Jag är så trött. Trött både fysiskt och psykiskt.
Mamma hörde av sig idag.
En del i den uppväxt som jag skrev att jag skulle berätta om. Min mamma är sjuk! Jättesjuk!
I perioder i mitt liv gjorde jag allt för att skydda henne. Som liten gjorde jag allt för Att försvara henne, beskydda henne och hjälpa henne. I många år gick så extremt mycket energi åt till att orka vara hennes mamma fast jag var hennes barn. Varje dag jag kom hem från skolan fick jag snabbt utvärdera hur hon mådde. För det kunde svänga fort! Jag pendlade mellan gudagåva och jävulen med tvära kast och aldrig visste jag hur hon skulle må när jag kom hem.
Jag har slitits ur sängen på nätter och fungerat som ett verbalt bollplank. Det fysiska våldet var aldrig det värsta men helt skonad
från det var jag inte heller.
Trots det så gjorde jag vad barn gör mest! Skyddade henne in i döden! Tills siri kom, och jag insåg att hon får hantera sin ångest själv nu! Jag tänker inte ta den och min dotter skall skonas från att se det.
Saker började rinna av mig och jag slutade beskydda. Slutade försvara och började mer och mer säga emot och försvara mig själv, försvara min familj!
När meya föddes och dog eskalerade påhoppen utom alla rimliga proportioner. Jag fick höra de elakaste en människor någonsin sagt till mig, gång på gång på gång. Då kunde jag inte stå pall längre hade inte kraften att avvara för att värja mig emot henne. Det gick så långt att när påhoppen emot mig var slut riktade de sig även emot Frans och slutligen siri. Som att hon gjorde allt för att komma åt mig och jag bröt totalt.
Det var nog nu!
Men så hör hon av sig igen. Till en början lät det ganska bra. Tänkte att jag skulle berätta om den nya graviditeten..

Skickade bilden på magen

Får ett svar att bilden är besynnerlig. Att det ser ut som att min man tuggar på mig som en grävling oxh sprider mig som gödsel.... ett lång medelande där hon spyr galla över min underbara man som har varit allt jag har, den som gjort att jag överlevt meyas död och mammas reaktioner därefter.

Jag har tidigare i livet aldrig ältat eller klagat över vad som hänt mig. Men nu kan jag inte låta bli längre! Jag är avundsjuk på de som har sin familj nära! Som kan finna stöd hos sina föräldrar och känner trygghet i det. Jag har personer i min närhet som betyder så mycket. Framför allt en släkting som alltid gjort allt för att stöttta, klokare än få och med en fingertoppskänsla som är få förunnat! Som alltid har något klokt att säga och som gör det vid rätt tillfällen. Du vet vem du är och jag är så glad att du finns! Försöker vara tacksam för det lilla men ibland är det så oerhört långt inne!
Jag vill också vara normal! Jag vill också fira jul med min familj, välfungerande, utan gräl och utan sjukdom! Jag saknar det livet jag aldrig haft. Det livet som jag kan skapa med den familj jag har idag! Som jag är så otroligt tacksam för..
Min man och mina barn. En på jorden och en i himlen! De finaste av fina!

Sitter och tittar på "en unge i minuten" och minns min förlossning.
Så underbar den var!
Så bra den gick och vilken hjältinna jag var! En sån drömupplevelse som jag alltid önskat mig, men nu sörjer jag att det mest troligt var den enda förlossning jag kommer få uppleva som kommer vara så. Och att den undrrbara upplevelsen inte fick fortsätta vara just så underbar! Varför detta jävla trauma! Varför! Varför! Varför! Varför känns inte ens som en fråga längre, för jag vet att det inte finns något svar, ändå ekar det i huvudet, varför!

Mina framtida förlossningar kommer aldrig vara så underbara, jag är så rädd att de skall bli skräckupplevelser! Jag sörjer det faktum att den upplevelsen kommer jag aldrig mer få uppleva. Vi hade kommit så långt. Vi skulle ju bara hämta hem vår lilla bebis. Men vi fick lämna sjukhuset utan barn. Kan fortfarade inte fatta att det hände oss. Varför just vi? Varför någon? Varför kunde inte vår vackra lilla krigarprinsessa som stod ut så länge få stanna hos oss här?

Jag har kommit till en fas där jag minns allt så tydligt. Där intrycken från förlossningen kommer skarpare än några andra minnen. Där jag kan minnas personalens blickar, tårar som rann, gester och tonlägen som om jag upplevde dom nu. Som upp jag upplever allt om och om igen.. rätt vad det är så ser jag min barnmorskas ögon, där tårarna har sprängt en lång stund. .jag ser hur hon samlat ihop sig för att gå in till oss, fortfarande en droppe på näsan, kanske hade hon spolat ansiktet innan hon drog ett djupt andetag för att öppna dörren in till oss. Dörren in till döden, in till sorgen, förtvivlan och smärtan. Hon satte sig bredvid sängen och tårarna rullade ner för kinderna på henne.
Helt plötsligt kände jag att jag måste trösta. Det var mitt fel att alla dessa människor grät idag "det var inte ditt fel, du gjorde inget fel, hon kunden inte leva" ... denna känsla av att måsta trösta kommer gång på gång. När man möter vänner man inte mött sedan graviditeten. Eller nya människor, "har du barn?" "Ja jag har barn" "hur många?"
Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin räkna bort meya. Aldrig dölja att hon funnits, att hon finns, bara inte på samma sätt som de flesta får uppleva sina barn. "Åh hur gamla är dom?" Detta sägs ofta med en nyfiken positiv och nästan bubblande röst. I ögonen lyser det. Ja av någon konstig anledning så blir folk alltid sådär uppspelta när man pratar om åldern på barn. Och det är då jag måste slå ner dom på jorden. För nu kommer det oundvikliga. Nu förstår dom min förlust "Min stora är 4, min lilla skulle blivit 3,4,5 månader" det kommer aldrig sluta. Alltid kommer jag se människors entusiasm bytas ut mot skam. Folk skäms när de "tvingar" en att nämna meya. Som om jag inte skulle vilja berätta. Så vill man trösta. Människor börjar gråta, folk man inte känner blir förtvivlade och Skamsna. Ja det är sant. Barn dör, bebisar dör, varje dag.
Ofta är man i stunden inte alls ledsen, känner sig skyldig att trösta personen mitt emot som ramlade ner från sina rosa moln av bebis lycka och skrubbade knäna, och nu gör de ont.
Minnena gör ont nu. De är för skarpa och för tydliga. Minnet av då jag fick upp meyas livlösa kropp på bröstet första gången, när jag insåg att det var såhär nu, nu skulle jag alltid ha ett barn utan liv, ett barn som snart skulle tas ifrån mig och som jag aldrig fick hålla mer. Kanske mår jag så bra att hjärnans skyddsmur bryts ner bit för bit. Den där dimman som till en början var lytzen tjock blir mer och mer genomskinlig och luckras upp. Och sorgen blir skarp igen. Inte längre inbäddad i fluffiga moln som skyddar mot det skarpaste. Jag önskar så att jag fick vara hel. Slippa sorgen och smärtan och vara hel

En fuskomlott till i storlek 50.
Så fel att sitta och sy åt en bebis som inte ens blivit till ännu när jag egentligen skulle haft fullt upp med en tre månader som vi längtade ihjäl oss efter ... allt gick så snett. Önskedrömen blev till mardröm och livet vändes uppochner på en sekund. Just då hennes hjärta slog sitt sista slag. Vackra lila meya.

Oavsett , resultatet blev betydligt bättre än gårdagens men jag får inte riktigt till det. Hinner sy många body till innan vi har en nyfödd varm och gosig här så jag hinner nog få in snitsen.

Ärmsluten skall fålla eller kantas. Suger på den. Och knappar ska sättas men energin tog slut så det får bli en annan dag.

Jaha. Då har vi kommit till den tiden på månaden när det bara är att vönta . Vänta också se om dessa försök resulterat i något eller om det gick åt skogen även denna gång. Ägglossningen kom ju till slut enligt alla fertilitetstecken man kan komma på. På 17e cykeldagen, så mensen lär ju dröja två åtminstone 10 dagar till.
Grannen har fått en bebis nu under midsommar. Oj vad det lilla hjälplösa skriket kan skära som knivar i hjärtat. Önskar det inte var så. Men känslorna finns där och går inte att trolla bort .
Vi firade midsommar Utan stång. Jag orkar knappt med tanken på alla söta små barn med kransar i håret. Nästa år hoppas jag vi kan fira midsommar som sig bör igen. Vi firade istället med nyfunna vänner med samma ärr som vi. Vad mysigt det blev!

Ne men nu ska jag åter lägga mig och vänta på att tiden ska gå lite snabbare. Kanske orkar jag klippa ut lite kläder att sy ihop en annan dag medan jag torkar tårarna. Jag hatar detta jävla efterliv!

Bilden säger väll inte er så mycket men mig säger den att det inte är kört förens menskärringen dykt upp!

Tack alla underbara människor som visar ert stöd! Var hos barnmorskan på efterkontroll idag. Vi har lagt upp en grumlig plan inför kommande graviditet... det känns skönt. Men som vanligt river den typen av miljöer upp djupa djupa sår.. tårarna brände bakom glasögonen . Korgen skulle vår meya blivit tre månader. På självaste midsommar. Vi skall binda henne en krans imorgon. En fin en!

Ont! Ont så in i helvete! Kom tillbaka lilla ängel!

Jag har slutat räkna veckor! Jag har slutat, som om jag undermedvetet accepterat det faktum att hon aldrig kommer få bli några veckor! Igår skulle hon blivit.... Jag vet inte, det gör ont! Över en vecka sen vi var vid graven, det gör ont... Men tårarna rinner dagligen än. Stora och salta, brännande smärtsamma tårar!
Min fina Meya, mamma älskar dig för alltid!