Sitter i solen på altanen! Precis som jag i ett halvår längtat efter att få göra! Men vagnen med den lilla som skulle stå intill den är inte där! Hur kan gräset var så grönt och solen vara så varm när hon inte är här?
I ett halvår jag kag föreställt mig hur det ska vara att sitta på altanen och blicka ut mot lekplatsen. Den man så väl kan observera från platsen där jag sitter. Där Siri skulle kunna springa medan jag skulle kunna ta en fika och amma den lilla.
Nu springer Bertil och hittar på bus i gräset, den lilla valpen som ger så mycket men Meya kan aldrig stappla runt här... Och det gör så ont!
Siri är på dagis, Frans på gymmet... Jag sitter i solen som borde vara så underbar men kan jag vara mer likgiltig?
För min del kan det lika gärna regna, blåsa och piska på.

Och där kom den.... Just i skrivande stund, hatat mig själv som inte vill se den. Barnvagnen som dras fram och tillbaka med en liten som har svårt att sova. Jag hör skriket ända hit, åh vad jag önskar att Meya kunde skrika så! Att hon fick fylla sina lungor med vårluft och skrika tills öronen ramlar av en.

Det är allt jag önskar, men jag vet ju så väl att så blir det aldrig!

samma dag som vi bäddade ner vår lilla skatt i kistan så körde vi henne till kyrkan. Det var något jag aldrig trodde jag skulle klara själv. Från början så bokade vi en transport men ju närmre datumet vi kom desto mer kändes det som något som vi själva borde göra, hennes föräldrar. 

Och när vi bäddat ner Meya i kistan så kändes det så självklart att det var så det skulle vara. Lugnet jag kände när vi körde iväg med henne är svårt att sätta ord på. Och något jag aldrig skulle förstå om någon försökt att berätta om liknande för mig. 

Efter dagen för nerbäddningen  så följde mig lugnet i flera dagar. Jag kände mig så stolt över Meya och jag kände mig faktiskt glad. Glad, så himla  glad även om glädjen överskuggades av en djup djup sorg så är jag ju så obeskrivligt glad att jag fick min Meya!

Jag älskar henne lika djupt och gränslöst som jag sörjer henne! Och kärlek gör en lycklig. Jag fick chansen att stoppa om henne och göra det mysigt, jag hennes mamma fick med alla medel jag kunde göra det så skönt som möjlilgt för min lilla bebis. Och det skänkte mig sån glädje att få göra det. Lugn att veta att nu är det jag som bäddat ner henne och ingen annan kommer att lyfta upp henne. Inga mer kalla britsar på bårhuset för min fina mjuka Meya. Alla dessa beslut som vi vait tvugna att fatta och alla tunga moment som vi bara behövt göra för oss och för meya, det har byggt upp lugnet, visst rasar jag ibland till botten igen men i grunden känns det glatt nu.

När den värsta sorgen lagt sig så vem vet, då kanske jag kan bli sådär sprudlande lycklig igen. Även om det känns som hundra år bort

Vår lilla Meya slets ifrån oss så tidigt! Vi fixk aldrig en chans att lära känna hennes humör, se henne utvecklas till en liten person och se henne ta plats i familjen.

Istället har vi fått kämpa för att skapa oss minnen!

Vi tog med Meya hem! Den bästa beslut vi tagit! Meya har fått se huset som vi köpte med henne i tankarna, hon har fått se rummet som var tänkt att bli hennes, fått åka i sin vagn, gunga i babysittern. Hon har suttit brevid Siri i sin stol medan Siri pysslade med pärlor.

Meya har fått titta på havet i solnedgången, vi har visat henne himlen och alla stjärnorna. Siri har sjungit för henne.

Varje dag rönder vi ljus vid matbordet för Meya, och Siri sjunger. Det har blivit en fin liten "ritual" och den är nästan viktigast för Siri. Glömmer vi någon gång så påminner hon oss genast!

Alla minnen vi skapat är det enda vi har att se tillbaka på. Och jag är så glad att jag har något överhuvudtaget att blicka tillbaka på.

Meya är för alltid en del av familjen, hon var så välkommen och hon är så saknad!

Jag är tvåbarnsmor och mina flickor gör mig komplett. Meya tog en liten bit av mig med sig när hon lämnade. Ett tomrum som jag aldrig kommer fylla. Jag varken kan eller vill fylla det. En dag blir jag hel igen. Den dagen vi möts i himlen!

Meya var vårt lilla mirakel. Vår lilla bröllopsbebis.

Vi började försöka redan ett bra tag innan bröllopet, och i april förra året så tog det sig! Så lycklig jag var! Jag skulle hålla det hemligt för Frans, han skulle få veta först på bröllopsdagen. Så var planen. Men så kom blödningen och missfallet var ett faktum. Så ledsen jag blev men livet gick vidare. Vi gifte oss och allt var bra, tills det blev ännu bättre!

Jag blev gravid igen! Så orolig jag var inledningsvis, men graviditeten löpte på och när vi i vecka 13 fick se att bebisen mådde bra så släppte all oro.

Graviditeten var en bergochdalbana, jag fick foglossning tidigt och stundtals kunde jag inte gå. Jag gjorde allt för att hålla ut på jobbet men fick sota för det på kvällarna.

Sen började klådan och man konstaterade att mina gallsyravärden hade stigit i höjden. Jag fick börja medicinera och min oro var kollosal! Dåliga gallsyravärden kan vara farliga för bebisen och det skrämde mig men när jag svarade bra på behandlingen så släppte all oro.

Jag gick igenom hela graviditeten, eller ska jag säga genomled hela graviditeten eftersom jag visste att det skulle resultera i ännu ett perfekt barn!

Och det gjorde det! Hon är helt perfekt, men hon fattas oss!

Vetskapen att nästa graviditet antagligen kommer kantas av samma komplikationer men att den psykiska pressen kommer att vara betydligt större gör mig så oerhört rädd. Kommer jag kunna känna glädjen i sparkarna, kommer jag kunna knyts an? Kommer jag vara lycklig!

Jag vet inte svaret på dom frågorna. Men jag fasar över hur jag tror det kommer bli.

Jag brinner ju så för graviditeter och förlossningar. Men det känns som att mina egna framöver kommer vara niomånader långa skräckupplevelser...

Idag har jag ett rum i mitt nya fina hus som jag inte kan besöka. Ett rum dit dörren står stängd. Ett rum så laddat med förväntningar som blev till sorg förtvivlan och ångest!

Vi höll på halva natten på inflyttningsdagen. Så ivrig var jag att få förbereda för det lilla miraklets nedkomst.

Vi blev nästan färdiga tills hon kom, helt oväntat och en smula för tidigt redan dagen efter.

            När vi kom hem från sjukhuset första gången utan Meya så fylldes det på med allt som orsakar sådan ångest och bottenlös sorg hos mig. 

Vagnar, babysitter, bilstol, Matstol, alla påsar med kläder som skulle packas upp, det lilla Apoteket för små som legat i badrummet, mina mammakläder och amningskläder. Allt lades på hög i rummet som väntade på sin lilla boende som aldrig kom. 

Igår öppnade jag för första gången dörren till demonerna. Gick in och satte mig på golvet, satte mig och lät tårarna forsa som Niagarafallen. 

Hur ska jag kunna öppna denna dörren igen? Hur ska jag kunna bädda ner en annan liten människa i Meyas säng. När det lilla barnet som jag senast lade ner på den fluffiga kudden inte andades och aldrig någonsin kommer att göra det heller. 

Hur ska jag putta ett annat barn i Meyas fina vagn som skulle följa med på så många promenader i vårsolen som hon föddes till. När den senaste promenaden som denna vagn gått var med en liten livlös vacker ängel. Denna fina ängel vaggades fram på grusvägen mot havet precis som hon skulle så många gånger. Men hon vaggades förgäves för hon skulle aldrig skrika och aldrig behöva tröst. 

Istället är det jag som skriker, skriker utav smärta!

Vi låg på sjukhuset i fem dagar! Det var så skönt att vara där och kunna ha Meya hos oss hela tiden. Men största anledningen till att vi var där var att jag inge kunde sova. Jag fixk både insomningstabletter och morfininjektioner under nätterna på sjukhuset för att lättare kunna sova. De bytte ut mina smärtstillande mot Panocod istället för panodil, vilket gjorde mig dåsig mest hela tiden, men då sov jag i alla fall.
De korta stunder jag lyckades sova slets jag till vakenhet av panik. Jag ville inte sova bort den lilla korts stund av mitt liv som jag hade möjligheten att vara hos mitt barn!
Rätt vad det var så vällde sorgen över mig igen och drog i mig från alla håll! Jag trodde verkligen att jag skulle dö av sorg. Inledningsvis både trodde och hoppades jag nog det. Trodde att sorgen skulle leda till att jag skulle få följa med lilla Meya till änglarna. Men lika förvånad varje gång så vaknade jag och påmindes om hur ont det gjorde.

Jag är så otroligt glad idag att jag delade alla de där timmarna med Meya. Att jag sovit med henne intill, att jag höll henne så hårt alla de där första dagarna.

Successivt så började sömnen bli lättare och mer ihållande. Jag ville inte åka hem med några mediciner, vill inte ha sån skit hemma!

När sömnen tillslut fungerade någorlunda så var det dags att åka hem. Åka hem och lämna min vackra ängel på sjukhuset! Bortsätt från dödsbeskedet så är det fortfarande det värsta jag någonsin varit med om! Att lämna sjukhuset som vi kom in på med sådan förväntan, och lämna det med den värsta sorgen en människa kan drabbas av. Att lämna min lilla flicka på sjukhuset, åka hem, långt ifrån henne! Sorgen skär igenom mig som knivblad bara jag skriver om det.

På fredag är hennes begravning och jag har en känsla av att den bottenlösa och lamslående fysiska smärtan kommer jag få uppleva igen. Bara tanken att min lilla flicka i sin lilla lilla kista ska sänkas ner i marken....
Vad jag önskar att jag slapp uppleva det här! Att vi slapp! Att vi fixk vara en lycklig familj på fyra precis som det var tänkt!

Den frågan!
Den bränner i mig varje dag!

Till skillnad från många andra som förlorar sona barn i magen så vet vi ju till viss del varför.

Meya föddes svårt sjuk. Hennes lilla kropp mådde så bra medan jag hjälpte den med min, men nör tanken var att hon skulle andas själv så gick det inte.

När Meya föddes fick hon apgar 1. Poängen som skall vara 10 var bara 1. Hon fick poäng för puls, hon hade en svag puls min lilla tjej.

Barnmorskan navlade av och sprang iväg med min lilla älskling! Det gör så ont att hon inte kunde stannat på mitt bröst. Hade man vetat utgången så hade hon ju fått stanna och dö i tryggheten hos sin mamma. Istället dog hon i kaoset bredvid barnbordet där läkare gjorde allt för att få igång hennes lilla kropp.

Meya kämpade! Hon var så tapper och hon ville leva, ville andas. Inledningsvis så svarade hon bra på behandling. Efter sju minuter så vad pulsen bra och hon hade fått lite färg. Hennes pappa fick se henne öppna ögonen och höra hur hon kippade efter luft. Men så la allt bara av! Åh vad jag gråter när jag skriver det här!

Meya levde i 25 minuter, i ytterligare 20 minuter gav läkarna hjärtmassage och försökte förgäves med allt som gick att få liv i Meya!

Meya föddes med ert extremt ovanligt kromosomfel. Jag är 24 år och födde ett barn med kromosomfel. Och inte heller ett av de tre kromosomfel som är så gott som de enda förekommande utan ett kromosomfel utan namn. Läkarna river sig i huvudet och förstår inte alls. De ville så gärna obducera Meya men vi sa nej! Tanken att någon skall röra hennes fina kropp på det sättet får det att kännas som om dom skär i mig.

Av någon anledning så hade dom hunnit slänga moderkakan, i vanliga fall kan man ta ett moderkaksprov. Kah blir både ledsen och besviken. Då hade vi kunnat få veta utan att göra illa Meya.

Även om mitt varför inte så mycket handlar om varför henens hjärta stannade så kvarstår frågan! Varför?

Hur kan något så litet som en kromosom ta vår Meya ifrån oss?
Livet är så sjukt orättvist!

Siris bästa vän hade kalas och jag bakade tårtan. Brukar funka bra när vi hittar på saker, skönt att ha folk omkring sig. Men detta var bland det värsta. Vill inte avundas andra, Bill inte gråta när jag ser bebisar. Hittills har jag inge gjort det heller men det känns som att denna vidriga avund bara överöser mig nu och jag hatar mig själv för det!
Men när jag ser stora barn med deras småsyskon så slits jag sönder! Siri är också storasyster men kommer aldrig få ro om Meya på det sättet! Just som hon såg fram emot så länge, som hon längtade! Som jag längtade efter att få se det. Hon växte så mycket under min graviditet men det känns som jag lurat henne, snöt henne på konfekten...

Känner inte igen den jag blivit och jag gillar mig inte