så var vi för andra gången felbokade hos kuratorn. Sist hade hon skrivit en tid åt oss men lagt in en annan i datorn, så när vi var på väg fotodag fick vi veta att hon inte var på kontoret.
Idag när jag verkligen hade behövt tiden, så har hon gjort bort sig igen.
Nu har vi ingen ny tid inbokad.
Tiderna ger så mycket men det är tröttsamt när det blir sådär!

Igår kom min vän förbi. Vi skulle vara föräldralediga ihop, hennes lilla Ida och min fina Meya skulle bli lekkompisar. Igår satt jag med Ida i knät! Vad int det gjorde och vad tårarna forsade hämningslöst. Vad glad jag ändå är att de flesta barn får vara som henne. Fullt levande och fullt friska, knubbiga små knyten. Vad jag önskar att min Meya var en av dom, en mjuk knubbig liten boll. Det skulle ju vara så!

Så jävla ont!

Det är orättvist, varför? Varför små små barn! Så meningslöst!

idag är det två månader sedan vi flyttade in i radhuset, vad spännande det var! Allt var så pirrigt och nervöst. Tänk att snart skulle vi bo fyra personer där. Snart skulle vi bli tvåbarnsföräldrar i vårt eget lilla radhus!
Det innebär också att det imorgon är två månader sedan mattan rycktes under förtterna på oss, och det som skulle bli den häftigaste tiden i våra liv blev allt annat än häftig. Allt annatnän lycklig. Om mindre än en månad firar vi ett år som gifta, då skulle vi haft en tremånaders bebis, vår lilla bröllopsbebis. Men hon blev aldrig tre månader. Hon fick inte ens bli en dag, vår lilla flicka. Som jag saknar henne! Som jag önskar att jag fick känna hennes lilla kropp och hennes kroppsvärme, känna henne greppa, grymta, få trösta när hon är tröstlös....

Det gör ont idag!

Igår var vi ute, vi firade min svågers födelsedag samtidigt som vi tog ett litet "avsked" av svägerskan som flyttar till Stockholm om ett par veckor. Vi var ett jättesällskap och det var trevligt.
Det dök upp saker under kvällen, saker som gör mig ledsen, saker som jag kanske borde förstått. Människor som är så viktiga i mitt liv som mår sämre än jag kunnat ana! Vad man önskar att saker inte skulle vara så tufft i den här världen. Den är inte så tillåtande som den borde, för hård att leva i.

Sorgen då? Så konstigt att säga det men den känns lättare. Jag sörjer, såklart, men tankarna på Meya genererar fler och fler leenden. Min fina lilla skatt! Min vackra Meya! Min lilla flicka, vår lilla lillasyster. Som mitt hjärta glädjs åt att du blev vår!

skulle aldrig hämtat in posten idag. Allt har känt så bra idag! saknat men inte så det gör outhärdligt ont. Varit glad och gjort mitt bästa. Så tömmer jag lådan. Och där kom det igen! Slaget i ansiktet, knytnäven i solarplexus, JA JAG VET! Jag vet att jag skulle köpt blöjor vid det här laget! Jag vet det så jävla väl!
Tack libero, ni vet verkligen hur man förstör en bra dag! Tack!

det är alltid så konstigt hos kuratorn. Skratt blandas med gråt, glädje med sorg, rädslor med förväntningar. En enda stor soppa av känslor. Så skönt, skönt att bara slå på kranen och låta det strömma, känslorna bara forsar ut helt ohämmat. Man kan prata om allt, ohämmat och jag behöver inte utsäkta mina känslor.
Vi ska fortsätta träffa Therese, skönt att veta att vi kommer fortsätta träffa henne tills vi har en frisk bebis i famnen. Kunna träffa samma genom all oro som kommer komma.

Efter kuratorn så åkte vi till Mölndal, träffade barnmorskorna som var med när Meya föddes. Vi har ju inte så mycket tankar kring förlossningen. Mycke kanske för att jag ju hade en drömförlossning. Och att jag är så insatt i arbetsrutiner och visste helatiden vad som hände. Jag visste ju inte vad som hände med Meya men jag har ju förstått sen.

De har fått ändra sina rutiner sen det som hände, inget hade kunnat rädda Meya, men det faktum att moderkakan slängdes är något de själva reflekterat över och nu får moderkakan inte lämna rummet innan man vet att bebisen mår bra.
Jag tänker att det är tur att jag själv stått där i stress och kaos, att jag förstår var det gick fel. Och att jag inte klandrar dom. Hade det hänt någon annan hade det ju kunnat resultera i anmälan. Egentligen till ingen nytta. Vi ville inte obducera, men moderkaksprov hade kunnat ge oss svar utan obduktion. Det hade kunnat skänka lite lugn i nästa graviditet, att veta om det kan vara genetiskt, det som Meya drabbades av, lilla skruttan. Idag vet vi inte, kan bara hoppas.

Vaknade med en stor sten i magen idag. Jag sover på magen, sedan Meya föddes har jag kunnat göra det... Jag vaknade så. Och då kom den, sorgen, stenen som river med sina vassa kanter.
Under spädbaensfondens minnesstund så jämförde prästen sorgen med en sten och det stämmer så bra! Hon menade att vi kan slipa ner de vassa kanterna, ännu är jag skeptisk. Hon menade att våra tårar agerar som vågorna mot klipporna, att de slipar ner stenen och gör den mjuk och len. Tyngden från stenen bär vi alltid med oss, men när den är mjuk och rund så smeker den istället för att riva.
Jag vet inte, världshaven har slagit mot klipporna i miljontals år, så länge lever inte jag. Har svårt att se hur detta skulle kunna ge mig någonting.
Livserfarenhet säger vissa! Vet ni vad, jag vill inte ha livserfarenhet. Tänk vilken förståelse du kommer ha för patienter i samma situation sen när du är färdig barnmorska.... Kommer jag ens kunna möta dessa föräldrar professionellt?
Kanske min sten är mjuk och len när jag ligger för döden, när jag vet att snart får jag hålla henne nära igen! Mitt vackra barn!

Ett litet barn med blåa läppar
Det vackraste jag sett
Vårt lilla barn fick läppar blå
Nu blir det inte lätt
Du lilla barn, vi älskar så
Men du lämnade vår jord
Vårt lilla barn med blåa läppar
En saknad utan ord