första mors dag med ett barn i himlen. Vill inte ha henne där! Men fick jag välja? Inte fan var det någon som frågade mig! Att Meya ville stanna råder det ingen tvivel om, som hon kämpade för sitt liv, som hon gjorde allt för att lyckas fylla lungorna med luft, men det gick inte.
Så jävla löjligt att denna dagen ska vara värre än någon annan, mors dag har aldrig varit min grej, men helt plötsligt spelar det roll! Helt plötsligt känns det som att denna dagen är ett stort hån! Jag har Siri, givetvis är jag obeskrivligt lycklig att jag har min underbara Siri, men det hjälper inte, på något sätt har sorg en förmåga att så gott som förinta det vackra. När allt känns svart, då är det inte lätt att känna ljuset där i bakgrunden, ljuset som så länge varit det bösta som hänt mig i mitt liv och som fått mig att känna mig så priviligerad, det är som att jag inte kan se det längre, trots att det fortfarande finns där. Frans och Siri, min älskade familj på jorden.
Det blir inte något firande sv morsdag för min del, drar täcket över huvudet. Så slipper jag lösa fler gulliga inlägg på Facebook om mammor som firar sin första mors dag med sina friska bebisar i famnen. Klarar inte av att se det!

lämnat sv Siri på barnkalas, klump i halsen och gråt fyller mig från topp till tå! Helvetes jävla skit! Hatar att tycka synd om mig själv! Har liksom klarat mig ifrån den trots all jävla skit jag gått igenom. Men nu går det inte längre! Jag tycker så jävla synd! Jag tycker inte jag ska behöva det här! Hur fan kunde det vara min tur igen?
Har jag inte fått tillräckligt?
Jag önskar bara då djupt stt jag fick känna hennes hud igen, pussa henne på den mjuka mjuka kinden, känna hennes tyngd i min famn! Att jag fick se henne skratta!
Hur länge skall sorgen skölja över mig såhär! Jag lever för tanken att vi kommer ses igen, det är det lilla hoppet att vi en gång återförenas som gör att jag håller huvudet över vattenytan.
Vill inte behöva kämpa för att hålla mig flytande! Kommer jag någonsin känna igen mig själv igen? Finns det ett jag i all denna skiten?

jag åkte förbi meyas grav själv idag för första gången, samtidigt som det var så ofattbart tungt då kändes det befriande på något sätt. Flera veckor sedan jag kände att jag kunde gråta hämningslöst, bara släppa ut sorgen. Den där sylvassa tortyrliknande sorgen som äter upp mig inifrån! Tårarna strömmade och jag satt där i det gröna gräset och pratade med min vackra lilla flicka under den där jävla gravkullen!

Jag hatar det! Hatar att behöva sakna detta vackra barn så mycket att själen går i tusen bitar! Önskar så stt jag kunde hålla henne igen! Känns hennes mjuka hud under mina fingertoppar! Pussa hennes panna! Känna hennes tyngd i min famn! Hennes perfekta 3132 gram! Så fin hon var! Så välskapt! Så rofylld!

jag har nästan helt arbetat ikapp skolarbetet! Fördjupningsarbetet ät färdigt, nu har jag bara två små uppgifter kvar tills den 2a juni innan även dessa högskolepoäng är i hamn. Det känns stort och oerhört viktigt för mig, jag har lyckats slutföra två projekt som påbörjades innan Meya flög mot stjärnorna. Två projekt som var en stor del i mina framtidsplaner och som jag snart kan arkivera i färdigt högen! Jag är då stolt, jag grejar det trots att varje cell skriker av smärta. Skriker av kärleken jag aldrig fick ge! Vackra lilla barn!

solen riktigt värmer idag! Liseberg är smäckfullt med glada barn och matta föräldrar.
Jag känner mig långt ifrån glad, det var sånthär vi skulle göra med två barn fortsättningsvis, det är så tomt, allt är så fel!
Barnvagnar och magar överallt medan storasyskon rastas... Vill också sitta i skuggan med en liten på armen! Varför är livet så grymt mot mig?

ny äntligen efter att stenen stått inne i Göteborg i över en och en halv vecka så står den på graven. Vad märkligt det är! Jag blev så glad när jag såg den på håll. Att det fult klottrade stålkorset bytts ut mot hennes fina fina lilla spöke.
Tänk att det är sånt man får glädja sig åt nu, istället för första leendet....
Så fel!
Stenen stod där så stolt med sitt stora leende och armarna upp i vädret som en välkomnande gest!
Och idag kom ännu en labanbody med posten. Ni är så underbara som inge glömmer, som fortsätter skicka. Laban är för alltid en liten familjemedlem, har fått en ny innebörd, han gör oss mitt i sorgen en smula gladare! Och nu håller han Meya sällskap!
Nu är hon inte ensam mer!