händer inte mig" naiv och lycklig. Vill ha min Meya tillbaka!

[Bild]

igår blev meya två månader, då skickade Caroline Berntson, solisten som sadlade uppdraget att sjunga på meyas begravning en ljudfil med låten. Just sm den sjöngs på Meyas begravning. Det betyder så mycket, Siri ville lysna flera gånger innan läggdags, jag själv har nog spelat den flera timmar sedan igår.

Caroline hade ldrig tidigare sjungit på en begravning, jag ittade henne via ett filmklipp som delades på facebook, men hon gjorde det så fint. Rakt in i hjärtat! 

det gick inte att lägga upp bara ljudfilen å jag fick spla in ljudet med telefonen först, kvaliten är pinamt dålig i och med det mn man hör ändå hur vackert det var, hur vackert Caroline sjunger och jag är så obskrivligt glad att hon och hennes vän Johan som spelade gitarr tog sig tid att spela in det åt oss!